ledsen över barnlöshet

Jag förstod att min man inte ville ha barn efter de två han har sen tidigare äktenskap, det var konflikt och problemfyllt med modern både före och efter skilsmässan.
Jag själv hade problem med med min barndom med övergrepp, mobbning och att min mor inte var närvarande som en mor ska vara. Så jag ville inte ha barn.
Men med tiden läkte många sår och jag kände mig mogen och levnadsglad tack vare mycket stöd från min man och mina tankar om familj växte fram och jag pratade med honom om detta. Vi var sambos i många år och jag sa att om vi gifte oss så ville jag skaffa barn. Jag trodde han förstod det...
...men efter att vi gift oss många år senare ville han inte ha barn alls. Han har hunnit bli morfar och säger sig skulle skämmas att ha små barn nu (han är 50). Jag blev mycket besviken och känner även sorg.
Jag övervägde skilsmässa och att hitta en ny man men det är min man jag älskar och vill vara med resten av mitt liv. Jag går ibland till en kurator för att prata men det är svårt. Jag får ibland ren ångest av att tänka på att jag aldrig får bli mor. Jag måste acceptera det någon gång. Jag har inte problemet att bli med barn men jag får inte. Och jag känner mig ensam och det är svårt när bekanta och andra frågar om jag har barn eller ska skaffa. Och det är också svårt att träffa hans barnbarn, en underbar liten flicka på 2 år. Ibland tycker jag mitt liv är över bara för att jag inte får barn.
Jag vill respektera fadern, för att skaffa barn borde vara ett gemensamt beslut (tycker jag). Vill inte bara bli gravid utan hans samtycke, vill inte lura honom, även om de tankarna varit där.
Det är så svårt att acceptera. Men som någon skrivit i något inlägg eller om det var en blogg, man får lära sig leva med det.