ledsen över barnlöshet

Jag är oförklarligt barnlös och inga fel är hittade på varken min man eller mig, klart man känner så men här på fl kan man ju prata med masor av andra i samma sits så det är ju skönt.

Kanske ska du begära utredning, ta tag i det hela på allvar (om du inte redan gjort det)Kanske du måste göra ivf?

Lycka till hursomhelst.

Nej, nu är inte ensam. Här finns mânga som känner som du.
Själv har jag en lââââng och svâr väg bakom mig och har en lika lâng väg framför mig och jag är oerhört ledsen mânga gânger.

De som fäller kommentaren om att barn får man alltid borde ta sig någonstans...
Framförallt så borde de lära sig lite mer eftersom det tydligen är okunskap. Ca 10% har svårt att få barn, har jag för ig att jag har läst och det blir ganska många par det!

Du är definitivt inte ensam,mensen kommer och man blir så fruktansvärt ledsen och trött,man vill ju bara ha det som för många är en självklarhet,när någon säger nått sånt så svara med att om hon/han inte varit med om det så ska de inte yttra sig.gå och prata med nån det hjälper lite,det värsta du kan göra är att hålla det inne,då växer det bara.kram på dig

Nej ensam är du inte, här är en till som har svårigheter.

Innan jag visste att vi skulle ha svårt att få barn tänkte jag lite lättvindigt så där att "man kan ju inte sörja nåt som inte finns, så det kan ju inte vara så farligt". Men vad jag har förstått nu, efter tre års totalt resultatlösa försök, är att jag faktiskt sörjer nåt som fanns, nämligen min framtidsbild. Jag har alltid velat ha barn, har alltid tagit för givet att jag skulle bli mamma. Det har varit så grundläggande att jag inte ens övervägt det, liksom. Och nu rycks den framtiden undan - i alla fall min en gång orubbliga tro på den. Kanske får vi inga barn. Får vi det blir det förmodligen genom ivf, en kostsam och kanske jobbig process, eller genom adoption som jag ännu inte vet så mycket om men som väl är minst lika kostsamt och jobbigt. Missförstå mig inte, självklart kommer det att vara värt det - OM det funkar. Men jag sörjer också att vi inte bara lite glatt kan skutta in i sängkammarn och sen skutta ut gravida...

Tyvärr har jag slutat prata med de flesta om att vi försöker, för jag tror att det är mer eller mindre omöjligt för en som inte varit här själv att förstå hur det känns. Men här förstår vi dig, Hallbergskan! Du har all rätt att sörja!

På dessa forum känns det ju som att det är fler som har svårt att få barn än de som inte har svårt! Men 10 % har jag också hört, Peztis.

Ja, Hallbergskan, folk är så lustiga. Det som inte syns finns inte. Jag går omkring med en sorg som nu har satt igång stressreaktioner hos mig som gör att jag inte fungerar normalt. Det är verkligen inte många som förstår, men jag har många som lyssnar. Vi får sörja de barn vi inte fått så mycket vi behöver! Tids nog får vi hoppas att allt löser sig till det bästa även för oss som har det trassligt.

Kram!

Hej!
Jo visst är vi många, iaf är inne
Men i den "vanliga" världen kan jag förstå att du känner dig hur ensam som helst, för det gör jag oxå..
Många kramar alla go fl-vänner, tack för att ni finns!

Jag känner precis som dig Muskot

Jag vet inte om jag borde kalla få benämna mig som någon som har svårt för att få barn eftersom jag och sambon endast försökt i seriöst i 5 månader. Vi har inte skyddat oss på över ett år men då har vi inte kört hela vägen.

Jag har velat ha barn så länge jag kan minnas. Mina föräldrar ville bara att jag skulle gå klart gymnasiet. Nu sitter jag här och är utbildad lärare och min längtan är större än någonsin. Jag kan inte förstå hur ni uthärdar som försökt längre än jag. 3 år låter för mig som 3 års mardröm. Självklart så finns det alternativ, men man vill ju gärna lyckas av sig själv.