ledsen över barnlöshet

Innan jag visste att vi skulle ha svårt att få barn tänkte jag lite lättvindigt så där att "man kan ju inte sörja nåt som inte finns, så det kan ju inte vara så farligt". Men vad jag har förstått nu, efter tre års totalt resultatlösa försök, är att jag faktiskt sörjer nåt som fanns, nämligen min framtidsbild. Jag har alltid velat ha barn, har alltid tagit för givet att jag skulle bli mamma. Det har varit så grundläggande att jag inte ens övervägt det, liksom. Och nu rycks den framtiden undan - i alla fall min en gång orubbliga tro på den. Kanske får vi inga barn. Får vi det blir det förmodligen genom ivf, en kostsam och kanske jobbig process, eller genom adoption som jag ännu inte vet så mycket om men som väl är minst lika kostsamt och jobbigt. Missförstå mig inte, självklart kommer det att vara värt det - OM det funkar. Men jag sörjer också att vi inte bara lite glatt kan skutta in i sängkammarn och sen skutta ut gravida...

Tyvärr har jag slutat prata med de flesta om att vi försöker, för jag tror att det är mer eller mindre omöjligt för en som inte varit här själv att förstå hur det känns. Men här förstår vi dig, Hallbergskan! Du har all rätt att sörja!

Tre år ja - jag vet, det låter inte klokt! När vi började försöka visstej ag ett par som lyckats efter just tre år, och jag tänkte att nä så där länge skulle jag alllldrig stå ut. Men vad är alternativet, å andra sidan... Det har inte varit tre års mardröm faktiskt, men från och till har det varit jättejobbigt förstås.

Vi har ändå varit "duktiga" och påbörjat utredning ett år efter att vi började försöka. Men utredningen tog lååång tid, ungefär ett år, trots att vi gjorde den hos en privat gynekolog. Det sista som hände i den var att jag fick ett par små livmoderpolyper bortopererade, och sen försökte vi på egen hand några månader för att se om det kanske var det som varit felet. Det var det inte. Sen gjorde vi sex inseminationscykler med olika typer av ägglossningsstimulering - allt såg bra ut men jag blev inte gravid då heller. Sen blev det sommar och nu i början av hösten hörde vi av oss till S:t Göran, och nästa vecka börjar vi med privat ivf.

Så mitt bästa råd är att verkligen söka hjälp så snart man försökt ett år (eller ett halvår om kvinnan är över 35), för alla de olika stegen i utredningen och olika behandlingar tar ofta så mycket längre tid än man tror. Tyvärr!

Tack Peztis! Det är alltid kul att höra om folk som lyckats

Jag rekommenderar också boken som Berber skrev om, Unsung Lullabies, om man kan tänka sig att läsa på engelska. Den känns så lugnande och vettig och förstående. Man ÄR normal som känner så här. Kram på er alla!