ledsen över barnlöshet

Här är en till..

Har försökt få en liten i lite över 2 år nu...

Usch,det känns hopplöst ibland Nästan alla mina vänner har minst ett barn nu,det känns tungt att man inte kan delta i allt bebisprat utan att känna smärta.

Vi har blivit gravida 2 ggr nu en gång med hjälp av IVF och en gång uatn någon hjälp men båda gångerna har slutat i MF.. Har hunnit göra fyra IVF men bara 2 av de gånferna har lett till äggåterförande. Nu har vi tagit en paus för att göra ett nytt försök nästa år.

Önskar er lycka till!!

Jag vet precis hur det känns. Har gjort 6 insem + 2 IVF. Just nu har vi ett litet uppehåll, väntar på att bli kallade till Huddinge. Det är så frustrerande när det inte händer något. Jag har börjat ta akupunktur nu. Det känns jättebra. Om det hjälper vet jag inte men det är skönt för själen.

hej, jag märker att jag inte är ensam.

det gör fruktansvärt ont när "alla andra" blir gravida och får barn bara sådär, samtidigt som det är alldeles alldeles underbart. ni fattar vad jag menar? ju närmare desto ondare och underbarare..

jag önskar att jag kunde prata med min mamma om det, men jag tror inte att hon är redo att ta emot ett sådant samtal, jag vet att jag inte riktigt är redo för det, mamma ska inte veta allt om mig, men jag önskar att jag hade någon att prata med detta om så fort jag känner att jag behöver. någon i verkliga livet, någon som känner mig, någon jag kan vara helt ärlig mot, för just nu så ljuger jag alla rakt upp i ansiktet om de frågar om barnplaner. det är nästan ingen som Vet att vi vill ha barn NU, än mindre att vi försökt i drygt två år utan resultat. man känner sig verkligen ensam i detta även om det uppenbarligen tyvärr finns många i samma eller i alla fall liknande situation.

Vi hade oskyddat sex i 6 år innan vi bad om hjälp...

Jag har tänkt många många gånger på min svägerska som beklagade sig när hon inte hade blivit med barn efter 6 MÅNADER... Självklart så har de två barn nu med det mellanrum de ville ha.
En kompis fick barn ca 9 månader efter bröllopet och det är två år mellan deras barn... Idealet, liksom.

Javisst är man glad för deras skull! Men samtidigt så har man lust att... jag vet inte...
Men det är klart att det känns när vissa bara råkar eller blir gravida precis när de vill, att det är så orättvist.

Nu har ju jag fått en son med hjälp av ivf men jag sörjer så att det inte blir några syskon...

När vi var mitt uppe i allt sprayande och sprutande så var det tre andra par vi känner som väntade barn. Två av dem fick missfall men blev genast gravida igen, ett av paren har redan barn nr två nu.

Som Wren skrev, man år jätteglad och lycklig för deras skull men det svider... Och eftersom vi inte har berättat om våra svårigheter så är det ju bara att bita ihop nu när folk frågar om när tvåan ska komma, att det är såååå bra med syskon.

Självklart har du rätt att sörja. Sköt om dig!

Gissa vad det sved när ett par kompisar berättade i lördags att nr 2 var på gång...

Hej Hallbergskan!

Du är inte ensam om att känna dig ensam. Jag är bland de sista bland våra vänner och i bekantskapskretsen om att kämpa. Vi fick lite distraktion mellan också, vi var tvungen att ta hand om egen hälsa också.

Det är svårt för andra att förstå men samtidigt känner jag att det skadar inte att tänka efter innan man frågar eller kommenterar. Mina tankar är väldigt ofta inom barnlängtanstecken och har så varit senaste året. Det går att koppla från och göra roliga saker, ibland behöver man få vara själv och deppa och ibland tja, lunkar det på. Som en berg och dalbana.
Jag försöker hela tiden att fokusera på det vi har och hur lycklig jag är över vår familj som den är, när det är som tuffast men man ramlar igenom och får samla krafter på nytt.

Man måste få sörja, behandla, känna orättvisa, skrika ut allt, tillåta sig själv att vara ensam ibland och bara vara.

Jag har haft samma upplevelse som du under de 4,5 år vi försökte bli gravida. Sorgen över de misslyckade försöken och över barnen som inte kom var aldrig någon riktig sorg i omgivningens ögon. Ingen förstod hur mycket hopp man investerar i de små levande embryon man återför, ingen verkade riktigt förstå att det var en förlust man gick igenom när dessa sedan inte fäste. Men jag känner också att jag själv inte var så bra på att förklara vilken tomhet och saknad det var jag ständigt levde med, både före, under och mellan våra aktiva försök. Varje gång vi åkte på bilsemester kände jag sorg över att det inte satt två barn i baksätet. Varje gång vi åkte skidor tänkte jag på hur gamla barnen skulle vara nu om vi fått barn direkt när vi börjat försöka, eller vid första IVF:et, eller... Alla glada upplevelser var kantade av sorg och jag kände också att det fanns ett slags skärm mellan mig och omgivningen eftersom jag aldrig riktigt lyckades kommunicera de här känslorna.

Den största lyckan när jag till sist blev gravid var nästan att äntligen befrias från den tysta sorg jag levt med i så många år. Nu gick ingenting som vi velat utan barnen föddes fyra månader för tidigt och överlevde inte och nu är jag så rädd, så rädd för hur jag ska klara att hantera den dubbla sorgen - barnlöshetssorgen som jag hade redan innan och sorgen över just de här två små barnen som jag aldrig fick ta med mig hem från sjukhuset. Men en sak som i alla fall känns annorlunda nu är att omgivningen åtminstone tycks fatta att det här är något tragiskt som har hänt och något som man måste sörja. I det avseendet känns det faktiskt som att det på vissa sätt - åtminstone i kontakten med andra - kanske nästan kan bli lite lättare framöver, eftersom människor runtomkring en tycks kunna förstå sorgen över två barn som först levde och sen dog medan de däremot inte alls kan förstå hur man sörjer de barn man tänkt sig som sedan aldrig kom. I båda fallen handlar det ju om att de framtidsförhoppningar och -föreställningar man gjort sig rycks ifrån en, och i båda fallen är det ett trauma och en anledning till sorg.

En bok som tar upp frågan är "Unsung lullabies", skriven av tre läkare med egen erfarenhet av barnlöshet. Där beskrivs frustrerad barnönskan som ett allvarligt trauma och den tar upp frågor som åtminstone jag har ställt mig, t.ex. hur man ska bära sig åt för att känna sig vuxen utan de barn som hela tiden utgjort en del av den inre bild man haft av sig själv som vuxen. Boken kan vara lite irriterande amerikansk ibland men för mig var det en tröst att kunna läsa mina egna frågor och funderingar i tryck och inte minst få sorgen och tomheten erkänd. Hade tänkt låna ut den till min mamma men gjorde mitt första lyckade IVF bara någon månad efter att jag läst den och trodde att jag aldrig mer skulle behöva befatta mig med den sortens litteratur