ledsen över barnlöshet

Innan jag visste att vi skulle ha svårt att få barn tänkte jag lite lättvindigt så där att "man kan ju inte sörja nåt som inte finns, så det kan ju inte vara så farligt". Men vad jag har förstått nu, efter tre års totalt resultatlösa försök, är att jag faktiskt sörjer nåt som fanns, nämligen min framtidsbild. Jag har alltid velat ha barn, har alltid tagit för givet att jag skulle bli mamma. Det har varit så grundläggande att jag inte ens övervägt det, liksom. Och nu rycks den framtiden undan - i alla fall min en gång orubbliga tro på den. Kanske får vi inga barn. Får vi det blir det förmodligen genom ivf, en kostsam och kanske jobbig process, eller genom adoption som jag ännu inte vet så mycket om men som väl är minst lika kostsamt och jobbigt. Missförstå mig inte, självklart kommer det att vara värt det - OM det funkar. Men jag sörjer också att vi inte bara lite glatt kan skutta in i sängkammarn och sen skutta ut gravida... Tyvärr har jag slutat prata med de flesta om att vi försöker, för jag tror att det är mer eller mindre omöjligt för en som inte varit här själv att förstå hur det känns. Men här förstår vi dig, Hallbergskan! Du har all rätt att sörja!