Tessi, det du beskriver låter som mitt. Jag har mjälleksem
Jag har alltid haft acneproblem (för bölder på mindre roliga ställen om vi säger så) men har alltid trott att det är nåt ärftligt. Har samma besvär oavsett med eller utan mediciner
Numera sover jag på rygg eller sidan, det är för obekvämt att sova på stomin (jag har en i sammanhanget ganska lång stomi så den blir klämd mot ringen på plattan då)
LSS, krya på dig!
Jag sitter bara här och väntar på att tiden ska gå. Ska strax åka
Ringde sjukhuset igår och fick reda på att jag är först på listan på måndag. Yippie!!! Alla mina farhågor kom på kant
LSS, japp omeprazol är Losec. Förstår egentligen inte varför de gav dig Lanzo till att börja med, den är inte lika effektiv
Hoppas du snart känner dig bättre
Jag blir så arg att ni andra har tvingats gå igenom så mycket negativt. Inte tusan ska ni behöva känna er kränkta efter läkarbesök och undersökningar. Vet själv hur det känns och jag har blivit så stärkt av att läsa här hur det faktiskt kan gå till (dvs bra erfarenheter). STÅ PÅ ER!!
LSS, finns det någon kurator knuten till kliniken? Du måste ju få hjälp att bearbeta detta, och hjälp att få läkarna att förstå hur de ska bemöta dig så du slipper få panik
Om jag får ge dig ett råd, så här i all vänskaplig mening, så tycker jag du ska uppsöka en psykiatriker som kan skriva ut något lugnande (theralen är inte beroendeframkallande) så att du slipper den värsta ångesten. (Trust me, I know the feeling, been there)
Igår gjorde jag dilateringen. För en gångs skull gick allt jättefint. Ingen stressade (och då blir jag inte heller stressad och slipper panikångesten). De hade inte ordinerat någon pre-medicinering men jag hade förberätt mig genom att ta med theralen så jag tog det (utan lugnande går det inte att sticka mig). Den stackars sjuksköterskan på avdelningen blev helt nervös "går det? Är du säker" Jag cool-lugnt "japp!!"
Väl nere på pre-op så var där en läkarstuderande (bara på år 5) som skulle få äran att sticka mig (stackaren, hon visste inte vad hon gav sig in på). Sköterskorna på pre-op tyckte bara det var bra att jag tagit theralen
Nåja, den här stackars studenten skulle i alla fall sticka mig i handen och hon började och jag försökte uthärda men till sist skrek jag för fulla muggar att "sluta, sluta, sluta" och jag bölade (pulsen gick upp till säkert 130-140) och till sist slutade de och jag fick lugnat ner mig
Sen förklarade jag varför det gjorde så ont. Att en biverkning på min sjukdom är att jag får ont i min hud och fettvävnad och de köpte det med hull och hår och jag gick från att vara pjåskig till normal på fem röda och de behandlade mig så gulligt sen
Den stackars studenten vågade inte sticka mig mer *hehe*.
Läkaren som gjorde dialteringen kom och sa hej innan op! Var lite skeptiskt men han var jätteduktig
In på op och de tog så väl hand om mig (förstod sen att pre-op sköterskorna anteckande det där jag sa om min hud) men sömnmedlet de sprutar in bränner som lava genom mig (det kan kännas lite, men det här är mer än lite - nån annan som brukar känna lika dant?)
Sov som en stock länge och väl på uppvaket (fick ju inte sovit så länge under helgen på minikryssningen) och sen när jag sa att jag hade ont så kom hon med ett paracetamoldropp (det gör ingen nytta) men det brände så dant i blodkärlet det med att hon fick ta bort det. Samtidigt kom syrran från avdelningen för att hämta upp mig och hon sa att de fick ge ketogan vid behov så jag fick det
Uppe på avdelningen så var syrran så bekymrad för att jag hoppade upp med det samma och tänkte gå på toa och ville hålla mig under armen så jag inte trillade för man kunde bli yr och illamående av narkos o ketogan. Till sist sa jag nog till lite väl hårt att hon "skulle lite på att jag känner min egen kropp och att jag aldrig blivit varkens illamående eller yr"
Det som är helt fantastiskt var att förutom den lilla värk jag kände då är att det inte gjort ett dugg ont i magen denna gången. Sen förra läkaren tog över så har jag haft jätteont varje gång, så jag passade på att fråga denna läkaren om jag fick byta till honom istället
Det som inte är så kul var att läkaren tyckte att det var dags att börja diskutera alternativ eftersom resultatet inte varar så länge numera. Min enda respons var "det är ingen som ska karva i mig mer!"
Så efter att ha sovit femtielva timmar och tagit igen allt jag inte sov i helgen så är jag pigg som en mört nu 
, därav den långa romanen. Hoppas ni inte blev alltför uttråkade om ni orkade läsa igenom den
Kram o krya på er
Ja, just det....
Jajja, jag är helt inne på det som du pratar om. För sen jag gick in i väggen och gick i terapi (som verkligen gjorde nytta då jag fick tabletter samtidigt) så har jag inte haft nåt skov (räknar inte inte några sår då och då på stomin som skov)
LSS, det låter inte som magkatarr. Ring sjukvårdsupplysningen, kan inte tänka mig annat än att de säger att du ska åka in akut.
Jag har egentligen ingen fast kirurg på UMAS. Har haft Ingvar Syk och Måns Bohe sen min favorit Dr Grönberg flyttade upp till Helsingborg, nu sist var det en läkare med polskt ursprung (var alldeles för groggy för att lägga hans namn på minnet)
Min medicinläkare sedan 14 år är Claes Sjöberg och han är helt underbar
LSS, du har fått det bästa där finns för långtidsbehandling (i varje fall till min vetskap) och du känner dig ju bättre . Det tog lång tid innan min mage blev helt normal igen men tillräckligt normal för att leva utan större problem tog bara någon vecka
ranitidin tillhör samma klass som inside och zantac