Lämna tvillingar 10 minuter?

Alltså, det finns visst något som kallas pseudotvillingar, vare sig du vill det eller inte. Dessutom kan du inte veta vad som är jobbigast. För dig är det uppenbarligen hur jobbigt som helst att ha två barn i samma ålder (och äldre syskon), men för någon annan kan det vara väldigt enkelt med tvillingar, samt katastrofalt besvärligt när det är omkring ett år mellan barnen.

Bara för att de inte är i samma ålder innebär det inte att man inte har problem med just: Två bajsar i blöjan samtidigt, och skriker när de inte får all uppmärksamhet (nej, man kan inte alltid förklara för en 2-åring att den får vänta), Två vill ha mat direkt, och det äldre barnet slänger sig på golvet rakt i maten som det nyss vält ner, medan det yngre barnet kastar sin mat på sitt syskon och välter ut mjölken. Inte två som skall lära sig gå på pottan samtidigt? Hur menar du då? Barn lär sig gå på pottan mellan ca 6 månaders ålder och 4 års ålder. Vem säger att du måste träna dina samtidigt? Vem säger att inte den som har en 14 månaders och en 2,5-åring tränar dem att gå på pottan samtidigt? Kanske det yngre barnet lär sig först?
Vem säger att barnen sover för att det skiljer lite i ålder? Bägge skall nattas samtidigt, skriker och väcker varandra, vill sova i mammas och pappas säng, vaknar varannan timma (vilket blir varje timma för mamma) för att amma, går upp kl 05 och vill leka, fast ena barnet är trött och grinigt och vill bara slåss. Bägge två sticker åt varsitt håll så fort man öppnar ytterdörren. Trots att det handlar om en 1-åring och en 2-åring så är det inte lätt att jaga två barn, eller bära dem som ostbågar. Man har fortfarande två barn som behöver samma tillsyn och hjälp. Den tillsyn och hjälp alla barn under ca 3 år behöver. Barn utvecklas i olika takt och en 1-åring och en 2-åring kan vara relativt lika i vad de behöver och hur de beter sig. Och tillsammans kan de vara oerhört mycket jobbigare än två 2-åringar som leker glatt tillsammans.

Du tror att bara dina erfarenheter är värda något, och förminskar dem som har det jobbigt med flera barn i olika åldrar. Det är inte ett dugg självklart att tvillingar är jobbigast.

TS, som många påpekat... oavsett om du har det jobbigare än många andra eller inte, och oavsett hur många barn du har så måste du ändå räkna dem som barn i den ålder de är. Bör man lämna en 2-åring ensam i 10 min? Nej. Bör man lämna två stycken i den åldern ensamma? Nej. Går det bra med 3 eller 4 då (de är ju ännu jobbigare att ta med sig). Nej, inte det heller.

Jag ser ju att det finns två alternativ, antingen hitta lösningar eller förlita sig på att inget händer någonstans, varken dig eller barnen. Det senare känns ju mer riskabelt, aldrig att jag skulle lämnat huset utan båda barnen, då de kan hitta på så mycket tillsammans, tänker jag. Någon enstaka gång har jag nog sprungit ut med soppåsen då vi haft gamla räkskal, då 2-åringen har sovit, men annars får det vänta. Jag tänker också att du snart har en tvilling som klättrar ur spjälsängen när du minst anar det och en till som kanske hakar på. Likaså kommer de snart på hur man skjuter något fram till grinden och klättrar över.

Så skicka soppåsen med sambon på morgonen, annars måste det kunna vänta tills ni ska ut nästa gång eller mannen kommer hem, tänker jag.

Till tvättstugan låter ju en bärryggsäck och ev en smidig sulky som en möjlig lösning. Ska ni bara in och ut ur husen borde det den korta biten räcka med skor och jacka på sin höjd, tänker jag.

När mina äldsta var små hade jag den yngsta i selen och den andra i handen, vilket också borde kunna fungera, tänker jag. Då har vi tre trappor ner, varav källartrappen är väldigt brant, delvis utan räcke, så det var inte möjligt att släppa henne, utan att ständigt ha koll.

Sedan har jag full förståelse för att det är skönt att komma iväg själv då det går tio gånger fortare, även om jag inte haft just tvillingar.

Tyvärr kan jag nog säga att var ålder har sina konflikter. Mina är nu 4,5 månader, 2,5 och 5 år, så jag får allt bekänna färg när alla tre skriker också, oftast när vi försöker skynda oss på morgonen.

Ditt stora bekymmer ts är väl att din man beter sig som en skitstövel med sina översittarkrav, så du varken får pausa eller hjälp med barnen. Det accelererar din arbetsbörda avsevärt. 

Man kanske kan resonera med din 3-åring, men det fungerar inte med alla. För dig var det mer jobb med tvillingar, men för någon annan är det mer jobb med barnen där det skiljer ett år. En 13 månaders och en 2-åring är ingen dans på rosor för alla. Du har rätten att säga hur det är för dig, men du har inte rätten att säga att du har det jobbigare än någon annan, för det vet du helt enkelt inte.Vad får dig att tro att inte en 1-åring och en 2-åring beter sig på samma vis med filtarna? Och.... vad spelar det för roll om man leker med filtarna ett tag, slänger dem ifrån sig och sedan fryser de återstående 40 metrarna till postlådan. Bor du i Norrland med -40 grader förstår jag att det är viktigare, men annars fryser de knappast ihjäl ens i t-shirt. Det är varken lättare eller svårare att ta med sig två barn med 9 månaders åldersskillnad än tvillingar. Svårare för vissa, lättare för andra.

åh herregud, hjärtattackvarning på den där och ändå är det något som jag tror nästan varje förälder nångång har upplevt, något liknande.
När jag läser kan jag känna skräcken som sprider sig när dom bara plötsligt är puts väck. 
Skönt att du hittade henne såpass snabbt ändå. 

En fråga: varför kallar många dina tvillingar för twins och benämner dem som twin 1 och twin 2 istället för tvilling 1 och tvilling 2?

Ja det är DIN erfarenhet, med DINA barn. Det betyder inte att det är så för alla andra. För en annan så är den extremt utåtagerande 2-åringen med grava sömnproblem tillsammans med en ovanligt tidig 1-åring kanske ännu jobbigare. Och kanske var det kanske mer slitsamt för just den kroppen att vara gravid med nummer två innan kroppen återhämtat sig från första. Och att bära på en bebis i nio månader medan man har svår foglossning med tvåan är kanske värre än att amma tvillingar. Osv osv.

Förstår du inte att man inte kan generalisera så som du gör? Barn är alldeles för individuella för det. Och en kvinnas kropp är lika individuell. Det är också väldigt individuellt hur man hanterar sömnbrist, vilka komplikationer man har efter förlossningen, förlossningsdepressioner osv.

Att försöka jämföra vem som har det svårast är liksom helt omöjligt. Och onödigt dessutom...

Flygfotogen - det är nåt många tvillingföräldrar får för sig, att kalla dem twinsen, twin 1 och så vidare. Jag vet inte om de tror att det gör dem mer speciella?

De är ju att dom vill gå lite klang på de, ungefär som "kids/kidsen" är ju också ett uttryck dom är lite mer än barn.

Tycker pappan, som tydligen både är borta mycket och har höga förväntningar på att hemmet ska hållas fint, att det är ok att fu känner dig tvungen att lämna barnen ensamma för att hinna/orka med allt som ska göras i hemmet? Förstår han att hans förväntningar medför att du lämnar dem ensamma? Det kanske skulle kunna få honom att sänka kraven?

Min man jobbar vanligtvis borta i veckorna, och jag sköter hemmet med våra tre barn, 6,5, knappt 5 och 2,5 till stor del ensam. Vi bor på landet och det tar ca fem minuter att gå till brevlådan, och vägen dit är till stora delar utom synhåll från både huset och brevlådan. Alternativen är antingen går vi alla till brevlådan, eller ingen. Mat handlas på helgen eller också beställer vi hem, är det något som saknad får vi klara oss utan, åtminstone till nästa dag. Tvätt och städning gör jag när jag hinner/orkar, och min man har klart för sig att det är barnen som prioriteras. Det jag inte hinner får vi göra tillsammans eller också får vi helt enkelt acceptera att vi inte hinner med och låta det vara. Visst har han svårt att förstå att tex leksaker sprids lavinartat genom huset, hur mycket disk det blir när fyra personer äter fyra mål mat om dagen, hur mycket kläder som ska tvättas etc, men han inser ju ändå att det faktiskt är så, och att hans val att jobba borta medför att vi inte hinner med lila mycket som "alla andra" som är två vuxna hemma till vardags.

Mig veterligen klarar alla förskolefröknar att gå på alla möjliga utflykter, åka buss, gå på teater, hämta matvagnen, slänga sopor och allt därtill med ansvar för betydligt fler barn än två per person utan problem. Av dessa barn är många exakt lika gamla och under tre år. Det kanske finns utrymme för dig att använda lite mer genomtänkta strategier och lita på dina barn, ge dem ansvar och låt dem vara med i vardagen. Bara för att de råkade vara två när de föddes och det första året var jobbigt så betyder inte det att man kan ta genvägar under hela deras uppväxt. Du har styrkan och kraften att upptäcka vardagen tillsammans med dina barn utan att spänna fast och låsa in dem eller lämna dem ensamma hemma. Låt det ta tid, det gör ingenting. Låt den gnälliga maken städa när han kommer hem. Tänk vad du skulle lasta dig själv om något hände dem när du var borta. Ingen tvätt eller makes åsikt är så viktig att man ska behandla barnen på ett sätt som inte känns rätt!