Lämna tvillingar 10 minuter?

Mig veterligen klarar alla förskolefröknar att gå på alla möjliga utflykter, åka buss, gå på teater, hämta matvagnen, slänga sopor och allt därtill med ansvar för betydligt fler barn än två per person utan problem. Av dessa barn är många exakt lika gamla och under tre år. Det kanske finns utrymme för dig att använda lite mer genomtänkta strategier och lita på dina barn, ge dem ansvar och låt dem vara med i vardagen. Bara för att de råkade vara två när de föddes och det första året var jobbigt så betyder inte det att man kan ta genvägar under hela deras uppväxt. Du har styrkan och kraften att upptäcka vardagen tillsammans med dina barn utan att spänna fast och låsa in dem eller lämna dem ensamma hemma. Låt det ta tid, det gör ingenting. Låt den gnälliga maken städa när han kommer hem. Tänk vad du skulle lasta dig själv om något hände dem när du var borta. Ingen tvätt eller makes åsikt är så viktig att man ska behandla barnen på ett sätt som inte känns rätt!

Jag tycker att jämförelsen är högst relevant om man är öppen för att acceptera att man kanske kan nå större framgång i sitt umgänge med barnen genom att ändra sina strategier, för bevisligen klarar små barn att göra en hel massa saker som den här mamman anser att de inte kan. Det är lätt att hamna i onda cirklar där man bara ser hinder och inte möjligheter (särskilt när man är trött och känner sig tyngd av orealistiska förväntningar), det är då man börjar fatta dåliga beslut för att lösa problemen. Då blir det bara jobbigt att göra saker tillsammans med barn och enda lösningen är att befria sig från dem på olika sätt, låsa in dem bakom grindar, spänna fast dem i stolar, distrahera dem med tv och telefoner. Man rationaliserar sina beslut på olika sätt och bygger upp en alldeles för hög tolerans mot sådant som man kanske inte tyckte kändes okej från början (som t ex att lämna små tvååringar helt ensamma hemma). Tillslut är man inte alls en sån förälder som man vill vara eller tror att man är.

Jag blir tokig på den här tråden. Hur kan så många småbarnsmammor vara så otroligt problemfixerade? Tvillingvagnar går inte att ha inomhus (då bor man i en garderob, vi är många som har syskonvagnar i hallen utan problem) , det är omöjligt att förflytta sig till fots med två barn samtidigt (bär en och håll den andra i handen, hur svårt kan det vara, alla ungar slänger sig på marken och tvärvägrar, då får man lirka och vänta med andra ungen på armen, precis som alla andra) , man måste tvångsmässigt handla, hämta post och tvätta när man är ensam med barnen (man gör sånt när man ändå är ute eller när man är två föräldrar hemma) . Hur kan man ha så svårt att se lösningar, hur kan man göra sina barn till såna enorma problem, hur orkar man begränsa sig själv så mycket? Lider alla tvillingmammor av någon sorts posttraumatisk stress som gör att man helst håller ungarna inlåsta och gömmer sig själv i tvättstugan. Skärpning morsor, var är kvinnokraften?