Lämna tvillingar 10 minuter?

Jag bor i villa, har vagnen i garaget, fem meter från ytterdörren.

Jag tar aldrig med mina tvillingar när jag ska hämta vagnen, för på fem meter hinner de dra åt olika håll, rulla sig i sandlådan, blöta ned sig och inte minst, springa ut på uppfarten och jaga bilar.

Det är inte så lätt att bara 'ta barnen med sig och hämta vagnen'. Jag lämnar påklädda barn i hallen, hämtar vagnen och lyfter sen ut ett barn i taget och spänner fast dem innan jag hämtar nästa. Trots att jag bara har fem meter att gå!

Med all respekt, men den som inte lever med tvillingar kan inte föreställa sig vilka situationer man hamnar i, och hur mycket man måste krångla och planera för minsta lilla förflyttning. Det handlar inte om att göra saker svårt för sig, det handlar om att det ÄR svårt...

Om barnen är för vilda för att ta med ut/hämta vagnen/gå till tvättstugan är det verkligen inte läge att lämna dem själva.

Det stora problemet här tycks ju vara att ts inte har något stöd från sin man. Obegripligt att man vill vara ihop med en man som inte tar ansvar för sina barn.

Sedan verkar det ju lite märkligt att inte kunna hämta posten/gå med soporna/handla lite om man ändå ska ut. För ut går man väl en sväng varje dag med småbarn?

Jag blir tokig på den här tråden. Hur kan så många småbarnsmammor vara så otroligt problemfixerade? Tvillingvagnar går inte att ha inomhus (då bor man i en garderob, vi är många som har syskonvagnar i hallen utan problem) , det är omöjligt att förflytta sig till fots med två barn samtidigt (bär en och håll den andra i handen, hur svårt kan det vara, alla ungar slänger sig på marken och tvärvägrar, då får man lirka och vänta med andra ungen på armen, precis som alla andra) , man måste tvångsmässigt handla, hämta post och tvätta när man är ensam med barnen (man gör sånt när man ändå är ute eller när man är två föräldrar hemma) . Hur kan man ha så svårt att se lösningar, hur kan man göra sina barn till såna enorma problem, hur orkar man begränsa sig själv så mycket? Lider alla tvillingmammor av någon sorts posttraumatisk stress som gör att man helst håller ungarna inlåsta och gömmer sig själv i tvättstugan. Skärpning morsor, var är kvinnokraften?

Förlåt, men såna här inlägg gör mig så jäkla arg.

Skönt att du har kunnat ha vagnen inne, men nej, trots att vi inte bor i en garderob så kan inte vi det. Jag har inte heller råd att köpa en ny smalare vagn, och även med en smalare vagn har jag inte plats i hallen.

Att förflytta sig till fots kan vara i princip omöjligt om du är själv och ska bära en, i vinteroverall, hålla en i handen och samtidigt se till att den tredje inte ger sig iväg och hittar på nåt farligt. Och ja, alla ungar kastar sig på marken, men med tvillingar kan jag berätta att allt sånt beteende smittar, så ligger min ena på marken har jag inte en suck att hålla den andre i famnen och 'lirka', för då kastar han sig också som en tok och ska göra som brorsan. Och storasyskonet får vackert stå bredvid och vänta ut utbrottet. Om jag hade haft all tid i världen så hade jag kanske utsatt oss för detta, men nu har jag inte det, därför undviker jag det om jag kan.

Och jodå, mina barn får också gå själva, träna på att vara med i vardagliga situationer som att handla etc, men inte varje gång.

Jag måste handla och tvätta, och jag föredrar att slippa göra det nattetid, alltså hittar jag lösningar där barnen är med. Därmed inte sagt att det är enkelt alla gånger. Det kanske det är för nån annan, skönt för dem i så fall.

Vad gäller kvinnokraft? Jag har burit tre barn, genomgått två förlossningar, ammat, varit vaken dygnet runt i flera månader. Jag tröstar två ettåringar, bär två ettåringar, matar två ettåringar, försöker finnas till för min fyraåring, aktiverar alla mina barn, handlar, lagar mat med en unge på var arm, städar, tvättar och diskar. Jag duschar när barnen sover, klipper naglarna när jag hinner, ligger med min man när jag orkar. Och jag gör det med ett leende i nio fall av tio, det tycker jag är kvinnokraft.

Det jag beskriver är MIN verklighet, och jag gör inte anspråk på att den skulle vara allmän sanning, men jag föredrar att bli respekterad för den.