Lämna tvillingar 10 minuter?

Tack och lov för förskolan! Jag hade ambitionen att vara "en delaktig hemmamamma" tills de blev tre år, hade jag fått för mig. Men jag fick snabbt tänka om. Att ensam ta med två ettåringar till en inhägnad lekpark, det var inte min melodi. Folk tittade snett på mig som stod och vaktade barnen på avstånd - det var enda sättet att se båda på samma gång. Då och då fick jag välja vilket barn jag skulle springa efter: Den vid rutschkanan eller den vid klätterberget? Båda hade alltid sele (utan snoddarna hängande) så att jag snabbt skulle kunna haffa dem! Vi överlevde, och idag mår de bra på förskolan från 18 månaders ålder! De leker på en säker lekgård och har ännu fler barn som de kan inspireras av och härma, och detta gör att de faktiskt kan gå bredvid barnvagnarna när de är på utflykt med förskolan.

Enda gångerna jag varit på kafé med dem är om jag haft sällskap av en annan vuxen eller att jag tagit en semesterdag med ett barn i taget.

Slitage på kropp och psyke, ja det blir det. Allra värst var det de första månaderna. Snacka om att lämna barnen ensamma! De störde nämligen varandra så mycket när de skulle ammas/dricka flaska att jag fick ha dem i olika rum. Om den ena hörde den andra gråta så kunde hen inte äta. Matvägran! Så det enda sättet att få dem att överleva, så att säga, det var att se till att Tvilling 1's gråt inte hördes för Tvilling 2. Stängda dörrar flera gånger om dagen och ett brustet hjärta för mig. (Nu finns det säkert en hel del metoder för dubbelamning, dubbel flaskmatning etc, men av olika skäl fungerade detta inte för mig fast jag försökte. Det är inte ovanligt att tvillingar föds motoriskt outvecklade och därför inte kan matas tillsammans. Därför ska man ju egentligen vara två som vårdar babytvillingar, men dessa möjligheter hade inte jag).

Jag gick på BVC-träffar med enlingmammor, som i likhet med mig hade barn för första gången. De gick ut med sina bebisar i vagn flera gånger om dagen "för att få dem att sova". De var jättetrötta av alla promenader och deras bebis vaknade så snart vagnen stod still. Jag kunde inte bry mig om huruvida mina tvillingar sov, det var bara att ta nästa barn och börja mata så snart det ena var mätt och kunde läggas i sin säng. Och så höll det på. Dag som natt en första tiden. Jag hann diska nappflaskor och låta mannen se till dem på kvällarna (faktiskt!) medan jag åkte och storhandlade Det positiva var att barnen faktiskt hade väldigt lätt att somna när de blev ett halvår gamla för de hade inte "pressen" på sig att de måste sova. De kunde ju prata och skoja med varandra i stället eftersom spjälsängarna stod bredvid varandra. Om de behövde vila, då somnade de till sist ändå. De har aldrig varit ledsna när de ska gå och lägga sig. Deras sängar innebär gemenskap för dem.Det första de säger på mornarna är varandras namn - och så pussas de.  

Det blir lättare att hantera tvillingar någonstans mellan 2 och 3 år, där jag befinner mig nu. På något sätt kommer de överens om vem som ska trotsa (!), så jag har alltid en som agerar "duktig" medan den andra gallskriker och inte vill göra någonting. (Men till tvättstugan kan jag inte driva dem på ett säkert sätt eftersom så mycket annat lockar dem.) Eftersom tiden inte går att planera så bra händer det att jag får svepa in den trilskande tvillingen med en öppen åkpåse eller täcke för att få hen till/från förskolan inom en viss tidsram, vilket ser pinsamt ut för dem man möter på vägen ("vilken dålig mamma man är!").

Detta är också bakgrunden till min fråga om att lämna tvillingar ensamma: "Ska jag ta med barnen till postlådan/tvättstugan/sovrummet för 30 minuters kamp med påklädning, eller ska jag klara av ärendet själv på 2-3 minuter?"

Men det lättar nu, tack och lov!

"soprummet" ska det förstås vara i kommentaren ovan!

Ja är det 2-3 min det handlar om säger jag ja...typ soptunnan eller brevlådan. Affären inte ! Inte ens om de sov.

Som flera tvilling föräldrar påpekat här är det inte jämförbart att prata om just tvillingar och syskon med ens 9 månader skillnad..

Det är verkligen något helt annat att ha två i exakt samma ålder.

Man får strukturera och planera på ett helt annat vis och att spontant ta med sig en till affären eller till en tvättstuga är meckigare.

TS ...ledsen men du måste ändå hitta sätt som fungerar ok utan att lämna dem själva mer än någon minut. Och det blir enklare ju äldre de blir !

Jag är inte tvillingmamma men kommer inte att ge dig fler förmaningar, det har du fått tillräckligt många av. Tänkte ge ett praktiskt tips, har du funderat på att handla mat på nätet? Mathem, Coop etc? Vi började när jag blev gravid med andra barnet och har sen fortsatt. Mycket skönt att få maten hemkörd. Nu ska jag byta blöja!

Mitt tips är att helt enkelt undvika de aktiviteter du beskriver, förstår att det är tufft med tvillingar, har endast två barn med tre år emellan så det är såklart skillnad, och tvåårsåldern är tuff. Varför går de inte på förskola? Har pappan varit pappaledig, sannolikt inte då hade han inte haft så höga krav på dig. Mitt bästa tips är att låta han vara hemma istället, det är ju kraven på dig som är orimliga i detta fall. Familjerådgivning är ett annat tips, ni behöver ju hjälp att hitta fungerande vardag. Alt tag hjälp av en granne om vissa saker absolut måste göras dagtid.

Du har nog hört det till leda nu, men det är självklart inte okej att lämna dem ensamma hemma medan du är borta tio minuter. När mina var små kunde jag gå till tvättstugan om de sov, och då hade jag babyvakten med mig och var tillbaka i lägenheten inom en minut om någon blev ledsen.

Men vakna, nej. Man blir tvungen att hitta på lösningar för dessa tillfällen, kanske behöver ungarna inte så mycket kläder på sig, det kanske räcker med en ordentlig filt för att gå till soprummet? Jag hade också två vagnar, en stor och rejäl vagn i förrådet, samt en smidig sulky utan liggläge som blev pytteliten ihopfälld inne i lägenheten. Kanske kan vara något för dig?

Hej Breakdown! Jag talar alltid om för mina tvillingar att "mamma går ut en liten stund" - och då gäller det de där 2-3 minuterna, så det var kul att läsa att du också berättar för barnen när nu går ett kortare ärende. Jag brukar måtta med händerna hur lång stund jag blir borta. När jag säger att jag ska vara bort vinkar de och säger "Hejdå!". Sedan tappar de intresset för mig och fortsätter de med sitt. Har de somnat viskar jag i deras öra att de inte ska vara rädda om de vaknar och mamma inte är hemma. "Mamma kommer så fort hon kan."

Mina barn är inte 3 år än, men jag kan föreställa mig att 3-åringar inte kan lämnas ensamma när de är vakna och att de verkligen "river huset" medan man är borta, om jag så vore i ett annat rum.

Inte åker jag ner till stan för att göra ärenden. Det handlar bara om att gå 50 meter till närmaste butik. Det är lika långt som till postlådan! Men det har inte hänt ofta, och bara i akutfall när det gällde mat till barnen. vanligast har varit soprummet eller tvättstugan. Jag har tvättmaskin, men kuddar, täcken och mjukdjur som ofta blir smutsiga, tvättar jag helst i tvättstugan där torkmöjligheterna är bättre. 

Jag skulle inte heller lämna barnen själv, oavsett om jag gör det fortare på 5 minuter och med barnen 1 timme så väljer jag ju självklart att ta med barnen. 

Det blir jobbigare med fler barn i samma ålder, så därför gäller det att planera och försöka underlätta vardagen så mycket som möjligt. Men det är aldrig ok att lämna barnen själv. Då står man ju hellre utan dedär som man skulle köpa på jourbutiken. 

Alltså jag förstår att du har haft det jobbigt. Och att ha tvillingar kan vara extremt svårt.

Men precis som att du inte vill bli dömd och känner att någon som inte gått i dina skor bör inte uttala sig om din situation... På samma sätt så kanske inte du bör döma andra. Du vet inte hur det är att ha barn ovanligt tätt. Det som är jobbigt för dig är kanske inte jobbigt för dem, men de kan ha andra situationer som är jobbiga för dem som du inte behöver uppleva.

Dessutom är alla barn individer. Det finns lugna och snälla tvillingar som kan vara lättare att hade sig en två syskon. Precis som det kan vara åt andra hållet.

Att hålla på att tävla i vem som har det värst hjälper liksom ingen... Så tagga ner!

Två barn med drygt halvåret mellan, nu 1½ och 2, och i ungefär samma motoriska utvecklingsstadie. En utmaning absolut. Men lämna ensamma - no way. Det som verkligen verkligen behöver göras görs antingen ihop med barnen fast det tar lång tid eller när pappan eller anhörig/vän är med barnen. Övrigt får vara.