Tjofaderittan hambo skrev 2017-04-30 08:58:52 följande:
Jag tror att de som tror/säger/tycker att bonusmammor vill ta över/tar över mammans roll själva är mammor som känner sig hotade av att en annan kvinna nu har det som hon själv ville ha och drömde om.
Det behöver inte vara så att mamman fortfarande älskar och vill ha pappan, det kan vara situationen som sådan.
Jag och mina barns pappa skildes som vänner. Hans nya fru tog emot mina barn med öppna armar och sa saker som: Underbart, jag har ju bara pojkar nu kan jag göra tjejgrejor osv. Jag ville absolut inte ha pappan, inte alls, vi var helt klara med varandra, men det SVED. En annan kvinna skulle hitta på roliga saker med mina barn! Sånt jag själv hade velat göra men inte hade råd med pga att jag var själv, de var två.
MEN, för mina barns skull var det bara att bita ihop, svälja och le. De skulle ju inte behöva lida för att jag hade det svårt med känslorna. Sen fungerade det inget vidare iaf, för hon (och kanske även deras pappa) ville bli familj, med mina barn och hennes. Inget fel i det, förutom att hon (de?) ville att barnen skulle säga mamma. Pappan tom sa något om det till mig varpå jag påpekade att de har EN mamma, men flera vuxna i sina liv.
Barnen själva var förvirrade (6 och 9 år) och frågade om de måste? Jag svarade lugnt: Om ni vill. Inom mig var jag såklart rasande, men jag ville att deras relation med sin bonusmamma skulle vara smidig på deras villkor. Deras kärlek till mig blev ju inte mindre för att de börjar älska andra människor visste jag ju med förnuftet, men jesus amalia vad ONT det gjorde.
Barnen valde iaf att inte säga det och då kom det 'lustiga' då var de inte så välkomna hos dem längre....
Pappan är idag skild från den kvinnan,de var dock gifta i en ca 5 år tror jag. Nu har han en ny kvinna i sitt liv. En underbar person som tagit emot dem med öppna armar utan att för den skull vilja bli mamma. De var ju dock så pass stora när hon kom in i bilden att de inte behövde någon uppfostran eller så, så det kanske är lättare då. Barnens relation till sin pappa är dock så pass tilltufsad att de själva väljer att ha ganska liten kontakt, det faller sig inte naturligt. De kommer hit vid födelsedagar och vi har firat pappans jämna födelsedagar men mer är det inte.
Jag själv kan säga att jag ibland hellre sett att mitt bonusbarn inte hade någon mamma i livet. De har diagnos båda två, men deras diagnoser är olika och kolliderar totalt så jag ha blivit en trygg punkt för min mans barn. (Min man har samma diagnos som barnet och är inte alltid den pappan barnet behöver, man får påminna honom) För mig hade det varit betydligt enklare om barnet bodde här jämt istället för det blir så hattigt.
Usch.
Det är ju helt fel att tvinga barn att kalla ngn annan mamma eller pappa. Känner för dina barn och förstår att det var svårt med känslorna för dem..
Hade det kommit HELT frivilligt från deras sida hade det varit deras eget val, men aldrig såhär.
Även om de väljer att kalla bonusföräldern för mamma/pappa tycker jag man som bonusförälder kan vara tydlig med att man inte ÄR mamma. Även om barnet anser man har en sådan roll.
Sköpt att det fungerar bättre med nuvarande partner. Synd att det hann förstöra så mkt innan bara.
