Vilja ta över mammans plats?

Bonusbarnen är väl kärleksbevis från sin partners förflutna .

Det kom fram att mamman pratat illa om oss inför dottern en längre tid. Tillslut drog hon in bonusens syskon hos oss (dvs mina och pappans gemensamma barn). Där gick min gräns.

Jag förstår inte riktigt vad det skulle ha med påståendet att många bonusmammor vill utmanövrera mammorna och ta mammans plats att göra?

Förövrigt, ja de flesta har ju ett förflutet, och förhoppningsvis har det varit fyllt med kärlek ;)

Jag hoppar i denna tråd, jag har varit bonusmamma till en liten flicka. Jag ville aldrig ta mammans plats och är väldigt barnkär så jag ville bara att hon skulle må bra o trivas. I början tyckte mamman att jag försökte ta över, exet/jag försökte förklara att jag har ingen avsikt med det, jag ville absolut inte frysa ut en barn och jag ville att hon skulle ha en bra helg. Det tog sisådär 2 år innan hon insåg att jag försökte aldrig så vi kom bra övers de sista 2 åren av 4 och hon var glad att hennes dotter har en vuxen som älskar henne. Nu har det varit slut med exet i några år, mamman o jag höras av varandra ibland o hon bjuder hem mig. :)

Inte alla, det finns de som blivit föräldrar utan att haft ett kärleksförhållande. Men jag får faktiskt påminna min sambo att han en gång i tiden älskade sin fd fru och valde att få två barn med henne. Men han har svårt att komma ihåg detta.

Det skulle var för sorgligt annars. Tänk barn som tillbringat sina första år med föräldrar som inte älskar varandra.
Det bästa är ju att barnen som kommer till världen har två föräldrar som älskar varandra, att man sedan glider ifrån varandra och inte fungerar ihop är en helt annan sak

Det bästa är väl alltid att barn är önskade, men även när de inte varit planerade och även när föräldrarna inte älskar varandra kan barnet ändå vara älskat och uppleva kärlek - bara inte mellan sina föräldrar.

Min bonusdotter var inte planerad och föräldrarna var påväg isär. Sedan blev hennes mamma gravid och de höll ihop tills dottern var ett år - sedan gick det inte längre. Båda älskade - älskar - barnet oerhört men jag tror att hon nästan haft det bättre första året om föräldrarna gått isär tidigare. De bråkade massor men när de väl separerat tog det inte så lång tid innan de kunde umgås med dottern och hålla det på en vänskaplig nivå. Ösa kärleken över dottern även om de inte älskade varandra.

Men en gång i tiden var de såklart lyckliga, annars hade de ju inte hållit ihop. Precis som jag var lycklig med mina ex innan vi upptäckte att vi inte var kompatibla och vi gick vidare - skillnaden här var ju att det hann bli ett barn, annars hade de blivit som "ett ex i mängden" :D

Mina bonusbarns mamma anklagar mej för att "ta över" mammarollen. Oklart vad hon menar...

Jag tror att det i de allra flesta fall beror på en osäker/svartsjuk biomamma. Jag vägrar göra skillnad på barnen i vår familj och det ser hon som ett stort fel. För hennes barn är minsann inte mina.

Gammal tråd men svarar ändå!

Jag har två bonusbarn i mitt liv, och ingen ambition att försöka leka mamma åt dem. De har en mamma redan ju, som de är hos varannan vecka. Jag är "pappas sambo", dvs en extra vuxen i deras liv men inte en förälder. Hos mamman finns hennes sambo. Jag har inga egna barn och vill inte heller ha några. Veckorna här får barnen största delen av sambons uppmärksamhet, och veckan de inte är här är det jag som får vara number one ;) Jag har absolut inga problem med det här upplägget, då jag i grunden är en person som har behov av en hel del ensamtid. Nu är det ju inte så att jag skiter i barnen och går under jorden när de är här, missförstå mig rätt, det är snarare så att jag låter dem få den pappatid de behöver eftersom de ju inte får ha honom i sina liv varje dag, som jag faktiskt får.

Låter som ett bra upplägg om det passar er :D

Tycker ju det är huvudsaken- att bonusfamiljen själv skall få hitta ett sätt att fungera på som passar just dem :)

Bonusperson - det gillar jag :D