Vilja ta över mammans plats?

Jag tycker det är rätt stor skillnad mellan att köra sitt eget race och att ta sitt eget ansvar. Om jag tar mig själv som exempel, så har jag inte speciellt barnvänliga arbetstider, när det gäller yngre barn. Så hade vi skiljt oss så det första jag hade fått göra hade varit att försöka byta tider, eller byta jobb. Annars hade jag inte kunnat ha barnen tex vv. Jag hade inte kunnat binda upp mina föräldrar eller en ny sambo till att få mitt ansvar att gå runt.

Här finns ju den tråden om mannen med två flickor som bodde vv när han bodde med sitt ex, eftersom hon tog ett föräldraansvar för dem, så det var fritt fram för honom att köra sitt race med sitt jobb. När de gjorde slut så ville inte hans nya sambo axla hans ryggsäck, utan då valde han att minska umgänget, vilket flickorna blev jätteledsna över.

Hade han själv tagit ansvar för sitt liv och sina val, så hade de flickorna inte behövt bli besvikna, för då hade han haft vv för att han själv ville och kunde. 

Jo. Jag vet att du tycker att man inte skall basera umgänge på att man får hjälp av sin partner. Men vi hjälps åt som familj och lägger upp vår tid så att det passar vår familj bäst. Vilket innebär att det är jag som hämtar min bonus tex.

Om båda inblandade är med på det håller jag ibte med om att det är att "inte ta sitt ansvar" utan snarare att man gemensamt delar upp ansvaret så som passar familjen bäst.

Eftersom det passar oss bättre att min man fortsätter med obekväma arbetstider och jag tar den biten så väljer vi det. Tillsammans.

Hade jag däremot inte velat vara delaktig på detta sätt och han inte löst det ändå - DÅ hade det varit att inte ta sitt ansvar.

Det är en viss skillnad.

Och naturligtvis gäller detta inte bara vår familj. Många gör så och gör det genom ett gemensamt beslut. För att hjälpas åt passar familjen bättre än att göra allt själv.

Jag tror nog inte heller det är många som planerar umgänget efter att det kanske tar slut med partnern om fem år. Man planerar efter hur livet ser ut just nu.

Att hjälpas åt och att hänga upp hela umgänget på tredje person är två vitt skilda saker. Jag tror att din man löst sitt umgänge med dottern även om du hade varit bortrest en period.

Mannen i den andra tråden var ju tvungen att ha en "barnpiga" för att få sin vecka att gå runt. Det allra konstigaste är att han efter två skilsmässor med barn involverade, inte skänkte ens den minsta tanke på hur han skulle klara umgänget med sina barn. Visst han kunde haft tur och håvat in en ny som ställde upp på honom, men nu gjorde han inte det och valde att såra sina stora flickor istället. 

Jag är ärligt nyfiken på hur en sådan person liknande mannen i den tråden tänker?

Är han själv intresserad av umgänge med de tidigare barnen, eller det var ex sambon som tyckte det var kul att ha dem?

Sen finns det flertalet andra trådar där en ny sambo har förväntats gå in och ta ett större ansvar än föräldern själv från första dagen i stort sett. 

Själv klev jag in i en situation som redan var inarbetad sen många år tillbaks. Hade jag velat va en familj och hjälpas åt, så hade inte hela oket legat på mina axlar, utan det hade handlat om att just hjälpas åt. Han var tydlig inför sina arbetsgivare att varannan Fredag så slutar jag kl xx, eftersom jag har ett umgängesavtal att följa.

Efter han träffade mig så ställde jag upp och hämtade några gånger när det verkligen krisade på hans jobb. Men det var aldrig någon form av tvång, utan hade jag inte kunnat så hade han hänvisat arbetsgivaren det han sa om umgängeshelgerna redan när han började.

Jo. Jag vet att du tycker att man inte skall basera umgänge på att man får hjälp av sin partner. Men vi hjälps åt som familj och lägger upp vår tid så att det passar vår familj bäst. Vilket innebär att det är jag som hämtar min bonus tex.

Om båda inblandade är med på det håller jag ibte med om att det är att "inte ta sitt ansvar" utan snarare att man gemensamt delar upp ansvaret så som passar familjen bäst.

Eftersom det passar oss bättre att min man fortsätter med obekväma arbetstider och jag tar den biten så väljer vi det. Tillsammans.

Hade jag däremot inte velat vara delaktig på detta sätt och han inte löst det ändå - DÅ hade det varit att inte ta sitt ansvar.

Det är en viss skillnad.

Och naturligtvis gäller detta inte bara vår familj. Många gör så och gör det genom ett gemensamt beslut. För att hjälpas åt passar familjen bättre än att göra allt själv.

Jag tror nog inte heller det är många som planerar umgänget efter att det kanske tar slut med partnern om fem år. Man planerar efter hur livet ser ut just nu.

Det kan man ju visst göra även om det inte är optimalt. Men en vettig förälder ser till att ändra om sitt liv vid förändrade livsomständigheter (exempelvis separation från styvförälder). Sedan går det ju oftast inte att byta jobb eller arbetstider hur som helst. Ibland kan det ju vara smått på omöjligt. Men försöka bör man åtminstone.

Jag har inga problem att acceptera att ni kör som ni känner är bäst för er. 

Det jag undrar är hur föräldern tänker när han sätter sig i en beroende situation för att kunna träffa sina barn. Nu blev det fel när jag refererade till din man, det var ju exet som flyttade för att jäklas.

Men om det varit du som velat flytta till en ort på samma avstånd från hans dotter i början av ert förhållande, och lovat dyrt och heligt att du skulle hämta och lämna osv. 

Hade han verkligen bara flyttat utan att tänka genom det noga, väga för och nackdelar mot varann?

Nu reser du inte bort under barnhelgen, men du kan ju bryta något och inte kunna köra på ganska många månader. Det kan ta slut, eller vad för något som helst som gör att du bryter ditt löfte.

Anser du inte att det är hans ansvar som förälder att tänka igenom det extra noga, och ha en plan B om det skulle bli nödvändigt?