Partner tycker jag är en ekomisk börda

Lättare att se era meningsskiljaktigheter om vi hade mer exakta siffror på era inkomster och utlägg.

Svårt att ta någons parti efter din beskrivning eller hjälpa till att stötta.

Att pappan inte knyter an till sonen är en annan femma, han borde verkligen LÄNGTA ihjäl sig efter sonen efter arbetsdagen och bara vilja umgås och mysa med honom!
Att han inte gör det tyder ju på ett stort problem, har du frågat om varför han är undvikande?

Har vi svaret här är det lättare att få en tydligare bild.

Att du tar större ansvar hemma under föräldraledigheten är kanske inte så märkligt men att pappan inte kan förvänta sig att det ska se exakt likadant ut som innan ni fick barn, att det kan ta tid att hitta nya rutiner med barn och att vissa sysslor ska delas på trots att du är f-ledig för alla barn är inte lika lätta och kan vara väldigt krävande och behöver mycket närhet.

När jag och min man skaffade barn och jag var f-ledig tog jag det mesta i hemmet för att jag KUNDE det men det är långt ifrån lika i alla hushåll.
Jag kunde småhandla i vardagen men de större inköpen planerade vi gemensamt och i det inräknades allt för barnet tex kläder, mat, leksaker, blöjor, apoteksvaror som salvor mm mm 
Där får man en gemensam tydlig inblick i vad barn kostar.

Tvätt och större städ tog vi gemensamt på helgen, men klart att jag slängde in en tvätt då och då under vardagen också, inga problem och särskilt inte när barnet var bebis och ändå sov den mesta tiden.

Det viktigaste i en relation och särskilt som när man har fått barn ÄR väll att må om varandra och stötta och vara lyhörda för varandras behov, avlasta varandra för att bryr som om sin partners välmåend,inte börja bråka om vem som har det jobbigast ( oavsett om man jobbar eller är f-ledig) eller betalar mest? Och självklar ha en VILJA att vara med sitt barn .

Kan ju vara att pappan har kommit in i någon slags kris och eller oro.
Kan det vara att han är orolig för ekonomin och att så mycket hänger på honom nu?
att han NU inser att barn och f-ledighet kostar?
Det behöver ni prata om.

Hur som helst, svårt att ge råd när man inte har en mer tydlig bild.

Och när en feg icke-man då backar på ingånget avtal bör kvinnan hastigt avlägsna sig från barnförrädaren och låta F-kassan sköta resten med underhåll etc.

Rätt många kvinnor har på senare tid skrivit om hur de fick bättre ekonomi (eller framförallt bättre kontroll på ekonomin) utan mansbebisen, för att en massa krav på dyra bilar och hus och dyr elektronik då försvann.

Vem vill bo med en opålitlig snålröv? Sparka honom åt helvete bara!

Ja, och sedan har de mage att gnälla på att deras kvinnor tröttnar på att ställa upp på sex och att det är kvinnor som i högre grad tar ut skilsmässa. Hehehe.

allt ska ske På lika villkor. man ska ställa upp för varandra. vill han inte diska så ska man väl kunna inte vilja ställa upp på hans jävla köttsliga begär varje kväll tex.

nej det är tydligen mycket värre. män saknar förmåga att tänka rationellt när det kommer till deras sociala relationer

Nej säkert var ingen gladare än du. Säkert inte barnet som inte fick chansen att vara hemma med båda sina föräldrar. 

Haha, jag är säker på att det är bäst att vara med den som faktiskt vill vara hemma.

Och jag är säker på att det är bäst för ett barn att ha två föräldrar som vill vara med barnet och ha en nära relation till det. 

Om båda föräldrarna när det kommer till kritan inte vill det då? Är en hel del män som backar från tidigare löften och som faktiskt är rätt ointresserade av sina barn.

Du tycker det är rimligt att den ena tar hela ekonomiska smällen för föräldraledighet?

Ok, då kompenserar han ju alltså en del.
Svårt att avgöra utan siffror.

Är det en generell stress över ekonomin eller ett klagomål specifikt på dig? Låter som att ni behöver göra en gemensam genomgång. 

Om jag dör så kommer mina föräldrar, som fortfarande är unga och en stor del av mina barns liv, att ta över vårdnaden. Jag har ett stort socialt nätverk och har tänkt i rätt många år innan jag fattade beslutet att få barn på egen hand. Jag blev också utredd av psykolog innan jag blev godkänd som ensam förälder. Jävligt trist attityd du har. Men grejen är att jag kan ta att folk ser ner på mig och mina val kring hur min familj ser ut. (Den är dessutom harmonisk och väl fungerande till skillnad från många heliga kärnfamiljers). Jag är väldigt säker och trygg med mina livsval. Men jag är däremot inte ok med om mina barn skulle bli utsatta för nedvärderande kommentarer.

Det är myndigheterna som avgör vem som tar över vårdnaden om något händer dig, om du inte visste det.

SÅ unga kan dina föräldrar knappast vara heller. Har de uttryckligen sagt att de skulle vara beredda på att bli småbarnsansvariga igen? 
Tror du att deras ord isåfall står över lagen?

Jag har inte trist attityd. Jag tycker helt enkelt att det du gjort är fel och inte borde tillåtas. Inte med hjälp av skattemedel och vårdpersonal, vars löner bl a jag betalar. Det är inte att ha "trist attityd". 
Skulle gissa att det finns skattefinansierade saker som du inte heller innerst inne är så glad åt att stödja via skattesedeln. För mig är detta en sån sak.

Läste att det är brist på donerade spermier, och nu efter jag hamnat i denna tråd så har jag pratat lite med män i min närhet om detta. 
Den reaktion jag främst fått är att män inte vill donera till singelkvinnor, och jag kan inte säga att jag inte förstår varför. At tmedvetet skapa faderslösa barn är inget de vill medverka till.

Utöver det så ser de risken större att efter arton år ha en besökande avkomma som plingar på dörren. Något de inte ser som intressant.

Till sist så vill jag ändå säga att jag, personligen, aldrig skulle komma på tanken att kalla dina barn för något nedsättande, de kan inte rå för hur de kom till världen.
Däremot skulle jag tycka synd om dem som blivit berövade sin far och sitt farsarv. 
Och jag lovar dig, jag är inte ensam om denna inställning.

Det är ändå bäst ur ett långsiktigt perspektiv, både för barn och föräldrar och samhälle.

Låter inte bra, ni har ingen teamkänsla i ert förhållande, sånt brukar spricka om ni inte löser det. Skulle satsa på parterapi.

Det är inte du som bestämmer vem som får vårdnaden om ditt barn om du dör innan ditt barn är myndigt. Det är aldrig frågan OM man dör utan NÄR. 
Vårdnasfrågan kommer utredas och beslutet fattas av myndigheter.

Jo, jag vet. Men de tar också hänsyn till barnens åsikter. Min äldsta är tonåring och tillbringar ca varje helg hos mina föräldrar. De fick mig för övrigt i 20-årsåldern och är inte pensionärer ännu. 

Men struntsamma. Jag hoppas att det löser sig för dig ts och att pappan till ditt barn skärper sig. Lycka till!