sunflower85 skrev 2024-01-16 16:02:56 följande:
Kunde inte sagt det bättre själv! Håller helt med. Jag har sagt till henne att jag har ett ansvar för mitt barn, mitt barns bälmående är mitt ansvar. Men vet helt ärligt inte om hon tar til sig det. Hon bara typ skriker som ett barn att hon inte vill komma på andraplats osv. och jag försöker förklara att de har helt olika platser i mitt liv, de konkurrerar ju inte om samma plats. Ibland vet jag inte ens hur jag ska argumentera med henne för det blir så ologiskt att jag inte vet vad jag ska säga. Sen har man ju lärt sig att man måste respektera och lyssna till andras känslor men ibland känner jag som att vi pratar två olika språk.
sunflower85 skrev 2024-01-16 16:09:01 följande:
Ja det är ju just det att det känns som en lång väg och under tiden tar man ju skada. Resonera är totalt omöjligt ibland. Jag försöker säga att det känns väldigt själviskt av henne att låta hennes känslor gå före alla andras behov (blir lite den som skriker högst får som de vill) men jag tror inte att hon kan resonera logiskt när hon känner alla de känslorna. Sen är ju problemet att hon oxå sårar mig, när hon gör slut och säger elaka saker. Sen när hon mår bra igen så känner hon att man liksom ska skaka av sig det.
Utsätt inte dig själv och ditt barn för det här. Det kommer bara att bli värre och det kan börja skada ditt barns uppväxt allvarligt, för snart kommer hon inte att hålla det bara när barnet inte hör. Barn förstår och märker dessutom mer än det som sägs rakt ut.
Jag är själv uppvuxen med en mamma med borderline. Och det var ärligt talat helvetet på jorden och har krävt många år av terapi för att komma vidare ifrån. Men det är ju svårt att välja bort barnets egen mamma, och svårt för biologiskt barn att bli fri. Hade det varit en styvmamma, som min pappa valt, trots hur hon behandlade oss barn, då hade det varit ett dubbelt svek.
Det är dock svårt att göra slut med såna här människor. Hon kommer sannolikt att ta till vad som helst för att få dig att stanna, kanske tom hot om självmord. Men det är inte ditt ansvar att se till att hon har det bra, det är hennes ansvar som vuxen. Ditt ansvar är däremot att se till att ditt barn har det bra, och att du själv har det bra. Så gå inte på hennes hot, för ofta är det bara tomma hot.
Om hon lovar bättring och terapi så kan du föreslå att ni tar en paus medan hon jobbar med sig själv och sen återupptar relationen när hon är redo att ha en sund och vuxen relation och förmåga att se ditt barns behov och din föräldraroll.
