Bpd avundsjuka på barn

Du måste ju göra slut, helst igår. Det där kommer ju aldrig funka! Stackars ditt barn! Du har låtit det pågå alldeles för länge.

För att svara på din fråga - ja, detta kan absolut ha med bpd att göra. Personer med bpd har ju ett mycket stort behov av uppmärksamhet, bekräftelse och trygghet, och en kärlekspartner blir oftast den person som får fylla hela det behovet för bpd-personen. Bpd-personen har behov av att känna att de betyder allt för sin partner. Därför är svartsjuka vanligt hos personer med bpd. Din sambo känner troligtvis att ditt barn konkurrerar med henne om din kärlek.

Oavsett om beteendet beror på bpd eller inte så behöver du sätta ned foten. Prata med sambon om att detta är ett oacceptabelt beteende. Om hon inte förändrar sig så tycker jag att du ska lämna relationen, för ditt barns skull.

Oavsett om beteendet är "normalt" med borderline eller inte så är det ju inte något som ditt barn ska stå ut med.
Var tydlig med att du INTE accepterar det, sätt gränser och tumma inte en millimeter. Anpassa inte.

Borderline eller EIPS är ju en svår psykiatrisk diagnos, både som drabbad och som anhörig.
Att hennes beteenden kommer nu beror antagligen på att hon har kunnat hålla dem i schack så länge ni inte bodde ihop.

En del av EIPS-diagnosen är svårigheter att ha nära relationer med människor, de klarar inte av närhet men klarar inte heller av avsked (det blir I hate you-don't leave me) och de har en avundsdjup tomhet inom sig där de behöver oändlig bekräftelse och ser andra människor (som exempelvis barn) som konkurrens och hot.
De har ofta svårt att se sin del i händelseförlopp och lägger allt utanför sig själva.

En annan del av EIPS är att personen ofta har svårt att känsloreglera, helst när hen känner sig hotad, kränkt eller inför avsked. Var beredd på det. Dettq kan nämligen ta orimliga proportioner och många är dessutom långsinta.
För den anhörige är det väldigt tufft att ställas inför extrema utbrott, hot om självmord, få saker kastade på sig eller liknande.

Se det sambon visar upp nu som som varningstecken.
Sätt en gräns här och nu, både för henne och för dig själv. Du kommer behöva vara grindvakt...fråga dig själv om du orkar det?

Om det funkade när ni var särbo ska ni kanske återgå till det. Kanske bör ni göra det rätt snabbt, innan sambosituationen förstör relationen helt - om du vill fortsätta att ha henne som flickvän alltså. 

Jag är uppvuxen med mamma och syster med EIPS....Jag har anpassat mig hela mitt liv och ändå har det aldrig räckt...

Det är det du behöver inse. Hon kommer aldrig vara nöjd. Hennes behov är som en bottenlös brunn.
Men ska du vara med henne och samtidigt vara en bra förälder till ditt barn och inte förlora dig själv så behöver du lägga över ansvaret där det hör hemma. Du måste välja att inte få dåligt samvete.
Läs på om EIPS för att förstå men inte för att anpassa och begränsa dig utifrån hennes känslor.
Ska du vara med henne kommer det behövas tjock hud...

Hon har ansvaret för SINA känslor och det som EIPSen orsakar och framförallt göra något åt det. Fördelen är ju att hon har en diagnos. Har hon någon hjälp för den?

Men varför blir du nervös och får dåligt samvete? Du gör inget fel för att du träffar vänner eller familj. Din sambo måste acceptera att det finns andra viktiga personer i ditt liv, i synnerhet ditt barn. Och ja, detta är mycket svårare för henne pga hennes diagnos, men det innebär inte att du ska rätta dig efter hennes krav. Jag förstår att det tufft att lämna någon man älskar, men är du beredd att fortsätta så här? Att inte kunna träffa familj eller vänner utan hon skuldbelägger dig? Och tänk på ditt barn. Är det rätt att hen ska utsättas för din sambos svartsjuka och orimliga krav? Vad gör du om hennes beteende eskalerar? Tänk på ditt barn i första hand här. Även om du står ut med sambons beteende, så ska inte ditt barn behöva göra det.

No shit? Vaknade du nyss???!?!?!

BPD är typ en konstant känsla och rädsla för att i vilken sekund som helst bara bli lämnad och alla dåliga och manipulativa beteenden som härstammar från det.

Det betyder prata skit om andra, försöka förstöra förhållanden och skita i allt det andra.

En med borderline kan typ börja misshandla och hämnas bara för att du ens råkar titta på någon annan.

Jag tror du måste ha en diskussion med henne, och säga som det är.

Att du upplever att hon har ett väldigt stort behov av kärlek och bekräftelse, och att detta kanske har att göra med hennes diagnos? Du är villig att ge henne tid, uppmärksamthet och kärlek, för du älskar henne, MEN;

- du måste få lov att umgås med andra också. Det är inte sunt att hämga upp hela sin tillvaro på en person, och om du dissar alla andra så förstör du andra viktiga relationer i ditt liv. Detta måste hon förstå - kanske prata med en psykolog om. Men du köper inte att det skulle vara "fel av dig" att vilja umgås med andra ibland - för det är det inte.

- VIKTIGAST: ett barn är alltid den viktigaste personen i en förälders liv. Ren biologi. Du har ett ansvar för ditt barn, och du skulle ge ditt liv för honom. Förklara för henne att du upplever att hon verkar konkurrera med sonen, säger negativa saker om sonen osv - och det skadar ert förhållande, alltså pojkvän-flickvän-förhållandet. Detta behöver hon kanske också prata med någon om, men hon måste förstå att det är SKILLNAD mellan ett kärleksförhållande och ett barn-förälder-förhållande, och sluta konkurrera genast. Enda sättet att få dig att älska henne mera, är att hon visar respekt för din relation till din son! Han är ett barn under en kort tid, och du måste vara där 100% för honom. För att det är vad DU vill, inte vad "den jobbiga ungen kräver". Förstår hon skillnaden? Kan hon respektera detta?

Om inte, gör slut. 

Hon beter sig som ett oförskämt barn, prioritera din son och dumpa henne. 

Måste ju vara omöjligt att leva med en sådan människa.

Hör hon inte själv hur barnsligt det låter, "Jag vill ha dig för mig själv"?

Har du testat att säga det åt henne? T.ex. "Jag vet att det kan vara svårt att analysera sig själv, men vad tror du en psykolog skulle ge dig för råd om han/hon fick höra att du just skrikit åt mig att du "vill ha mig för dig själv"? 

Du kan ge henne bekräftelse ändå, men sätta ner foten ochsäga "Det är bara EN person jag väljer att älska här i livet, och det är du. Men mitt liv innehåller också andra moment, och i längden behövs mera än att två personer sitter och ugglar tillsammans i ett hus. Och att jag har barn, det visste du. Barn kommer före kärleksrelationer mellan vuxna."

Den där sista punkten måste du tydliggöra. Du gör ditt barn och dig själv en otjänst om du inte får henne att förstå att ditt barn är skitviktig för dig!

Till skillnad mot andra tror jag inte alls att hennes diagnos har det minsta med saken att göra. Det är HON som person, hennes personlighet som gör att hon beter sig/agerar som hon gör. Inte diagnosen. 

Jag har själv haft (!) borderline och har aldrig varit svartsjuk på någon pojkväns barn. Har levt med ett par "pappor" och min nuvarande har 2 barn.
Det handlar inte om det, utan det är HON som är osäker och otrygg med dig av någon anledning. 

Går hon i behandling? Det finns tyvärr ingen medicinering som hjälper så som för npf diagnoser. Däremot finns det behandlingsalternativ och man kan (till skillnad mot exempelvis ADHD) bli helt frisk.
Själv gick jag MBT behandling på heltid (var sjukskriven under tiden) i 1,5 år och är frisk sedan många år tillbaka.
Tipsar om framförallt MBT men även DBT har visat sig fungera bra på borderline. 

Jag är MYCKET påläst och kunnig inom denna diagnos både genom mig själv och genom alla jag träffat privat och i behandlingen. Hade gruppterapi 2 gör i veckan så har träffat minst 100 pers med denna diagnos. 

När det gäller empati är det en osanning som folk ofta tror om bpd personer - sanningen är att bpd personer har mer empati än "normalstörda", detta då känslorna (alla känslor) är tusen gånger starkare. Tänk på det!
Lycka till hur du än väljer att göra.

Acceptera inte att hon gör slut. Det är ju ett vidrigt och elakt maktmedel hon håller på med.
Säg att nästa gång du gör det så kommer det att vara slut.
Sen håller du det. 

En diagnos kan vara en förklaring men får aldrig bli en ursäkt till skitbeteende men det blir det tyvärr ofta hos människor som lider av EIPS (och de anhöriga tar över detta) av de enkla anledningen att EIPSarna inte kan se sitt eget beteende och hur det påverkar andra. Hon kommer inte ha "normala" gränser. Därför måste du ha det.

Det går inte att vinna mot en som lider av EIPS. Du kommer aldrig lyckas göra henne nöjd, allt som du vill göra för dig/andra kommer hon ta som bevis på att du inte älskar henne och hon kommer att vrida och vända på dina ord, dina handlingar och mena att du borde ha förstått och tolka dem in i absurdum tills du till slut inte vet vad som är vad. Det går inte att prata utifrån logiska resonemang.

Jag har som sagt vuxit upp med en mamma och en syster med EIPS.
Min uppväxt var ett helvete fyllt med konflikter, maktutövning, psykiskt våld och hot. Mina behov har aldrig någonsin varit i första rummet

Ingen av dem har någonsin kunnat ha fungerande kärleksrelationer på grund av diagnosen och vad den medför. 
Min syster förstod det tidigt och lever själv och utan barn. Hon vill inte utsätta någon framförallt inte något barn för det som hon själv växte upp i. Hon har hundar som älskar henne så bottenlöst som hon behöver. Då orkar hon ha kontakt med oss andra i lagom dos.

Mamma har gått in och ut genom relationer, som alltid varit stormiga och dramatiska. Hon har noll insikt i sitt beteende. Hon har jättesvårt i situationer där hon upplever någon jämförelse. Vi har fått sluta ha knytis till julbordet för hon jämförde sig med svärmor och såg vad hon blev tilldelad för rätter som en demonstration om att hon var mindre värd/kompetent/älskad. Helt galet men fullkomligt logiskt i hennes värld. 
När jag berättar om att vi varit hos svärmor och fikat har det ofta resulterat i utbrott/silent treatment eller annan maktutövning. 
Hon gillar min svärmor jättemycket men blir som helt uppslukad stundtals i jämförelsen.

Jag skulle aldrig orka leva i en partner-vardag med någon med denna diagnos. Man blir emotionell grindvakt.

Om ni ska vara tillsammans behöver ni båda aktiv hjälp av professionella

Om hon konstant gör slut med dig så varför är det inte slut? Jo för att du låter henne göra som hon vill och behandla dig, och i förlängningen dina anhöriga och vänner, som hon vill. 

Antingen är ni ihop, och du håller på alla dina gränser och hon går i alla terapier som kan vara behjälpliga, eller så är det slut. Håll inte på och vela fram och tillbaka, det skada dig, det skadar henne och det skadar din son. 

"Du vet ju hur jag är" är ett dåligt argument - säg bara att visst, du har fått erfara hennes beteende och känner till det men det är inte värdigt en vuxen människa. Säg att du älskar henne men du har inte ork till ett förhållande med henne om hon inte kan bete sig som en vuxen.

Jag skulle INTE orka med en sån som hon. Logiska argument är för viktigt, liksom.

PS. Angående att barn inte ska komma först, är hon heeeeeeelt ute och cyklar. Gör en omröstningstråd här på FL, och visa henne.

Visst, partnern är kvar och partnern ska man därför inte ignorera under barnaåren (givetvis) - men har man satt barn till världen måste man ta hand om dem, och barn till skillnad mot ens VUXNA partner, behöver omsorg, uppfostran osv.

Du är ansvarig för ett barns behov, punkt slut. En vuxen är däremot ytterst själv ansvarig för sina egna behov! 

Allt du skriver om henne är klassiska borderlinesymtom, så om hon fortsätter med behandlingen, och tar till sig den, så är chanserna goda att det här svartsjuka, destruktiva beteendet mildras. Det kan dock ta tid, och någon garanti finns det ju inte, så frågan är om du orkar vänta. Framför allt, ska ditt barn behöva stå ut med detta? Hon säger till dig att barn inte ska vara prio ett, vilket ju är helt sjukt. Vill du verkligen vara tillsammans med en sådan person, även om det är personens bpd som får hen att säga så?

Jag tror det är lönlöst att försöka resonera med henne. Bpd-personer är så förblindade av alla starka känslor att det oftast inte går. Varje gång du ger uppmärksamhet åt någon annan så får hon sannolikt panikkänslor över att du ska överge henne och då lägger hon all energi på att stilla den paniken. Rationella argument blir då helt betydelselösa. I hennes värld är det rimligt att hon har dig helt för sig själv, för om hon inte får det känner hon sig förtvivlad.

Att hon gör slut med dig hela tiden måste ju vara enormt påfrestande, men också klassiskt borderlinebeteende.

Läst igenom alla dina svar nu TS. Helt ärligt, vad är det som är bra med denna tjejen? Det negativa är ju hisnande...