Bpd avundsjuka på barn

Om hon konstant gör slut med dig så varför är det inte slut? Jo för att du låter henne göra som hon vill och behandla dig, och i förlängningen dina anhöriga och vänner, som hon vill. 

Antingen är ni ihop, och du håller på alla dina gränser och hon går i alla terapier som kan vara behjälpliga, eller så är det slut. Håll inte på och vela fram och tillbaka, det skada dig, det skadar henne och det skadar din son. 

Ja jag vet, jag känner ju att jag kliver på mig själv varenda gång. Hennes förklaring är bara "du vet ju hur jag är, jag säger saker jag inte menar" "hade jag inte velat vara här så hade jag gått" osv. 

Funderar ju på om det här kanske kommer ta för mycket av mig med tanke på att jag även är ensamstående pappa. Jag älskar verkligen henne och vill stötta henne men hon måste låta mig få vara den förälder jag vill vara.

Allt du skriver om henne är klassiska borderlinesymtom, så om hon fortsätter med behandlingen, och tar till sig den, så är chanserna goda att det här svartsjuka, destruktiva beteendet mildras. Det kan dock ta tid, och någon garanti finns det ju inte, så frågan är om du orkar vänta. Framför allt, ska ditt barn behöva stå ut med detta? Hon säger till dig att barn inte ska vara prio ett, vilket ju är helt sjukt. Vill du verkligen vara tillsammans med en sådan person, även om det är personens bpd som får hen att säga så?

Jag tror det är lönlöst att försöka resonera med henne. Bpd-personer är så förblindade av alla starka känslor att det oftast inte går. Varje gång du ger uppmärksamhet åt någon annan så får hon sannolikt panikkänslor över att du ska överge henne och då lägger hon all energi på att stilla den paniken. Rationella argument blir då helt betydelselösa. I hennes värld är det rimligt att hon har dig helt för sig själv, för om hon inte får det känner hon sig förtvivlad.

Att hon gör slut med dig hela tiden måste ju vara enormt påfrestande, men också klassiskt borderlinebeteende.

"Du vet ju hur jag är" är ett dåligt argument - säg bara att visst, du har fått erfara hennes beteende och känner till det men det är inte värdigt en vuxen människa. Säg att du älskar henne men du har inte ork till ett förhållande med henne om hon inte kan bete sig som en vuxen.

Jag skulle INTE orka med en sån som hon. Logiska argument är för viktigt, liksom.

PS. Angående att barn inte ska komma först, är hon heeeeeeelt ute och cyklar. Gör en omröstningstråd här på FL, och visa henne.

Visst, partnern är kvar och partnern ska man därför inte ignorera under barnaåren (givetvis) - men har man satt barn till världen måste man ta hand om dem, och barn till skillnad mot ens VUXNA partner, behöver omsorg, uppfostran osv.

Du är ansvarig för ett barns behov, punkt slut. En vuxen är däremot ytterst själv ansvarig för sina egna behov! 

TS, jag säger samma sak till dig som till ensamstående mammor som hamnar i destruktiva relationer.

Nu måste du agera vuxet och tänka på ditt barn i första hand. Det går inte att ha en relation med en person som beter sig som din kvinna gör. Det spelar ingen roll vad hon lider av, det är hennes problem och hennes ansvar att söka hjälp för.

Hon manipulerar dig, skadar dig känslomässigt och dränerar dig  på energi. Hon är svartsjuk på ditt barn. Hon vill ha all uppmärksamhet.

Man kan vara både partner och förälder, men inte med en sådan människa. Ut med henne! Det är ditt ansvar som förälder. Du kan inte vara en bra pappa med henne i ditt liv och ditt barn kommer att bli lidande, direkt eller indirekt.

Du kan träffa en annan, det finns många kvinnor som inte beter sig så, som kanske själva har barn och är mer förstående. Du måste inte välja mellan förhållande och barn. Men i det här fallet måste du välja. Du måste välja dig själv och ditt barn.

Kunde inte sagt det bättre själv! Håller helt med. Jag har sagt till henne att jag har ett ansvar för mitt barn, mitt barns bälmående är mitt ansvar. Men vet helt ärligt inte om hon tar til sig det. Hon bara typ skriker som ett barn att hon inte vill komma på andraplats osv. och jag försöker förklara att de har helt olika platser i mitt liv, de konkurrerar ju inte om samma plats. Ibland vet jag inte ens hur jag ska argumentera med henne för det blir så ologiskt att jag inte vet vad jag ska säga. Sen har man ju lärt sig att man måste respektera och lyssna till andras känslor men ibland känner jag som att vi pratar två olika språk.

Ja det är ju just det att det känns som en lång väg och under tiden tar man ju skada. Resonera är totalt omöjligt ibland. Jag försöker säga att det känns väldigt själviskt av henne att låta hennes känslor gå före alla andras behov (blir lite den som skriker högst får som de vill) men jag tror inte att hon kan resonera logiskt när hon känner alla de känslorna. Sen är ju problemet att hon oxå sårar mig, när hon gör slut och säger elaka saker. Sen när hon mår bra igen så känner hon att man liksom ska skaka av sig det.

Varför ska du respektera henne och lyssna på henne? Hon respekterar ju inte dig eller lyssnar på dig.

Nej, ut med psykfallet. Ja, jag uttrycker mig hårt nu, men för ditt barns skull vill jag att du ska vakna.

För din egen skull också, om jag ska vara ärlig. Du kanske tror att du älskar henne och att hon är den enda i världen osv, men det är för att hon har manipulerat dig till att tro det. Kanske inte medvetet, men det är en del av störningen.

Personer som hon kan vara mycket passionerade och ge mycket när de vill och är på bra humör. Det är så de håvar in sina offer. Många blir helt tagna och tror att de har hittat sitt livs kärlek. Sen vänder det totalt. Partnern blir förvirrad och börjar anpassa sig för att få tillbaka det fina. Det är ett farligt mönster som du måste bryta.

Din flickvän har kanske fina sidor, men hon är inte frisk. Hon är din drog, lika farlig som kokain. Skulle du börja med kokain? Troligen inte. Om du jämför så, blir det kanske lättare att se saker och ting klart.

Oavsett om det beror på hennes diagnos (vilket det högst troligt gör, allt du skriver är väldigt klassiskt typiskt för det - de flesta med egen sådan diagnos kommer hävda att det inte är det men den extrema bristen på självinsikt är något av det mest typiska där tyvärr, det är en extremt självcentrerad störning, det är inte deras fel och de upplever det på ett helt annat sätt men för alla andra är det väldigt uppenbart) - så har du ett strikt ansvar mot ditt barn att denne inte utsätts för det här. Det finns inte något kompromissutrymme här. 

Visst du kan prova att sätta ned foten extremt bestämt först om du har något hopp om att nå fram ("gullande" och kompromissande kommer bara att göra beteendet mycket värre, det måste vara uppenbart att det inte finns en cm utrymme för sådant beteende) och att du är väldigt säker på att hon inte kan bli aggressiv i beteende då det då riskerar att riktas just mot ditt barn som hon uppenbarligen ser som "konkurrent", som flera redan skrivit så är manipulativt och hämndlystet beteende tyvärr inte ovanligt. Finns det minsta risk för det så ska du inte ens försöka utan du måste omedelbart bryta eller i alla fall separera. 
Det är därför som behandling är väldigt jobbigt för den som ska gå igenom det då det hela göds vidare om det ges kompromisser och acceptans för beteendet. Det är trots allt inte så väldigt länge det överhuvudtaget anses botbart, det kan även ibland vara bra att ha i åtanke att den gamla termen borderline syftade till att det var i gränslandet mot psykos (mellan neuros och psykos) vilket innebär en störning i verklighetsuppfattningen. Det är många gånger därför inte så konstigt att reaktionerna upplevs som fullständigt bizarra och orimliga för omgivningen. 

Ska man välja att ha ett förhållande med den typen av personlighetsstörning är det oerhört viktigt att själv vara extremt stark i sig själv så att man klarar av att hålla foten nere och inte påverkas av "galenskaperna" - att du inte just blir påverkad av det och blir "nervös och får dåligt samvete". 

Tyvärr är det ju också så i och med den dåliga självinsikten att just prata om diagnosen innan inte kommer ge en särskilt överensstämmande bild av hur verkligheten kommer bli. 

Men som sagt det absolut viktigaste här är ju ditt barn som du har ansvar för. Det finns absolut ingen tid för dig att vela och fundera här. Situationen måste lösas omedelbart. Nej det är inte så att "barn alltid kommer först" så som det ibland tolkas på FL där de ska bestämma allt alltid, men deras grundläggande behov och däribland en trygg miljö gör det och det är absolut 100% nolltolerans mot en svartsjuka jämtemot barn på det sättet. Absolut 0. Inget kompromissutrymme alls där när det gäller faktiska barn och vuxna som är svartsjuka. (barn i det här läget alltså biologiskt barn, det gäller naturligtvis inte detsamma med mer eller mindre vuxna barn som har en orimlig känslomässig bindning till sina föräldrar. 

Har varit med om exakt samma sak så vet precis vad det är du beskriver.

Det är inget ovanligt. Så fort dom inte får som de vill kommer det att ske. Droppen var när en flickvän hade gjort så mot mig, och sen träffade jag en kille med BPD som försökte bli en polare.. Efter att ha bara träffats i bara någon timme och bytit nummer så ringde han och började vilja låna grejer av mig. Ingenting jag ville.. Och då började han bete sig på samma sätt med att blockera nummer och sen ringa upp ifrån ingenstans och säga konstiga saker som typ "nä, jag typ glömde varför jag ens ringde...".

Det är bestraffande och manipulativt beteende. Så när jag förstod att exakt samma beteende hade börjat ifrån honom också så gjorde jag det enda rätta och satte bara på blocken.





Jag tror att kvinnor har det tio gånger värre.. Då de till skillnad från killar har typ tio gånger mer känslor.
När det är bra, så är det bra, men är det ett helvete så är det ett riktigt helvete.