Bpd avundsjuka på barn

Om det funkade när ni var särbo ska ni kanske återgå till det. Kanske bör ni göra det rätt snabbt, innan sambosituationen förstör relationen helt - om du vill fortsätta att ha henne som flickvän alltså. 

Problemet är ju att jag vill ju dela mitt liv och vardag med henne. Känns så konstigt att ha en relation där man vet att man inte kan bo ihop. Jag menar även om man väntar tills mitt barn blivit vuxet och flyttat ut, hur blir det då? Kommer hon tycka att det är ett problem om mitt barn vill komma och spendera tid, sova över eller kanske hamnar i en situation där han behöver flytta hem igen. Vet inte...

Det är ju just det här jag är orolig för...att det aldrig skall räcka. Ok om jag var själv och hade all tid att lägga på henne men mitt barn måste ju komma först. Sen tycker jag inte att det betyder att inte hon och jag har kvalitetstid, vi åker ofta iväg och gör saker bara vi osv så hon får ju tid. Jag försöker respektera hennes behov såsom att hon ibland bara vill stänga in sig i ett rum men då tycker hon att jag oxå skall vara där med henne och så funkar det ju inte om man har barn. Känns som att det ibland inte går att göra henne nöjd. 

Det känns som att hon liksom förstör lite det roliga med det om du förstår hur jag menar...även om jag går iväg och fikar tex så sitter jag och tänker på att vi bråkat och att hon är ledsen hemma. Jag blir bara så ledsen över att hon är så missnöjd för i mina ögon så har vi inget att egentligen bråka över. Ibland om jag sätter emot så blir hon arg och gör slut, det är väldigt känslomässigt jobbigt för i början tog jag ju det verkligen på allvar och tänkte att nu förlorar jag henne vilket gjorde ont, nu förstår jag dock att det är något typ av hot.

No shit? Vaknade du nyss???!?!?!

BPD är typ en konstant känsla och rädsla för att i vilken sekund som helst bara bli lämnad och alla dåliga och manipulativa beteenden som härstammar från det.

Det betyder prata skit om andra, försöka förstöra förhållanden och skita i allt det andra.

En med borderline kan typ börja misshandla och hämnas bara för att du ens råkar titta på någon annan.

Det kommer aldrig att räcka. Och du kommer aldrig göra henne nöjd. Hennes diagnos gör att hon inte kan vara nöjd. 
Lika bra att förstå det nu.
Du måste stå ut i det och hitta rimliga gränser utan att få det bekräftat i relationen. Vara nöjd i dig själv.

Jag tror du måste ha en diskussion med henne, och säga som det är.

Att du upplever att hon har ett väldigt stort behov av kärlek och bekräftelse, och att detta kanske har att göra med hennes diagnos? Du är villig att ge henne tid, uppmärksamthet och kärlek, för du älskar henne, MEN;

- du måste få lov att umgås med andra också. Det är inte sunt att hämga upp hela sin tillvaro på en person, och om du dissar alla andra så förstör du andra viktiga relationer i ditt liv. Detta måste hon förstå - kanske prata med en psykolog om. Men du köper inte att det skulle vara "fel av dig" att vilja umgås med andra ibland - för det är det inte.

- VIKTIGAST: ett barn är alltid den viktigaste personen i en förälders liv. Ren biologi. Du har ett ansvar för ditt barn, och du skulle ge ditt liv för honom. Förklara för henne att du upplever att hon verkar konkurrera med sonen, säger negativa saker om sonen osv - och det skadar ert förhållande, alltså pojkvän-flickvän-förhållandet. Detta behöver hon kanske också prata med någon om, men hon måste förstå att det är SKILLNAD mellan ett kärleksförhållande och ett barn-förälder-förhållande, och sluta konkurrera genast. Enda sättet att få dig att älska henne mera, är att hon visar respekt för din relation till din son! Han är ett barn under en kort tid, och du måste vara där 100% för honom. För att det är vad DU vill, inte vad "den jobbiga ungen kräver". Förstår hon skillnaden? Kan hon respektera detta?

Om inte, gör slut. 

Vi pratade mycket om hennes diagnos innan, men så här i efterhand så känns det som att hon hade väldigt lite självinsikt. Kanske för att hon då inte var så insyltad i relationen. Hon har ju alltid "anledningar" till varför hon blir upprörd men i mina ögon är det ju anledningar som för mig inte ens går att förutspå. Om jag exempelvis behöver åka in till sjukhuset med en anhörig så kan det trigga henne för att hon vill att jag hellre skall vara med henne. Jag undrar liksom vart empatin är. För mig är det en självklarhet att min partner ska få finnas där för sina anhöriga. Vet ju att det finns en rädsla att bli lämnad, vilket är sorgligt men just nu så ser jag inte det för det är ju hon som konstant gör slut med mig.

Vilken empati? Kvinnor är extrema.. Men BPD kvinnor är tio gånger så extrema än vad riktiga kvinnor är..

Samma regler gäller dock för BPD kvinnor som för vanliga kvinnor gör.. 

Om du behöver åka till sjukhuset vilket är mycket viktigare än något annat så klappar du henne på rumpan och säger att du kommer hem sedan...

Det är samma klassiska som när en kvinna frågar vem du tycker är attraktivast just där.. Du säger inte "jo, men det är nog Sandra du vet hon som sitter stol 8.." Du säger det är hon du tittar på och ingen annan.. 

Problemet med BPD kvinnor är att dom har det kvinnliga beteendet gånger 500. Och är man inte on point med varenda ord man säger eller gör, så kommer det att slita ut relationen sen i slutändan.