Vet inte vad vi ska göra med vår åttaåring

Prova byta skola?
Det är fel på hur skolan är organiserad. 
Inte på barnet.

Varför skulle skolan vara "fel organiserad"? Jag är själv lärare och är verkligen nyfiken på vad du menar med detta? 

Dessutom - jag antar att TS kanske själv har kommit på idén att fråga runt om fler barn är så här trötta och skriker (det behöver man dock egentligen inte göra, för de flesta skulle inte göra så oavsett). 

Min 8 åring är också lite sådär. Kan dra paralleller som att man vill att hon ska dö och att man hatar henne för att man ber henne typ plocka ordning något. Det har också blivit väldigt tydligt hur kompisarna påverkar, de vänner hon ungåtys främst med är 2 ganska utåtriktade små damer som både hörs, syns, är ganska kaxiga och det mådde hon inte alls bra av. Varpå hon började kräkas innan skolan utan anledning av stress. Vi fick kämpa innan vi kom på vad det var och hon fick stöd i det. Hux flux fick hon en ny kompis (mindre utåtriktad, mer med hennes mjuka sätt) och hon mår faktiskt bättre. Är gladare men fortfarande väldigt känslig. Det yttrar sig i ilskna sms och skrik, hon behöver få lugna sig i ensamhet.

Högkänslig sa skolkuratorn och det kan jag faktiskt tänka mig då jag är det själv även om det inte yttrar sig så hos mig. Jag är mer känslig för sinnesstämningar, när någon talar osanning/ljuger och att jag oftast känner in mer tex stämningar i rummet med tex kollegor och därför ofta vet om saker som inte uttalats (det skapar en tyst stress)  fast jag får det bekräftat sen, annars är jag rätt okänslig. Högkänslighet är ju en personlighet och ingen diagnos eller sjukdom.

Sen tror jag 8-9 år är en känslig ålder, detta med kompisar blir viktigt och det är mycket känslor kring det. Och det går inte att umgås 3 då blir en utanför mm. Dottern har dock varit känslig alltid, en tillsägelse kan hon bli väldigt sårad av. Just nu och tack vare nya kompisen har saker ändrats till det positiva. 
Hon har alltid varit duktig i skolan och är ganska blyg med ett knippe underfundig humor, socialt kompetent när blygseln lossnar så jag har inte funderat över diagnoser som ADHD, Autism eller något sådant.

Vem säger att det är fel på barnet? 

Sedan är hela skolan felorganiserad för de barn som har npf, men det blir ju inte avhjälpt med att byta skola för hela pedagogiken och läroplanen styr alla skolor till att vara fel för dessa barn.

Mitt barn tex har en jättebra skola och lärare som anpassar allt de kan. Men det hjälper ju inte när det är en massa grupparbeten hela tiden som orsakar muller i klassrummet och att man ska söka fakta på internet där alla 11-åringar har svårt att sortera ut vad som är viktigt, men ännu svårare för ett barn med npf.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/76jO4V/linnea-vill-bli-av-med-sin-adhd-diagnos-ingen-kul-titel

Omkring 5-7% av befolkningen har ADHD. Därför är det också rinligt stt fundera på om det verkligen är en diagnos dottern har, eller om omgivningen och livet är något som påverkat ett barn som kanske är känsligt.

Precis det där tog min man upp när jag först lyfte att vi borde utreda vårt barn. Men vi kom fram till att utan den hjälp han behöver och inte kan få utan diagnosen så kommer han hur som helst inte kunna bli något annat än socialbidragstagare i framtiden. Så kanske bättre att vissa yrkesval i framtiden är borta än att hela hans framtid är det. 

Precis! Min son hade inte klarat grundskolan utan medicin. Oavsett vad skolan kan trolla fram. Han har ju även haft egen assistent i början. Men inget sånt hjälper ju för att man ska kunna koncentrera sig bättre. Så är det helt enkelt. 

Dock är det ju inte mer än 5-7% som har ADHD och 1-2% som har autism. Här på FL låter det som det garanterat är det enda det kan vara, och föreslås något annat är man typ dum i huvudet och ond. 

Du måste ju också ha i åtanke att man inte startar en tråd om man inte känner att det är något som är "annorlunda " vilket ju gör att det är relativt stor chans att de barn som det faktiskt startas trådar om har en diagnos.

Jag har som sagt två barn. Det ena var född ilsket, lärde sig inte sitta stilla förrän det började skolan och startade mängder av slagsmål på förskolan. Jag har aldrig känt något behov av att diskutera hennes "problem" då det har varit hennes personlighet och något som det uppenbart gick att "jobba med" bara genom en bra dialog mellan oss och förskolan.

Men mitt andra barn har jag startat tråd om här på fl. Mitt lugna, intelligenta barn som tyckte det var jobbigt med barnen som slogs på dagis och hellre satte sig ensam och studerade insekterna i lugn och ro. Som fick en personlighetsförändring när han började skolan och föll ihop i hallen och grät av utmattning varje dag han kom hem. Och där känslorna började sitta utanpå kroppen och ofta visas i ilska. Och som inte kunde sätta ord på vad som var fel (eller snarare så var allt fel). Honom har jag startat en tråd om och jag är glad för det för jag hade aldrig själv kommit på att göra en utredning. 

Och jag tror att det är väldigt få trådar som startas om barn som min dotter, ett "vanligt" barn med stor personlighet, envishet, humör och energi. Men jag kan också erkänna att jag innan problemen med mitt yngsta barn kunde tänka som du. Att det som beskrivs är inte värre än mitt barn som inte har en diagnos,så sluta sätta diagnos på allt. Men det var ju för att jag aldrig upplevt den förtvivlade ilska som min son visade som inte alls är samma eldiga ilska som min dotter hade. Och nu när jag har det så förstår jag så mycket mer av det som trådstartarna skriver, för nu har jag faktiskt upplevt samma sak.

Fast du har också ett bias här, det är det jag vill få fram. Jag har råkat ut för statistiskt ossnnolika saker så då märker jag att jag lättare kan lyfta dem som möjligheter - även om sannolikheten att det skulle vara samma för en annan statistiskt sett är jättelåg. Där måste jag tänka till.

Jag tror också att idag med Internet fritt tillgängligt så är det lättare att tolka in saker man ser som en avvikelse från det normala och oroa sig - särskilt som förstagångsförälder. Googlar du ett symptom (oavsett vad) kommer du översköljas med träffar om att det är något. Då är steget att starta en tråd här lågt. Och här finns då föräldrar med den erfarenheten, som går in och ?bekräftar? oron - till att det framstår som det enda sannolika, även om det statistiskt är låg sannolikhet. Det är därför det också är viktigt att tänka på hur man svarar. 

(Jag jämför tex med trådar som fanns på nätet om ALS - läste man i dem lät det som en jättevanlig diagnos.)

Jaha.
Du beskriver ett känsligt barn som inte fick rätt hjälp att hantera det jobbiga. Så beskriver du också ett våldsamt barn som slåss. Det stillsamma och känslosamma barnet är problemet?

Vad är det för fel på dig vill jag fråga?
Båda barnen visar känslor/personligheter som är fullt normala, och på det sättet som inte avviker för ålder.

Ett känsligt barn blev utmattad av en miljö som i grunden är onaturlig för barn? Ja, det är inte konstigt alls. Inget fel på barnet, fel på samhället. 
Barnet kanske inte skulle tvingas iväg till en stor, bullrig miljö.
Det finns många som tar upp det här att mobbning, ohälsosam arbetsmiljö med buller, osv. och allt annat som blir tvingande för barnen att ta del av på förskola och i grundskolan är sådant som vuxna skulle fly från så fort de fick möjlighet.

Barnet blir utsatt för att vistas i en ohälsosam miljö (framförallt mentalt) och när barnet visar känslor adekvata för det obehag barnet känner, så är det då barnet det är fel på? Inte miljön.

Vi är alla människor med känslor, instinkter, mentalitet. Barn har rätt att visa hela sitt känslospektra utan att anses sjukt för det.

Som sagts tidigare- man LÄR sig med åldern hur mycket det är "tillåtet" att visa känslor, och på vilket sätt när man socialiseras. Att ett barn inte lärt sig tygla sina känslor än är inget tecken på sjukdom. Snarare är det sunt.

Varför envisas du med att påstå att det är fel på barn med diagnoser? 

Jag håller med om att samhället inte fungerar för barn med npf, men jag kan tyvärr inte bygga en värld av kuddar för honom. Jag kan bygga ett hem av kuddar och skolan gör vad de kan också. Men faktum är att barn med diagnoser behöver stöd och ofta medicin (vilket mitt barn är väldigt glad över att han har) för att klara samhället som det ser ut idag.

Diagnoser är i många fall felaktigt satta, anser jag eftersom de egentligen speglar hur barn beter sig naturligt för sin ålder och den ohälsosamma situation som barnet befinner sig i.

Det är de som sätter diagnosen som anser att det är "fel" på barnet, annars hade de aldrig satt någon diagnos utan främst försökt hjälpa barnet att må och fungera bättre.

Skillnaden på mig och andra som tipsar om att det kan vara en diagnos i botten är att vi delar med oss av våra erfarenheter och säger att vi känner igen det från våra egna barn och att det kan vara bra att utreda för att se om det kan vara samma. 

Ni som säger att det inte är en diagnos säger tvärsäkert att det inte är det och ondgör er över viljan att sätta diagnoser. Ni säger inte "det kan vara en diagnos, men mitt barn är precis likadant och har blivit utrett och vi kom fram till att hen bara hade en jobbig period". 

Under min sons utredning insåg jag att jag troligen har adhd själv och inser att att det för mig hade varit en lättnad att ha fått den diagnosen. Det hade förklarat varför vissa saker som är så enkla är så himla svåra för mig, på samma sätt som vetskapen om min ledsjukdom gör det lättare för mig att ha ont trots att den egentligen inte förändrar någonting då det inte finns någon medicin att äta.

Add är överrepresenterat för depression, hemmasittande och låg självkänsla. Att få kunskap om att ens hjärna faktiskt inte fungerar riktigt som kompisarnas och en förklaring till varför vardagliga saker som att gå på kalas eller klä på sig på morgonen kan vara så svårt när det för andra verkar så lätt kan hjälpa en i acceptansen av sig själv och minska pressen man sätter på sig själv att klara av att vara "som alla andra". En länk om att lättnaden att få en förklaring av sig själv som vuxen.

www.allas.se/halsa/maritha-fick-en-add-diagnos-i-vuxen-alder/140996

Håller med dig i det du skriver.
Känner igen min dotter i det du skriver, att det tar tid att klä på sig och lite jobbigt med kalas, men måste bara fråga, är det add-symptom?

Nu läser du med dina bissglssögon igen tror jag dock. Skillnaden är också stt du då lyfter en disgnos som trots allt är rätt ovanlig på en population och skapar, tillsmmans med andra, en bild av att diagnosen är vanligare än den de facto är. Det är det vi andra resgerar på sker på Familjeliv.

Jag upplever snarare en tvärsäkerhet från er som ropar på diagnosalternstivet i att det är närapå en säkerhet att disgnosen är sann - dvsatt ni själva sätter den på de som skapar frågetrådar. Inget annat är ofta en möjlighet i svarn utan det är en air sv ?så här var det för mig och ditt fall låter så lika att du säkert har det med?. Det låter som stt ni anser att alla bör utredas för NPF nästan som en allmän screening på BVC, för stt ni självs lidit av att det missats?