Vet inte vad vi ska göra med vår åttaåring

Tack för svar. Hon fungerar bra i skolan iaf av vad lärarna säger. Hon har framförallt två nära vänner som hon oftast är med men ibland är de flera tjejer. Men visst mycket intriger redan.

Jag har funderat på adhd men tycker ändå det borde märkts i skolan då på något vis. Hon är väldigt duktig och skärpt i skolan, däremot tycker hon det är jobbigt med alla ljud och får svårt att koncentrera sig. Hon är väldigt känslig när rutiner ruckas dock, kan vara en liten grej som att vi glömt berätta att hon har fritids på eftermiddagen och hon får ett utbrott (hon avskyr fritids för det är så mycket ljud och hon är trött efter en skoldag ) Men visst kan det vara så att hon håller ihop i skolan för att få ut allt hemma. Det är främst skrikandet som ger mig panik , är livrädd för vad grannarna ska tänka.

Det skulle kunna vara min dotter du beskriver. Hon gjorde en utredning för några år sen men låg så på gränsen för ADD/ADHD att de valde att inte sätta nån diagnos utan avvakta. Hon har en underbar, lågaffektiv lärare som gett henne en fantastisk skolstart och hon har fått lära sej många verktyg för att hantera sina starka känslor. Ändå är vi nu i en period då hon skriker dagligen, kastar sej på golvet och blir alldeles förtvivlad om nåt inte blir som hon tänkt eller hon blir besviken. 

Whiteboard-tavla skriver jag under på! Vi har ett enkelt system med magnetbilder som visar vad som händer de olika dagarna. Vi fixar hela veckan på måndag morgon och så kan barnen lätt kolla vad som händer idag, imorgon och resten av veckan. Vi har också bildstöd runt i huset för att underlätta. Egentligen är dessa ännu mera för ett syskon men åttaåringen använder dem också! Rutiner är extremt viktiga och om hon blir rädd, förtvivlad eller arg på något som ska hända hjälper det ofta att förklara mera, googla bilder eller rita. Vi har också övat massor på att rita känslor i form av till exempel tankebubblor med bild och emoji. När man ritat fem tankebubblor med sånt som hänt i veckan eller som flickan kanske funderar på, så är det lätt att förklara för henne varför det blir "känsloöversvämning". Det hjälper också. 

Kolla gärna med skolan igen vad de tycker. Beskriv hur det är hemma och se om de tycker att det kan vara läge för en utredning.

Hon kommer att bli expert på att hantera starka känslor! Lycka till :) 

Tack för svar. Hon fungerar bra i skolan iaf av vad lärarna säger. Hon har framförallt två nära vänner som hon oftast är med men ibland är de flera tjejer. Men visst mycket intriger redan.

Jag har funderat på adhd men tycker ändå det borde märkts i skolan då på något vis. Hon är väldigt duktig och skärpt i skolan, däremot tycker hon det är jobbigt med alla ljud och får svårt att koncentrera sig. Hon är väldigt känslig när rutiner ruckas dock, kan vara en liten grej som att vi glömt berätta att hon har fritids på eftermiddagen och hon får ett utbrott (hon avskyr fritids för det är så mycket ljud och hon är trött efter en skoldag ) Men visst kan det vara så att hon håller ihop i skolan för att få ut allt hemma. Det är främst skrikandet som ger mig panik , är livrädd för vad grannarna ska tänka.

Tack för svar alla! Det har varit ett tufft år för vår tjej, först ett nära dödsfall (morfar), sen skulle hon bli storasyster men blev sent mf, och nu ska hon bli storasyster igen. Så det här är nog väldigt relevant det vet vi med, humöret har hon haft hela livet men inte så här. Tror också hormoner kan spela roll. Vi tänkte hon kunde få prata med någon, om hon vill, för att få prata med en utomstående som kanske kan ge henne lite tips och stöd när hon blir så arg.

För övrigt, att tumma ner mitt inlägg , vad tramsigt . Är det bättre att strunta i sitt barns välmående? Jag söker tips och hjälp för jag är säker på att det finns andra i samma situation.

Blir så less på kommentarer om "så fort barn visar känslor så ska de ha en diagnos". 

Innan man startar en tråd på fl så har man antagligen passerat gränsen för visa känslor/normalt trots/hormoner i svallning med råge och kan se att barnet bokstavligen exploderar av känslor som inte går att styra och att hen mår riktigt dåligt bara av att existera. 

Och just det som ts beskriver är något som jag tror att nästan alla föräldrar till barn med add känner igen, framförallt om man har barn som är intelligenta över snittet. Där skolan inte märker några problem för man är inte utåtagerande och hyperaktiv och klarar ämnena bra. Men hemma är det bara totalt kaos när all påfrestning från skolmiljön kommer ut.

Jag är så glad för att jag startade en liknande tråd om mitt barn. Hade aldrig kommit på att låta utreda honom annars trots att det var så tydligt att något var fel, för allt funkade ju i skolan. Och han hade så tydliga saker som för mig kändes som att både adhd och autism var uteslutet och add tänkte jag inte ens på att det fanns innan jag fick tips här på fl. Och utan diagnosen hade han inte gått till skolan alls idag men tack vare den har han fått medicin som hjälper för koncentration och att han blir mindre störd av "dagens brus" så han klarar av att gå dit. Och det känns som att jag fått tillbaka min glada och snälla kille istället för det ilskna ångestfyllda barn som han var sista året innan diagnosen. 

Bättre att få 10 tips för mycket om diagnos än att fortsätta leva i ovisshet och tro att det bara är "normalt svallande känslor" när det egentligen är ett totalt kaos som barnet faktiskt behöver hjälp med. 

Tycker också det är märkligt att man alltid ska börja prata diagnoser så fort ett barn visar känslor. Inte undra på att barn mår dåligt idag när man inte får viss känslor utan att det ska vara något fel på en. Jag tänker att så länge det är en period där saker och ting kanske har hänt eller att man går igenom något utvecklingssteg som är påfrestande så är det lugnt. Man får möta hennes känslor helt enkelt. Se till att hon blir förstådd och att det inte är fel att känna känslor man inte riktigt kan hantera.

För övrigt, att tumma ner mitt inlägg , vad tramsigt . Är det bättre att strunta i sitt barns välmående? Jag söker tips och hjälp för jag är säker på att det finns andra i samma situation.

Okej.
Så de enda alternativen du ser är
1. Strunta i barnets mående
2. Insinuera att barnet är mentalt instabilt som vågar yttra känslor, utreda, eventuellt ge medicin som ska lugna dessa symptom.

Det finns inga andra alternativ alltså? Som att försöka lyssna på barnet, stötta, visa kärlek och omvårdnad som den förälder du är?

Om något är fel i skolan, erbjud barnet att byta skola om det skulle hjälpa.
Håll koll vilka faktorer i barnets vardag som gör att barnet mår dåligt och försök hitta lösningar.

Du skriver att hon blir arg. Och alla människor kan bli arga. Ditt barn är bara åtta år gammal och kan inte visa ilska på ett "sansat" sätt på samma sätt som en vuxen har lärt sig att göra.
Det är normalt att barn i den åldern är mer ohämmade.

Av det du beskriver i TS är det ett helt normalt barn som visar sina känslor på det sätt som barn gör.