Vet inte vad vi ska göra med vår åttaåring

Tack för svar alla! Det har varit ett tufft år för vår tjej, först ett nära dödsfall (morfar), sen skulle hon bli storasyster men blev sent mf, och nu ska hon bli storasyster igen. Så det här är nog väldigt relevant det vet vi med, humöret har hon haft hela livet men inte så här. Tror också hormoner kan spela roll. Vi tänkte hon kunde få prata med någon, om hon vill, för att få prata med en utomstående som kanske kan ge henne lite tips och stöd när hon blir så arg.

För övrigt, att tumma ner mitt inlägg , vad tramsigt . Är det bättre att strunta i sitt barns välmående? Jag söker tips och hjälp för jag är säker på att det finns andra i samma situation.

Blir så less på kommentarer om "så fort barn visar känslor så ska de ha en diagnos". 

Innan man startar en tråd på fl så har man antagligen passerat gränsen för visa känslor/normalt trots/hormoner i svallning med råge och kan se att barnet bokstavligen exploderar av känslor som inte går att styra och att hen mår riktigt dåligt bara av att existera. 

Och just det som ts beskriver är något som jag tror att nästan alla föräldrar till barn med add känner igen, framförallt om man har barn som är intelligenta över snittet. Där skolan inte märker några problem för man är inte utåtagerande och hyperaktiv och klarar ämnena bra. Men hemma är det bara totalt kaos när all påfrestning från skolmiljön kommer ut.

Jag är så glad för att jag startade en liknande tråd om mitt barn. Hade aldrig kommit på att låta utreda honom annars trots att det var så tydligt att något var fel, för allt funkade ju i skolan. Och han hade så tydliga saker som för mig kändes som att både adhd och autism var uteslutet och add tänkte jag inte ens på att det fanns innan jag fick tips här på fl. Och utan diagnosen hade han inte gått till skolan alls idag men tack vare den har han fått medicin som hjälper för koncentration och att han blir mindre störd av "dagens brus" så han klarar av att gå dit. Och det känns som att jag fått tillbaka min glada och snälla kille istället för det ilskna ångestfyllda barn som han var sista året innan diagnosen. 

Bättre att få 10 tips för mycket om diagnos än att fortsätta leva i ovisshet och tro att det bara är "normalt svallande känslor" när det egentligen är ett totalt kaos som barnet faktiskt behöver hjälp med. 

Tycker också det är märkligt att man alltid ska börja prata diagnoser så fort ett barn visar känslor. Inte undra på att barn mår dåligt idag när man inte får viss känslor utan att det ska vara något fel på en. Jag tänker att så länge det är en period där saker och ting kanske har hänt eller att man går igenom något utvecklingssteg som är påfrestande så är det lugnt. Man får möta hennes känslor helt enkelt. Se till att hon blir förstådd och att det inte är fel att känna känslor man inte riktigt kan hantera.

Precis! Min son hade inte klarat grundskolan utan medicin. Oavsett vad skolan kan trolla fram. Han har ju även haft egen assistent i början. Men inget sånt hjälper ju för att man ska kunna koncentrera sig bättre. Så är det helt enkelt. 

Du måste ju också ha i åtanke att man inte startar en tråd om man inte känner att det är något som är "annorlunda " vilket ju gör att det är relativt stor chans att de barn som det faktiskt startas trådar om har en diagnos.

Jag har som sagt två barn. Det ena var född ilsket, lärde sig inte sitta stilla förrän det började skolan och startade mängder av slagsmål på förskolan. Jag har aldrig känt något behov av att diskutera hennes "problem" då det har varit hennes personlighet och något som det uppenbart gick att "jobba med" bara genom en bra dialog mellan oss och förskolan.

Men mitt andra barn har jag startat tråd om här på fl. Mitt lugna, intelligenta barn som tyckte det var jobbigt med barnen som slogs på dagis och hellre satte sig ensam och studerade insekterna i lugn och ro. Som fick en personlighetsförändring när han började skolan och föll ihop i hallen och grät av utmattning varje dag han kom hem. Och där känslorna började sitta utanpå kroppen och ofta visas i ilska. Och som inte kunde sätta ord på vad som var fel (eller snarare så var allt fel). Honom har jag startat en tråd om och jag är glad för det för jag hade aldrig själv kommit på att göra en utredning. 

Och jag tror att det är väldigt få trådar som startas om barn som min dotter, ett "vanligt" barn med stor personlighet, envishet, humör och energi. Men jag kan också erkänna att jag innan problemen med mitt yngsta barn kunde tänka som du. Att det som beskrivs är inte värre än mitt barn som inte har en diagnos,så sluta sätta diagnos på allt. Men det var ju för att jag aldrig upplevt den förtvivlade ilska som min son visade som inte alls är samma eldiga ilska som min dotter hade. Och nu när jag har det så förstår jag så mycket mer av det som trådstartarna skriver, för nu har jag faktiskt upplevt samma sak.

Skillnaden på mig och andra som tipsar om att det kan vara en diagnos i botten är att vi delar med oss av våra erfarenheter och säger att vi känner igen det från våra egna barn och att det kan vara bra att utreda för att se om det kan vara samma. 

Ni som säger att det inte är en diagnos säger tvärsäkert att det inte är det och ondgör er över viljan att sätta diagnoser. Ni säger inte "det kan vara en diagnos, men mitt barn är precis likadant och har blivit utrett och vi kom fram till att hen bara hade en jobbig period". 

Under min sons utredning insåg jag att jag troligen har adhd själv och inser att att det för mig hade varit en lättnad att ha fått den diagnosen. Det hade förklarat varför vissa saker som är så enkla är så himla svåra för mig, på samma sätt som vetskapen om min ledsjukdom gör det lättare för mig att ha ont trots att den egentligen inte förändrar någonting då det inte finns någon medicin att äta.

Add är överrepresenterat för depression, hemmasittande och låg självkänsla. Att få kunskap om att ens hjärna faktiskt inte fungerar riktigt som kompisarnas och en förklaring till varför vardagliga saker som att gå på kalas eller klä på sig på morgonen kan vara så svårt när det för andra verkar så lätt kan hjälpa en i acceptansen av sig själv och minska pressen man sätter på sig själv att klara av att vara "som alla andra". En länk om att lättnaden att få en förklaring av sig själv som vuxen.

www.allas.se/halsa/maritha-fick-en-add-diagnos-i-vuxen-alder/140996