Vet inte vad vi ska göra med vår åttaåring

Blir så less på kommentarer om "så fort barn visar känslor så ska de ha en diagnos". 

Innan man startar en tråd på fl så har man antagligen passerat gränsen för visa känslor/normalt trots/hormoner i svallning med råge och kan se att barnet bokstavligen exploderar av känslor som inte går att styra och att hen mår riktigt dåligt bara av att existera. 

Och just det som ts beskriver är något som jag tror att nästan alla föräldrar till barn med add känner igen, framförallt om man har barn som är intelligenta över snittet. Där skolan inte märker några problem för man är inte utåtagerande och hyperaktiv och klarar ämnena bra. Men hemma är det bara totalt kaos när all påfrestning från skolmiljön kommer ut.

Jag är så glad för att jag startade en liknande tråd om mitt barn. Hade aldrig kommit på att låta utreda honom annars trots att det var så tydligt att något var fel, för allt funkade ju i skolan. Och han hade så tydliga saker som för mig kändes som att både adhd och autism var uteslutet och add tänkte jag inte ens på att det fanns innan jag fick tips här på fl. Och utan diagnosen hade han inte gått till skolan alls idag men tack vare den har han fått medicin som hjälper för koncentration och att han blir mindre störd av "dagens brus" så han klarar av att gå dit. Och det känns som att jag fått tillbaka min glada och snälla kille istället för det ilskna ångestfyllda barn som han var sista året innan diagnosen. 

Bättre att få 10 tips för mycket om diagnos än att fortsätta leva i ovisshet och tro att det bara är "normalt svallande känslor" när det egentligen är ett totalt kaos som barnet faktiskt behöver hjälp med. 

Vem säger att det är fel på barnet? 

Sedan är hela skolan felorganiserad för de barn som har npf, men det blir ju inte avhjälpt med att byta skola för hela pedagogiken och läroplanen styr alla skolor till att vara fel för dessa barn.

Mitt barn tex har en jättebra skola och lärare som anpassar allt de kan. Men det hjälper ju inte när det är en massa grupparbeten hela tiden som orsakar muller i klassrummet och att man ska söka fakta på internet där alla 11-åringar har svårt att sortera ut vad som är viktigt, men ännu svårare för ett barn med npf.

Precis det där tog min man upp när jag först lyfte att vi borde utreda vårt barn. Men vi kom fram till att utan den hjälp han behöver och inte kan få utan diagnosen så kommer han hur som helst inte kunna bli något annat än socialbidragstagare i framtiden. Så kanske bättre att vissa yrkesval i framtiden är borta än att hela hans framtid är det. 

Du måste ju också ha i åtanke att man inte startar en tråd om man inte känner att det är något som är "annorlunda " vilket ju gör att det är relativt stor chans att de barn som det faktiskt startas trådar om har en diagnos.

Jag har som sagt två barn. Det ena var född ilsket, lärde sig inte sitta stilla förrän det började skolan och startade mängder av slagsmål på förskolan. Jag har aldrig känt något behov av att diskutera hennes "problem" då det har varit hennes personlighet och något som det uppenbart gick att "jobba med" bara genom en bra dialog mellan oss och förskolan.

Men mitt andra barn har jag startat tråd om här på fl. Mitt lugna, intelligenta barn som tyckte det var jobbigt med barnen som slogs på dagis och hellre satte sig ensam och studerade insekterna i lugn och ro. Som fick en personlighetsförändring när han började skolan och föll ihop i hallen och grät av utmattning varje dag han kom hem. Och där känslorna började sitta utanpå kroppen och ofta visas i ilska. Och som inte kunde sätta ord på vad som var fel (eller snarare så var allt fel). Honom har jag startat en tråd om och jag är glad för det för jag hade aldrig själv kommit på att göra en utredning. 

Och jag tror att det är väldigt få trådar som startas om barn som min dotter, ett "vanligt" barn med stor personlighet, envishet, humör och energi. Men jag kan också erkänna att jag innan problemen med mitt yngsta barn kunde tänka som du. Att det som beskrivs är inte värre än mitt barn som inte har en diagnos,så sluta sätta diagnos på allt. Men det var ju för att jag aldrig upplevt den förtvivlade ilska som min son visade som inte alls är samma eldiga ilska som min dotter hade. Och nu när jag har det så förstår jag så mycket mer av det som trådstartarna skriver, för nu har jag faktiskt upplevt samma sak.

Varför envisas du med att påstå att det är fel på barn med diagnoser? 

Jag håller med om att samhället inte fungerar för barn med npf, men jag kan tyvärr inte bygga en värld av kuddar för honom. Jag kan bygga ett hem av kuddar och skolan gör vad de kan också. Men faktum är att barn med diagnoser behöver stöd och ofta medicin (vilket mitt barn är väldigt glad över att han har) för att klara samhället som det ser ut idag.

Skillnaden på mig och andra som tipsar om att det kan vara en diagnos i botten är att vi delar med oss av våra erfarenheter och säger att vi känner igen det från våra egna barn och att det kan vara bra att utreda för att se om det kan vara samma. 

Ni som säger att det inte är en diagnos säger tvärsäkert att det inte är det och ondgör er över viljan att sätta diagnoser. Ni säger inte "det kan vara en diagnos, men mitt barn är precis likadant och har blivit utrett och vi kom fram till att hen bara hade en jobbig period". 

Under min sons utredning insåg jag att jag troligen har adhd själv och inser att att det för mig hade varit en lättnad att ha fått den diagnosen. Det hade förklarat varför vissa saker som är så enkla är så himla svåra för mig, på samma sätt som vetskapen om min ledsjukdom gör det lättare för mig att ha ont trots att den egentligen inte förändrar någonting då det inte finns någon medicin att äta.

Add är överrepresenterat för depression, hemmasittande och låg självkänsla. Att få kunskap om att ens hjärna faktiskt inte fungerar riktigt som kompisarnas och en förklaring till varför vardagliga saker som att gå på kalas eller klä på sig på morgonen kan vara så svårt när det för andra verkar så lätt kan hjälpa en i acceptansen av sig själv och minska pressen man sätter på sig själv att klara av att vara "som alla andra". En länk om att lättnaden att få en förklaring av sig själv som vuxen.

www.allas.se/halsa/maritha-fick-en-add-diagnos-i-vuxen-alder/140996