Vet inte vad vi ska göra med vår åttaåring

Skillnaden på mig och andra som tipsar om att det kan vara en diagnos i botten är att vi delar med oss av våra erfarenheter och säger att vi känner igen det från våra egna barn och att det kan vara bra att utreda för att se om det kan vara samma. 

Ni som säger att det inte är en diagnos säger tvärsäkert att det inte är det och ondgör er över viljan att sätta diagnoser. Ni säger inte "det kan vara en diagnos, men mitt barn är precis likadant och har blivit utrett och vi kom fram till att hen bara hade en jobbig period". 

Under min sons utredning insåg jag att jag troligen har adhd själv och inser att att det för mig hade varit en lättnad att ha fått den diagnosen. Det hade förklarat varför vissa saker som är så enkla är så himla svåra för mig, på samma sätt som vetskapen om min ledsjukdom gör det lättare för mig att ha ont trots att den egentligen inte förändrar någonting då det inte finns någon medicin att äta.

Add är överrepresenterat för depression, hemmasittande och låg självkänsla. Att få kunskap om att ens hjärna faktiskt inte fungerar riktigt som kompisarnas och en förklaring till varför vardagliga saker som att gå på kalas eller klä på sig på morgonen kan vara så svårt när det för andra verkar så lätt kan hjälpa en i acceptansen av sig själv och minska pressen man sätter på sig själv att klara av att vara "som alla andra". En länk om att lättnaden att få en förklaring av sig själv som vuxen.

www.allas.se/halsa/maritha-fick-en-add-diagnos-i-vuxen-alder/140996