Tonåringar väljer mamma

Hög igenkänningsfaktor på den! Min pappa brukade fråga vad jag fick när jag öppnade julklappar från honom eftersom det alltid var mamma som hade köpt dem. Det finns ju ett skäl till att man minns sådant. Mamma skötte allt som hade med oss barn att göra och dessutom mor- och farföräldrar trots att hon jobbade heltid. 

Man hoppas ju att det har förändrats men jag känner igen mönstret i min omgivning tyvärr, särskilt bland separerade föräldrar. Det blir nästan dubbeljobb för mammorna i de fallen eftersom de måste påminna papporna om allt möjligt. I teorin borde mammorna inte göra det men i praktiken vet de att det drabbar barnen.

Det är klart att barnen märker det.  

Det går förstås att hitta flera sanna berättelser om underbara pappor. Tror ingen tvivlar på det. Men det stämmer ändå som flera skriver, att trots all jämställdhet inte minst i akademikergruppen så Är det stor skillnad i äkta engagemang i barnen. Såpass att många stora nog väljer sin mamma.

De få fall jag vet där mamman väljs bort, trots att hon på ytan är stabil, med god ekonomi och ordnat liv.... Herre gud vad hon ses som en misslyckad mor... Ja till och med misslyckad som människa...
"nåt måste ju vara fel på henne". Det ÄR skillnad på hur de flesta ser på en mamma och en pappa... 

Jag tror inte en enda skild pappa med tonåringar delat med sig här i tråden. Det är väl för känsligt. 

Det som kommit fram vilket jag tycker beskrivits väl är att det är skillnad på om du är med barnen och om du ÄR med barnen. Varrdagskoll och engagemang lönar sig. 

Vad säger ni om det farsor ? 

Det är ju (fortfarande) ett visst problem att diskutera ett specifikt problem utifrån ett antagande, som om det vore sant.
TS och några till har via sin egna omgivning försökt leda i bevis att fler barn väljer mamma. Men det finns inget som säger att det faktiskt är så.
Tittar man på rimlighetsprincipen så borde det vara tvärt om, eftersom män oftare kommer in allt mer i barnens liv, dess äldre barnen blir. Tror inte en tonåring gör de där valen på grund av vem som luskammade dom när de var 7-år, eller för att föräldern hade en fantastiskt bra kommunikation med pedagogerna på förskolan.

Som någon skrev: Att fler tonåringar väljer att bo med mamma, är inte detsamma som att pappa är misslyckad. Han kan ha gjort ett bra jobb på sitt sätt.

Men de som inte vill bo växelvis måste bo med antingen mamma eller pappa. Det kanske oftare blir den förälder som har fixat mest med vardagsbestyren / varit familjens "projektledare" och det ÄR oftare mamman.

Det finns många fantastiska pappor. (Och en hel del mindre fantastiska mammor.)

Samtidigt slås man ju av det som skrivs i denna och andra trådar. Hur VANLIGT det är med pappor som TROR att de tar sin del av ansvaret, men i själva verket har NOLL koll på gympakläder, skoluppgifter, barnens tandläkarbesök, barnens fritidsaktiviteter (om han inte själv har samma intresse) osv osv.

Män gör oftare det de själva tycker är kul och tar med barnen. Eller pysslar med sitt och låter barnen sköta sig själva. Det behöver inte vara fel, man måste inte alltid underhålla barn eller göra allt de vill. Men det blir fel om det blir för mycket. Och sådant märker barn.

Betänk också att dagens äldre tonåringar ändå kanske är lite före tiden då papporna faktiskt tagit så mycket som de gör idag. Jag är född 1994 och blir 29 i år. Min pappa har tagit 2v föräldraledigt och inte många dagar VAB (så har han alltid tjänat nästan 4 gånger mer än mamma, så jag kan köpa även den aspekten faktiskt). Tittar jag på min krets när jag växte upp så ja, då bodde skilsmässobarnen antingen 50/50 eller mest hos mamma.

Så kollar vi ungar födda 2004. De blir 19 i år. Även när dessa var små så togs, med råge, merparten av föräldraledigheten av mammorna. Gissningsvis större delen av VABen också. Kanske lite mer tippade över på papporna jämfört med när jag var barn. Jag skulle tippa på att merparten av dessa faktiskt bodde 50/50 i högre utsträckning än mina klasskompisar, men de som inte gjorde det valde nog ändå oftare mamma.

Gå fram 10 år till. Barnen födda 2014 blir 9 i år. Min son är född 2015 och går i ettan. I hans klass har ca 1/3 av föräldrarna skilt sig (hittills). Statistiskt sett har väl mammorna tagit minst 75 % av föräldraledigheten för dessa barn, och gissningsvis mer VAB. Så även här är vi inte där du pratar TS - föräldrar till barn i lågstadiet har fortfarande inte ens tagit hälften, så tonårspapporna har nog i de flesta fall inte gjort det heller. Hur som helst - jag är f.n. föräldraledig och det har därför blivit att en massa kompisar hängt med just till oss när skoldagen är slut (jag hämtar ju tidigare än de flesta). De flesta verkar bo varannan vecka, men av barnen som bor hos en förälder (förutom varannan helg) så bor barnen hos mamman. Vet knappt vad fäderna heter för man träffar dem nästan aldrig.

Så stämmer din tes, TS, så är jag inte förvånad.

Jag tycker ändå att det mest intressanta i en sån här tråd är att äldre barn förväntas välja var de vill bo, eftersom det är så jobbigt att flytta mellan två hem. Varför ska man då utsätta yngre barn för detta ständiga flyttande, undrar jag. 

Det är egentligen ett annat ämne, men det är ändå intressant. Det kommer ju ständigt nya forskningsresultat från svenskt håll att det är såååå fantastiskt för barn att få bo växelvis, medan allt inom en säger att nej, det är inte fantastiskt för fem öre. Tvärtom, det finns ytterst få vuxna som skulle kunna tänka sig att bo varannan vecka i olika hem. Tydligen gäller det även äldre barn och tonåringar. Vem vill leva i en kappsäck?? 

Men småbarn ska tvingas till detta, för det är ju sååå bra. 

Och det är klart att om barnet får välja, så vill de bo med den förälder som antingen bor bäst logistiskt sett eller den som man har närmast relation med. 

Det finns mammor som verkar helt normala men som lyckats sumpa en vettig kontakt med sina ungdomar. Det är en red flag. Just för att de allra allra flesta est mammor lyckas vara.... Bra.... och därmed någon som även tonåringar längtar efter.