Tonåringar väljer mamma

Det är begripligt att tonåringar inte vill bo växelvis längre. Det är enklare att bo hos den ena föräldern än att hatta fram och tillbaka. Så länge man hälsar på den andra eller träffas på andra sätt.

Vem barnen väljer att bo hos beror på många faktorer. Storlek på bostad, närhet till skola och kompisar, samt vilken relation de har till föräldrarna.

Jag vet två tonåringar som vid skilsmässa valde att bo hos sin pappa. I båda fallen var inte avstånd avgörande, föräldrarna bodde ganska nära varandra.

I det ena fallet har mamman alltid varit lite knepig, barnet har alltid haft en närmare relation till pappan. I det andra fallet bodde barnet först hos pappan för att han hade större bostad, men flyttade senare till mamman fast hon bodde mindre. (Barnet hade dock eget rum hos båda, men pappan hade fler rum och större ytor).

Anledningen till flytten var att pappan och barnet inte riktigt kom överens. Han hade hårdare regler (vilket inte behöver vara fel, men kan förstöra relationen om det går till överdrift), plus att mamman alltid har varit mer känslomässigt närvarande. Satt barnets behov först i större utsträckning än pappan. Att vara fysiskt och praktiskt närvarande räcker inte.

De flesta pappor är inte usla. Vissa är jättebra och blir därmed inte heller bortvalda av sina barn. 

Men när tonåringar oftare vill bo hos mamman för att de trivs bättre där eller har en närmare relation med mamman, måste det ju bero på något, eller hur? Just de papporna har kanske inte engagerat sig tillräckligt eller på rätt sätt.

Sen finns det ju fall där det är tvärtom också.

Vi har kommit längre än de flesta länder och mycket längre än vissa. Däremot har vi inte kommit så långt som många tror. Det är bara ännu värre i många andra länder.

Svenska mammor tar ofta större ansvar för hem och barn än svenska pappor. Men svenska pappor tar större ansvar för hem och barn än vad pappor i många andra länder gör.

I mindre jämställda kulturer anses hem och barn vara kvinnans ansvar, färre kvinnor lönearbetar, mannen anses inte sällan vara familjens överhuvud osv. Värderingar som trots allt är helt främmande för moderna civiliserade par i Sverige och liknande länder.

Det finns grader i helvetet som man brukar säga.

Som någon skrev: Att fler tonåringar väljer att bo med mamma, är inte detsamma som att pappa är misslyckad. Han kan ha gjort ett bra jobb på sitt sätt.

Men de som inte vill bo växelvis måste bo med antingen mamma eller pappa. Det kanske oftare blir den förälder som har fixat mest med vardagsbestyren / varit familjens "projektledare" och det ÄR oftare mamman.

Det finns många fantastiska pappor. (Och en hel del mindre fantastiska mammor.)

Samtidigt slås man ju av det som skrivs i denna och andra trådar. Hur VANLIGT det är med pappor som TROR att de tar sin del av ansvaret, men i själva verket har NOLL koll på gympakläder, skoluppgifter, barnens tandläkarbesök, barnens fritidsaktiviteter (om han inte själv har samma intresse) osv osv.

Män gör oftare det de själva tycker är kul och tar med barnen. Eller pysslar med sitt och låter barnen sköta sig själva. Det behöver inte vara fel, man måste inte alltid underhålla barn eller göra allt de vill. Men det blir fel om det blir för mycket. Och sådant märker barn.