Tycker man hör så mkt numer om hur folk ångrar att de skaffade barn för att de insert att de inte tycker om att vara förälder (trots att de älskar just sitt barn).
Men tvärtom? Finns ni som ångrat i efterhand att ni inte skaffade barn? Hur hanterar ni det?
Skulle gärna höra bägge sidor av saken...
Känner ett par i medelåldern som ej kunde få barn som unga. Nu är mannen sjuk och hon kommer snart bli kvar ensam. Föräldrar döda, inga syskon kvar heller
Det egoistiska med barn ligger väl i så fall i detta, att man sätter upp ett skydd mot total ensamhet, i och med nybildningen av en yngre familj..
Dock är det ju så klart ingen garanti för success om man inte gillar barn, och med det också kanske struntar i deras barndom/inte bryr sig om föräldrarolen som sig bör.
Då blir man förstås ensam sen iaf.
Känner ett par i medelåldern som ej kunde få barn som unga. Nu är mannen sjuk och hon kommer snart bli kvar ensam. Föräldrar döda, inga syskon kvar heller
Det egoistiska med barn ligger väl i så fall i detta, att man sätter upp ett skydd mot total ensamhet, i och med nybildningen av en yngre familj..
Dock är det ju så klart ingen garanti för success om man inte gillar barn, och med det också kanske struntar i deras barndom/inte bryr sig om föräldrarolen som sig bör.
Då blir man förstås ensam sen iaf.
(Bella) Det beror väl på att alla, både kvinnor som män 35+ som åtminstone jag känner som är barnlösa inte mår bra psykiskt på ett eller annat sätt.
Jasså? Hur många känner du då, på ett så pass förtroligt vis att du har fullständig insyn i hela deras känsloliv? Sedan är det faktiskt så, detta är fakta, att en människas känsloliv aldrig kan vara statiskt. Det kommer att fluktuera. Ibland pga yttre omständigheter, ibland av interna omständigheter. Barn är ingen magisk sköld mot detta. Som person måste du lära dig att hantera olika känslor, om du vill ha riktig stabilitet i ditt liv.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag mår psykiskt bra. Har en rejäl mental styrka och tålighet. Känner glädje och tacksamhet för livet, och finner anledning till att uppskatta livet varje dag. Detta trotts att det samtidigt är tufft, då Covid-19 fullständigt slagit undan benen på mig och man slitit med Postcovid i snart 2 år. Samt att jag fått ytterligare problem efter en ny infektion nu i Maj som satt sig på hjärtat. Klart man kan bli ledsen över detta, och sörja den livsstil som tagits ifrån mig. Undra hur framtiden kommer att se ut. Men detta är grejen, man måste inte fastna i det där. Man möter känslan när den kommer, är i känslan en stund, rör sig upp ur känslan och går vidare = resten av dagen är oberörd, och där finns inget som förhindrar att man känner sig glad och tillfreds.
Jag har inga barn. 35+ och kvinna. Hade inte det lätt som barn, tonåring eller i yngre tjugoårsåldern. Så mina depressiva perioder har varit tidigare i mitt liv. Inte nu. Har mått psykiskt bra i 8 år.
Sambon har ångest. Men det är knappast relaterat till barn, utan faktumet att han är odiagnostiserad och obehandlad ADHD, och vuxenpsykiatrin tycker han mer eller mindre ska ha gått in i väggen och lagt sig på ett tågspår innan dom kan tänka sig att utreda honom. Ångesten i hans fall handlar om ett huvud som aldrig håller käften, och det är 10 tankar samtidigt som far runt. Skulle inte bli ett dugg bättre på den fronten för honom om vi hade skaffat ett barn.
Det jag värjer mig mot här är det naiva svartvita tänkandet. Folk kan må dåligt eller bra av väldigt många olika orsaker. Om man har stark barnlängtan och inga barn har, och mår dåligt, så är det troligtvis att avsaknaden av barn har något med det att göra. Men att förutsätta att någon som mår dåligt och som inte har barn, måste må så pga det? Speciellt om där då inte ens finns en barnlängtan hos personen? Det blir lite löjligt.
Så kan väl vara fallet ibland, det är tyvärr också så att många med nån typ av psykiska problem skaffar barn ändå och DET är riktigt illa. Vet flera som inte skulle haft barn, bl.a. min egen far, och min mor har samma psyke som jag och hade mått bättre utan barn. Det har hon t.o.m. sagt själv, men hon var en okej mamma ändå.
Har även en syster vars vuxna barn sagt att hon inte skulle ha skaffat barn.
Själv låter jag som sagt bli p.g.a. att jag hade blivit ett monster, men det finns fler skäl också. Största skälet är att det helt enkelt inte finns något behov av barn i mitt liv. Jag ser inte poängen riktigt, vilket är en jäkla tur för hade jag haft en barnlängtan hade det funnits fler olyckliga barn i världen.
(Bella) Jag läste ditt långa inlägg och det bekräftade min hypotes. Läs gärna ditt inlägg igen. Sen kan förstås orsak/verkan diskuterats. Att vara barnlös är bara ett symptom på andra problem.
Vilket ickesvar. Så, återigen. Hur många snackar vi om här som du känner, så pass på djupet, att du vet att deras problem med dåligt mående säkert är grundat i att dom inte har barn? Och nej jag håller då verkligen inte med. Mitt svar till dig bekräftar då sannerligen inte din hypotes. Du är just nu fullständigt oärlig.
Livet är komplext och nyanserat. Att gå runt och tro att man kan göra en svepande generalisering, som dessutom inte är särskilt djup ens en gång, om något så individuellt som orsaker/mekanismer till/bakom dåligt mående är. Korkat.
Sanningen är den. Du har en uppsjö av folk som mår skit, och många av dessa kommer också att vara föräldrar. Lösningen på psykiska problem, eller dåligt mående, är inte automatiskt barn.
1. Ingen lider av att de som inte vill ha barn inte skaffar några
Tycker man hör så mkt numer om hur folk ångrar att de skaffade barn för att de insert att de inte tycker om att vara förälder (trots att de älskar just sitt barn).
Men tvärtom? Finns ni som ångrat i efterhand att ni inte skaffade barn? Hur hanterar ni det?
Skulle gärna höra bägge sidor av saken...