Ångrar att ni inre skaffade barn?

Har läst det ett par gånger men tycker ändå det är så konstigt "Ångrar att jag skaffade barn men älskar hen mest av allt".

Hur kan man älska någon mest av allt, och samtidigt känna att man skulle gjort en annat val? Får det inte att gå ihop. 
Jag älskar mina barn mest av allt. Punkt liksom. 

Exakt, har jag också tänkt på

Man kan ju köpa att förutsättningarna, killen eller vad det nu kan vara kanske inte var de bästa, men att sätta ångra i samma mening som sitt barn...

Nä man kan inte älska något som man egentligen inte vill ha. 

Jag har svårt att köpa det bara. Hur kan man frivilligt skaffa barn utan att förstå vad man kan tänkas behöva åsidosätta, till den grad att man ångrar sina barn.

Blev man (ofrivillig) gravid så är det ju en helt annan diskussion, och bör tas i en annan diskussion. 

Har också sett många såna trådar här, men misstänker att vissa är skrivna i affekt efter en dålig dag.

Hittills har jag aldrig ångrat beslutet. Fått höra hela jäkla livet, ungefär tills nu då. Vänta bara, du kommer få sug efter barn tillslut. När du träffat den rätte så kommer det. Du är så ung ännu. Osv. 

Nope. Aldrig någonsin upplevt det där, och inte blev det nån skillnad av att träffa den rätte heller. 9 år tillsammans so far. 

Jag har helt enkelt aldrig velat, aldrig sett barn som en del av mitt liv och någonstans innerst inne vetat. Att barn inte är något för mig - och så som det nu även visat sig ha blivit under dom 2 senaste åren? Kan inget annat än känna mig tacksam över att jag inga barn har. Så äckligt sliten och fysiskt förstörd jag blivit av Covid, jag hade seriöst inte orkat ha barn om jag så ens velat. Postcovid-Pots och detta finns det inget botemedel för, och med all sannolikhet så är Pots som man kan få i samband med en Covid infektion åtminstone snarlik hur Pots i övrigt är. Dvs något som med relativt stor sannolikhet förblir ett kroniskt tillstånd.  Med tanke på att det snart förflutit 2 år, sedan första rundan med Covid och jag ännu inte är ens i närheten av återhämtad. Så känns oddsen för full återhämtning ganska låga. 

Kan egentligen inte ta hand om mig själv längre. Sambon får slita med mycket. Att dessutom ha haft barn ovanpå detta. Nej, det hade inte blivit bra. För någon. 

Därför att vi blir ständigt itutade att man kan ha kakan och äta den, att man kan få barn och samtidigt leva i princip som innan. För en del är det säkert sant, men många får det drömslottet nedrivet när de får ett barn som inte sover en hel natt på fem år, barn med tunga diagnoser, när barnet föds "i vägen" för nästa steg i karriären, när utgifterna blir fler eller större än vad man räknat med. 

Dessutom har vi väldigt höga krav på ekonomin här i Sverige, man ska ha ett visst boende med en viss standard, man ska åka på utlandssemestrar och "unna" sig massa saker, annars är livet inte riktigt värt att leva, för att inte tala om inställningen att det är vansinnigt synd om barn som måste dela rum med syskon, bära second-hand-kläder och inte få nya cyklar, mobiler och allt vad det nu är.

Hur gammal ska man vara för att det ska räknas? Jag är bara 38.

Har man inte vetskapen om, och kan förlika sig med, redan innan barnen kommer. Att när den kommer så är man först och främst förälder, före allt annat, alltid alltid alltid, ja då är man både korkad och oansvarig och borde aldrig ha funderat på barn.

Jag har två, min fru ville ha en tredje men jag sa bestämt nej. Min barn är mitt allt och min kärlek är precis lagom för dem båda, jag vill inte ha fler.

Sen vet jag att det inte är svart/vitt, utan att man kan ha otur i barnlotterie, precis som de bevisligen kan ha otur i mamma -, och pappalotteriet.