Tycker man hör så mkt numer om hur folk ångrar att de skaffade barn för att de insert att de inte tycker om att vara förälder (trots att de älskar just sitt barn).
Men tvärtom? Finns ni som ångrat i efterhand att ni inte skaffade barn? Hur hanterar ni det?
Skulle gärna höra bägge sidor av saken...
Såg också den där märkliga intervjun hos Malou. Med en kvinna som berättar att hon ångrade sitt föräldraskap. Hon hade inte bara skaffat ett utan två barn. Hur man kan ångra två personer som man älskar kan jag inte förstå och dessutom offentligt berätta om det så de kan höra det. Föräldraskapet och barnen hänger ju ihop. De var inte värda den uppoffringen, det är faktiskt det hon säger. Ändå ser hon sig som en bra mamma.
För mig går dessa saker inte att separera. Jag älskar mitt barn och ja ibland är det skitobbigt att ha barn men jag kan inte ångra den jag älskar mest av allt. Det är för mig en omöjlig tanke.
Jag ångrar inget. Jag tycker inte om barn övht. Jag kan helt ärligt inte tänka mig något värre än att vara förälder. Varje dag är jag tacksam för mitt barnfria liv.
Senast idag såg jag en trött mamma med en hysteriskt skrikande unge utanför Ica. Att det inte var jag som stod där och led gjorde mig otroligt tacksam. Barn är verkligen inte för alla. Jag hade fått lust att sätta mig i bilen och köra iväg och lämna ingen på parkeringen.
Det är ju jätte fint att några av er uttrycker att ni blivit av med ångest, dåligt mående och hittat någon slags mening med livet när ni skaffat barn.
Men ett misstag här, är att lyfta fram det på ett vis som lätt kan tolkas som att dom som ej har barn. Kämpar med sådant som ni kämpade med. Detta kan givetvis vara sant. Att andra, barnfria sliter med dom där sakerna. Men det är inte en naturlag att det ser ut så. Lika lite är det en garanterad lösning för att bota ångest, dåligt mående och problem med att finna mening med livet på ett tillfredställande plan att skaffa barn.
Jag ångrar inget. Jag tycker inte om barn övht. Jag kan helt ärligt inte tänka mig något värre än att vara förälder. Varje dag är jag tacksam för mitt barnfria liv.
Senast idag såg jag en trött mamma med en hysteriskt skrikande unge utanför Ica. Att det inte var jag som stod där och led gjorde mig otroligt tacksam. Barn är verkligen inte för alla. Jag hade fått lust att sätta mig i bilen och köra iväg och lämna ingen på parkeringen.
Du har läst en artikelserie i DN eller SvD och kallar det ?hör så mycket?. Har aldrig hört det. Känner flera som har barn med diagnoser och elände men aldrig att jag hört någon ångra dem.
Jag har tre barn och har aldrig ångrat mig en dag! Älskar?t.
Det är ju jätte fint att några av er uttrycker att ni blivit av med ångest, dåligt mående och hittat någon slags mening med livet när ni skaffat barn.
Men ett misstag här, är att lyfta fram det på ett vis som lätt kan tolkas som att dom som ej har barn. Kämpar med sådant som ni kämpade med. Detta kan givetvis vara sant. Att andra, barnfria sliter med dom där sakerna. Men det är inte en naturlag att det ser ut så. Lika lite är det en garanterad lösning för att bota ångest, dåligt mående och problem med att finna mening med livet på ett tillfredställande plan att skaffa barn.
Det beror väl på att alla, både kvinnor som män 35+ som åtminstone jag känner som är barnlösa inte mår bra psykiskt på ett eller annat sätt.
Lite skillnad på att vara 25 och älska att vara barnlös och 45. Känner ingen.
Jag ångrar inget. Jag tycker inte om barn övht. Jag kan helt ärligt inte tänka mig något värre än att vara förälder. Varje dag är jag tacksam för mitt barnfria liv.
Senast idag såg jag en trött mamma med en hysteriskt skrikande unge utanför Ica. Att det inte var jag som stod där och led gjorde mig otroligt tacksam. Barn är verkligen inte för alla. Jag hade fått lust att sätta mig i bilen och köra iväg och lämna ingen på parkeringen.
Jag ångrar inget. Jag tycker inte om barn övht. Jag kan helt ärligt inte tänka mig något värre än att vara förälder. Varje dag är jag tacksam för mitt barnfria liv.
Senast idag såg jag en trött mamma med en hysteriskt skrikande unge utanför Ica. Att det inte var jag som stod där och led gjorde mig otroligt tacksam. Barn är verkligen inte för alla. Jag hade fått lust att sätta mig i bilen och köra iväg och lämna ingen på parkeringen.
Såg också den där märkliga intervjun hos Malou. Med en kvinna som berättar att hon ångrade sitt föräldraskap. Hon hade inte bara skaffat ett utan två barn. Hur man kan ångra två personer som man älskar kan jag inte förstå och dessutom offentligt berätta om det så de kan höra det. Föräldraskapet och barnen hänger ju ihop. De var inte värda den uppoffringen, det är faktiskt det hon säger. Ändå ser hon sig som en bra mamma.
För mig går dessa saker inte att separera. Jag älskar mitt barn och ja ibland är det skitobbigt att ha barn men jag kan inte ångra den jag älskar mest av allt. Det är för mig en omöjlig tanke.