Ångrar att ni inre skaffade barn?

Det är något som kommit de senaste åren, att man ska våga prata om att man kan ångra att man fått barn. Kokar man ned det så handlar ångern om hos de jag hört uttrycka sådan, främst att ens förväntningar inte infriats och/eller att man fått försaka mer än vad man trodde för barnens skull. Vi lever trots allt i ett väldigt individualistiskt samhälle, där budskapet är att man ska förverkliga sig själv, att man kan både ha kakan och äta den i många sammanhang.

Problemet för en del ligger i det där "inte just samtidigt"...

Därför att vi blir ständigt itutade att man kan ha kakan och äta den, att man kan få barn och samtidigt leva i princip som innan. För en del är det säkert sant, men många får det drömslottet nedrivet när de får ett barn som inte sover en hel natt på fem år, barn med tunga diagnoser, när barnet föds "i vägen" för nästa steg i karriären, när utgifterna blir fler eller större än vad man räknat med. 

Dessutom har vi väldigt höga krav på ekonomin här i Sverige, man ska ha ett visst boende med en viss standard, man ska åka på utlandssemestrar och "unna" sig massa saker, annars är livet inte riktigt värt att leva, för att inte tala om inställningen att det är vansinnigt synd om barn som måste dela rum med syskon, bära second-hand-kläder och inte få nya cyklar, mobiler och allt vad det nu är.

Jag läste någon tråd här på FL för några år sedan om en gravid kvinna som tyckte det var så fruktansvärt och jobbigt att hon inte fick dricka det där glaset vin på kvällen på nio hela månader. Då har man antingen alkoholproblem eller ego-problem om man tycker att det är så hemskt att avstå från saker som kan skada ens barn.

Det är ju det jag menat att belysa, att dagens samhälle eller kultur är väldigt individualistisk, eller om man ska kalla det egocentrerad.  Och för människor som hela sitt liv fått höra att meningen med livet är att förverkliga sig själv, att ha massor med pengar och tid till fritidsintressen, för dem kan småbarnslivet bli något av en chock. Jag menar, det var en chock för oss andra också, även om man vet och är inställd på att det är en omställning att bli förälder så är det fortfarande något av en chock för många.

Och du tror att bara för att man älskar sitt barn så får man aldrig den där lusten eller impulsen att sätta sig i bilen och köra iväg och lämna ungen på parkeringen? När jag stöter på barn som skriker eller bråkar eller trotsar så är jag också tacksam över att det inte är jag som står där, speciellt nu när mina barn börjar bli så stora att de inte längre beter sig på det sättet ibland.

Jag skriver inte detta för att ifrågasätta dina känslor och ditt val. Det är upp till var och en hur de vill göra.

Jag tänker på de stackars barnen, hur ska de känna det när deras mamma offentligt sitter och säger att hon önskar att de inte fanns? Eftersom hon gjorde det i TV kommer barnen definitivt att få reda på det också, det är inte så att hon sade det i förtroende till en kompis eller terapeut ... Att tycka det är viktigare att bryta en norm eller ett tabu (och kanske få höra hur "stark" man är som är så "ärlig") än sina barns välmående, ja, jag finner inga ord för det beteendet. Det är en sak att känna så, en helt annan att låta sina barn veta det.

Känslor är inte alltid logiska, vårt känsloliv är ofta komplicerat. Man kan känna två motsatta känslor samtidigt. Det betyder inte att ena eller bägge av känslorna inte är sann.

Jag vet inte heller varför vissa störs eller provoceras av att en del väljer bort barn, men det är uppenbart i den här tråden att även barnfria blir provocerade av dem som vill ha barn. Det är väl som alltid, att en del har svårt att förstå andra människors resonemang, känslor och val. Som att du säger att du inte tror på något jag skriver. Varför tror du att jag sitter och ljuger?

Visst är det så att barn skaffar man för sin egen skull, men mycket av det är för att det är en djup instinkt som de flesta (ja, faktiskt) har. Det ligger i allt levandes gener att föröka sig, det är den mest grundläggande instinkten som finns i naturen, den till och med övertrumfar överlevnadsinstinkten i många fall (många livsformer offrar livet för sin avkomma på ett eller annat sätt). Att nedlåtande avfärda den instinkten som egoism eller narcissism är förenklande eller insiktlöst.

Du skrev: Jag tror absolut ingenting av det du skriver. Det tolkade jag som att du ifrågasatte sanningshalten i det jag skrev. Men jag ser nu när jag läser igen att du förmodligen inte menade det så, ursäkta, mitt misstag.

Bara om man har den instinkten och väljer att stå emot den och inte få barn. Man kan knappast höjas till skyarna som mindre ego om man inte offrar något när man väljer bort barn.

Sedan har jag inte kallat barnfria för egoistiska, så du behöver inte försöka argumentera emot mig på den punkten. Jag kan dock inte förstå varför det skulle vara värre att kalla barnfria för egoistiska än att säga att de som "ynglar av sig" för att barnen är en "narcissistisk förlängning av dem själva" och liknande typer av saker du skrivit i tråden. Den typen av ordvändningar osar bitterhet och hånfullhet.