Ångrar att ni inre skaffade barn?

Jag ångrar inget. Jag tycker inte om barn övht. Jag kan helt ärligt inte tänka mig något värre än att vara förälder. Varje dag är jag tacksam för mitt barnfria liv. 

Senast idag såg jag en trött mamma med en hysteriskt skrikande unge utanför Ica. Att det inte var jag som stod där och led gjorde mig otroligt tacksam. Barn är verkligen inte för alla. Jag hade fått lust att sätta mig i bilen och köra iväg och lämna ingen på parkeringen. 

Nu förstod du inte riktigt. Jag menar att om jag vore den slitna mamman hade jag velat lämna ungen på parkeringen och aldrig se mig om igen. Nu är jag inte den mamman och eftersom jag valt att inte skaffa barn slipper jag hamna i en sån situation. När jag ser situationer som ovan är allt jag känner en enorm tacksamhet över mitt barnfria liv. 

Jag tror absolut ingenting av det du skriver. Vad jag har förstått ifrån min omgivning är att deras barn skapar en hel del motstridiga känslor och tankar. Bara på mitt arbete har tre personer gruvat sig för sin semester pga deras barn. Samma personer sa att det var skönt att få börja jobba igen efter semestern för att barnen är så jobbiga för att i nästa mening säga att deras barn är det bästa de har....minst sagt motstridigt. Men hur som helst så är jag tacksam att jag slipper uppleva samma sak. Jag är tacksam att jag kan se fram emot min semester och känna mig utvilad när det är dags att jobba igen. 

Jag är lite nyfiken på vad det är som sticker i ögonen på så många föräldrar att någon valt bort barn och trivs med det livet. Det är väl ändå väldigt bra med människor som har sån självinsikt att de förstår att barn inte passar in med deras behov och livsstil. 

Och jag vill inte ha de där millisekunderna i mitt liv eftersom att jag inte gillar barn. Det finns inget som skulle väga upp för min del. Det krävs nog en barnlängtan för att det ska väga upp.

Jag har inga problem att sätta andras behov i första rummet, jag gör det dagligen i mitt arbete och även i mitt privatliv. Jag är bara helt ointresserad av barn men det betyder inte att jag bara sätter mina egna behov först jämt och ständigt. Man kan bry sig om andra och inte bara om sina egna barn. 

Jag och min man kunde få barn innan jag steriliserade mig. Vi vill helt enkelt inta ha barn. Ingen av oss gillar barn och jag är tacksam att vi fann varandra så att vi båda kan leva på det sätt som gör oss lyckliga och tillfreds med livet. 

Jag tror inte att du sitter och ljuger, vad har du fått det ifrån? Jag har bara berättat hur jag känner och hur jag trivs med mitt liv. 

Var du eller kunde du vara 100% ego och spontan innan du skaffade barn? Ville du vara 100% ego och spontan? Hade du inga människor i din omgivning som du brydde dig om och satte först om det behövdes? Inga vänner, syskon, föräldrar eller kollegor som du brytt dig om?

Anledningen till att jag frågar är att det många gånger målas upp en väldigt tråkig bild av barnfria som egoister med ett behov av att vara spontan till 100% utan en tanke på annat än sig själv. Som att den enda förklaringen till att någon väljer att vara barnfria är egoism, kompromisslöshet och en enorm självupptagenhet. Den bilden är inte rättvis och otroligt barnslig. Men framförallt väldigt svartvit, som att en människas själ, ens moral och omtanke utvecklas först efter att man fått ett eget barn att sätta först. Barn är inte det enda som ger livserfarenhet, mognad och förmåga att sätta andras behov först.