Ångrar att ni inre skaffade barn?

Exakt, har jag också tänkt på

Precis lika sorgligt när de som har barn att försöka sätta sig in i valet och livet att vara barnfri. Jag tycker att det finns mycket i barnskaffarnas sätt att resonera som liknar religiösa personers tankesätt. En total oförmåga att ta till sig andras resonemang eftersom de anser sig sitta på en total sanning.

Att de som blivit föräldrar skulle mogna kvickare eller ha släppt sina egen i större utsträckning är ett skrattretande påstående.

Alla som har barn har ju varit barnfri innan barnen kom och kan därför sätta sig in i det.

Jag ångrar inget. Jag tycker inte om barn övht. Jag kan helt ärligt inte tänka mig något värre än att vara förälder. Varje dag är jag tacksam för mitt barnfria liv. 

Senast idag såg jag en trött mamma med en hysteriskt skrikande unge utanför Ica. Att det inte var jag som stod där och led gjorde mig otroligt tacksam. Barn är verkligen inte för alla. Jag hade fått lust att sätta mig i bilen och köra iväg och lämna ingen på parkeringen. 

Jag tror absolut ingenting av det du skriver. Vad jag har förstått ifrån min omgivning är att deras barn skapar en hel del motstridiga känslor och tankar. Bara på mitt arbete har tre personer gruvat sig för sin semester pga deras barn. Samma personer sa att det var skönt att få börja jobba igen efter semestern för att barnen är så jobbiga för att i nästa mening säga att deras barn är det bästa de har....minst sagt motstridigt. Men hur som helst så är jag tacksam att jag slipper uppleva samma sak. Jag är tacksam att jag kan se fram emot min semester och känna mig utvilad när det är dags att jobba igen. 

Jag är lite nyfiken på vad det är som sticker i ögonen på så många föräldrar att någon valt bort barn och trivs med det livet. Det är väl ändå väldigt bra med människor som har sån självinsikt att de förstår att barn inte passar in med deras behov och livsstil. 

Jag får en känsla av att många som skaffar barn gör det av starka egoistiska skäl, de vill ha barn, mening med sitt liv, att barn ska fylla deras tomma inre med meningen med livet. Har aldrig hört någon skaffa barn för barnets skull. Tycker barnfria är mycket mindre ego. De behöver inte sätta barn till världen för att få mening genom barnen, de tänker på vilken värld som lämnas över till barnen och avstår, mycket givmilt att inte skaffa barn med andra ord och mer omtänksamt än att sätta barn till världen för att man själv VILL ha barn. En oegoistisk människa kan avstå barn och sin egovilja att sätta barn till världen. 

Barn ärju bara en narcissistisk förlängning av sig själv, att man förökar sig själv för att man vill genom barnen "leva vidare" efter att man gått bort, få mening m.m. Allt egoistiska motiv med anskaffandet av barn.

Men de med barn sätter sig själva på läktaren för att barnen ska göra det som föräldrarna inte kan göra själva. Barnen används som en förlängning av föräldrarna, i stället för att föräldrarna gör sina saker själva. De sätter sig på bänken och ger över ansvaret till barnen, att t ex ta hand om föräldrarna på ålderns höst etc.

De barnlösa måste fylla sig själva, göra allt själva, hantera sina känslor själva m.m. eftersom de inte har några barn som ska ordna allt för dem. De barnlösa tter sig inte på bänken och använder inte avkommor för egoistiska själ, som mot ensamhet t ex utan gör allt det som dina barn gör för dig själva.

Folk matar och tar hand om barn så att de ska få ut själviska saker genom barnen att göra för dem det de inte klarar själva, eller anser klara av själva.

Var du eller kunde du vara 100% ego och spontan innan du skaffade barn? Ville du vara 100% ego och spontan? Hade du inga människor i din omgivning som du brydde dig om och satte först om det behövdes? Inga vänner, syskon, föräldrar eller kollegor som du brytt dig om?

Anledningen till att jag frågar är att det många gånger målas upp en väldigt tråkig bild av barnfria som egoister med ett behov av att vara spontan till 100% utan en tanke på annat än sig själv. Som att den enda förklaringen till att någon väljer att vara barnfria är egoism, kompromisslöshet och en enorm självupptagenhet. Den bilden är inte rättvis och otroligt barnslig. Men framförallt väldigt svartvit, som att en människas själ, ens moral och omtanke utvecklas först efter att man fått ett eget barn att sätta först. Barn är inte det enda som ger livserfarenhet, mognad och förmåga att sätta andras behov först.