Man som är aggressiv mot barnen - lämna?

.....
 Är avtrubbad från att kunna känna något annat än uppgivenhet samt ilska.

Hatar det här landet som ska straffa mig för att jag äntligen funnit något som får mig att må bra! 

Hej där ute,

Jag lever med en man och våra barn. Han är en väldigt närvarande, skojig, omtänksam och generös person de flesta dagar. Dock har han problem med att hantera stressiga situationer eller diskussioner överlag där han blir väldigt upphetsad, och i vissa situationer med barnen lyckas han inte behålla lugnet utan ryter till och/eller skriker till på ett sätt som jag upplever väldigt skrämmande för barnen, och för mig själv.

Jag har påtalat detta för honom många gånger, och han vet att han har problem med aggression i stressiga/intensiva situationer. Tex om ett av våra barn skriker och är helt ifrån sig (hände idag) över något så lyckas han inte behålla lugnet som jag anser att en vuxen bör göra. Vårt barn var upprört över att inte få ta med en viss leksak till förskolan (såklart en liten grej), och när hon skrek rätt ut i flera sekunder svarar min man med att härma henne och skrika rätt ut (enligt honom för att hon ska förstå att det är jobbigt när någon skriker så). Helt fel metod enligt mig, man nör agera lugnt och vänta tills barnet lugnar sig. Han reagerar inte alltid så, men ibland verkar han inte tåla att barn är barn helt enkelt.

Jag upplever att barnen uppfattat samma sak som jag, att man måste "akta sig" för pappa i vissa situationer och jag är såklart rädd att detta förstör deras generella trygghet. Han kan också helt tappa det i diskussioner med mig (när barnen sover) och säga många taskiga saker bara för att jag inte ska fortsätta diskutera. Han har verkligen problem och beter sig själv som ett barn ibland, jag har gått ifrån att känna kärlek till att numer vara på min vakt i vår relation/vårt hem och känna att jag behöver "hantera" honom i vardagen för att själv orka. Jag kan helt enkelt inte slappna av. De dagar han känns irriterad så upplever jag att jag är desto mer med barnen för att "skydda" de från hans dåligt humör.

Jag undrar om det finns kloka därute som upplevt samma och vad ni tagit för beslut? Jag vill verkligen leva i en familj, hans beteende har blivit bättre men fortfarande är det mycket kvar att göra. Ni som lämnat, hur har han varit med barnen efter det? Det är ju min största oro, att något i det aggressiva ska förstärkas om jag inte är där - vilket just nu känns just detta som mitt argument för att ha stannat kvar, jag "skyddar" ju barnen och har ändå kontroll på allt. Tack på förhand!

Hej där ute,

Jag lever med en man och våra barn. Han är en väldigt närvarande, skojig, omtänksam och generös person de flesta dagar. Dock har han problem med att hantera stressiga situationer eller diskussioner överlag där han blir väldigt upphetsad, och i vissa situationer med barnen lyckas han inte behålla lugnet utan ryter till och/eller skriker till på ett sätt som jag upplever väldigt skrämmande för barnen, och för mig själv.

Jag har påtalat detta för honom många gånger, och han vet att han har problem med aggression i stressiga/intensiva situationer. Tex om ett av våra barn skriker och är helt ifrån sig (hände idag) över något så lyckas han inte behålla lugnet som jag anser att en vuxen bör göra. Vårt barn var upprört över att inte få ta med en viss leksak till förskolan (såklart en liten grej), och när hon skrek rätt ut i flera sekunder svarar min man med att härma henne och skrika rätt ut (enligt honom för att hon ska förstå att det är jobbigt när någon skriker så). Helt fel metod enligt mig, man nör agera lugnt och vänta tills barnet lugnar sig. Han reagerar inte alltid så, men ibland verkar han inte tåla att barn är barn helt enkelt.

Jag upplever att barnen uppfattat samma sak som jag, att man måste "akta sig" för pappa i vissa situationer och jag är såklart rädd att detta förstör deras generella trygghet. Han kan också helt tappa det i diskussioner med mig (när barnen sover) och säga många taskiga saker bara för att jag inte ska fortsätta diskutera. Han har verkligen problem och beter sig själv som ett barn ibland, jag har gått ifrån att känna kärlek till att numer vara på min vakt i vår relation/vårt hem och känna att jag behöver "hantera" honom i vardagen för att själv orka. Jag kan helt enkelt inte slappna av. De dagar han känns irriterad så upplever jag att jag är desto mer med barnen för att "skydda" de från hans dåligt humör.

Jag undrar om det finns kloka därute som upplevt samma och vad ni tagit för beslut? Jag vill verkligen leva i en familj, hans beteende har blivit bättre men fortfarande är det mycket kvar att göra. Ni som lämnat, hur har han varit med barnen efter det? Det är ju min största oro, att något i det aggressiva ska förstärkas om jag inte är där - vilket just nu känns just detta som mitt argument för att ha stannat kvar, jag "skyddar" ju barnen och har ändå kontroll på allt. Tack på förhand!