Man som är aggressiv mot barnen - lämna?

Du verkar ha tagit ganska stor skada av din uppväxt, om du resonerar så okunnigt.

Det låter som din mamma var mycket värre än din pappa, men det är inte bara fysiskt våld som räknas. Självklart måste man kunna sätta gränser och höja rösten om det är befogat, men barn ska aldrig behöva vara rädda för sina föräldrar.

Att kalla människor svaga för att de har farit illa av föräldrar som fått utbrott eller kränkt dem på olika sätt, säger mer om hur dysfunktionell din egen uppväxt var och hur skevt du resonerar. Barn stärks av kärlek och trygghet, inte av överdrivet arga, elaka eller aggressiva föräldrar. Sen förlorar alla föräldrar tålamodet ibland, man är inte mer än människa. Men man får inte gå över en viss gräns.

Och nej, vettiga människor tycker inte det är normalt att kvinnor ger sina barn stryk. Det låter som du hade en hemsk mamma. Du verkar även ha väldigt konstiga referensramar.

Som sagt, brusa upp kan alla göra. Men brusa upp för minsta lilla är inte bra, och inte försvarbart även om man aldrig rör barnet. 

Jag är glad att jag inte fick barn med någon som dig.

Din pappa blev så arg att han slog sönder saker, och du verkar nästan tycka att det var lite roligt, för att din mamma var mycket värre?

Fattar du hur trashigt och skadat det låter? 

Och du kallar mjukare uppfostran för daltande. Inse att det snarare var dina föräldrar som var totalt dysfunktionella, framför allt din mamma låter det som, men även din pappa.

Mjukare uppfostran handlar inte om att alltid låta barnet få som det vill. Utan att hålla sig lugn, resonera med barnet om det går, förklara för barnet. Hur ska barn lära sig förstå om man aldrig förklarar för dem, eller aldrig låter barnen säga vad de tycker, utan blir arg eller ger dem stryk så fort de gör fel?

Sen kan man absolut behöva vara hård mot trotsiga ungar som bara skriker eller bråkar t ex. Men hård är inte detsamma som att bli aggressiv eller slå sönder saker. 

Du har bara fina minnen av din pappa, fast han sällan var hemma, samt for runt och slog sönder saker när han blev arg?

Knappast Dad of the year. Varför var han sällan hemma t ex?

Bup kanske var något på spåren? Fast du verkar leva i total förnekelse.

Kände bup till din mammas våld? Jag förstår att din pappa framstår som snäll jämfört med henne, men å andra sidan tog han inte sitt ansvar om han lämnade dig ensam med en så våldsam förälder.

 

Det är ingen ide att fortsätta diskutera med dig, då du inte ens verkar läsa mina inlägg ordentligt.

Jag har aldrig skrivit att din pappa var värst, tvärtom har jag UTTRYCKLIGEN skrivit att din mamma verkar ha varit mycket värre.

Men din pappa tog inte sitt ansvar som lämnade dig med henne, samt själv blev så arg att han slog sönder saker.

Jättebra att han kunde vara snäll också. Men du har som sagt väldigt skeva referensramar.

Och våra 12-åringar har lärt sig höger och vänster utan att jag eller deras pappa var fysiska mot dem.

Jag vill också tillägga att jag samtidigt tycker väldigt synd om dig. Inget barn ska behöva växa upp som du gjorde. Fick du ingen hjälp av Soc eller Bup? Fick de aldrig reda på den grova misshandel som din mamma utsatte dig för?

Varför gjorde inte din pappa något? Varför försökte han inte ta dig därifrån? 

Jag säger till barnen på skarpen. Jag gormar inte, men är bestämd.

Det räcker oftast, men inte alltid. När de var yngre och bråkade kunde jag sära på dem. De har aldrig varit särskilt bråkiga eller jobbiga, samt har alltid varit ganska tajta. Men det klart att de rök ihop ibland, som barn gör.

Om de vägrade klä på sig, vägrade äta eller annat, kunde jag fråga varför samt låta det vara en stund. Ibland behöver barn bara lugna ner sig, ibland mår de dåligt eller tycker att något är obehagligt, men kan ha svårt att sätta ord på det. Särskilt när de är små. Som förälder får man bara lyhörd, men ibland måste man vara bestämd.

Det är denna balansgång jag misstänker att du inte skulle klara, med ditt bagage och ditt sätt att resonera. Och handen på hjärtat - skulle du verkligen vilja ha barn? Efter allt du har varit med om. Vet du hur tålamodsprövande barn kan vara? De testar gränser, och en del barn är betydligt mer krävande än andra.

Självklart har jag förlorat tålamodet ibland. Men jag har aldrig varit våldsam, skrämt dem eller slagit sönder saker. Inte min man heller. (Vad jag vet).

En enda gång har jag varit mer hårdhänt mot barnen än vad jag borde ha varit. Det var när de var 2 år och på väg rakt ut i gatan framför bilarna. Jag högg tag i dem, skällde och höll i dem hårdare än vad som egentligen behövdes för att hålla kvar dem. Men jag fick panik. Skulle aldrig agerat på det sättet om de bara hade varit trotsiga hemma.

Det var dock inte så hårt att jag skadade dem fysiskt. De började gråta, men mest för att jag blev arg och att de inte fick göra som de ville.