Man som är aggressiv mot barnen - lämna?

Växte upp med en sådan pappa, nu var min pappa ofta sur och allt stämmer väl inte men känner igen det.  Vi är 5 barn och vi alla kommer överens om att mamma borde lämnat han, inte bara för våran skull men för hennes med. 

Han är medveten om det och ni verkar kunna prata om det till viss del. Sök hjälp!
Jag läser inte att ni har andra problem och att du egentligen vill lämna honom pga relationen är dålig utan det är just det här som brister-  rätt?
I så fall, ta kontakt med kommunens familjerådgivning eller BVC beroende på barnets ålder och se till att ni får hjälp med din mans reaktioner. Ingen ska behöva tassa på tå i sitt eget hem, barnen måste veta var de "har honom" och du måste kunna slappna av när han är ensam med dem. 

Jag har haft det väldigt tufft själv det senaste året, vi har hårt tryck på jobbet och jag är helt enkelt inte mitt bästa jag. Jag hanterar det genom att  helt kapitulera, det är absolut enklast när det drar igång.  Det brukar ta udden av situationerna kring barnen när mamma liksom checkar ut och bara sätter sig på golvet tills barnen har kommit överens om vad det nu är som dom prompt måste bråka om exakt samma sekund som vi ska klä oss och gå. Men jag känner mig som en osäkrad bomb ibland. Något som också hjälper är att tänka att deras beteende inte på något sätt är personligt. Det är inte riktat mot mig och dom gör inte det dom gör för att dom är "onda". De är barn. De testar gränser, de testar mig, de har noll konsekvenstänk och att gå ut utan vinterkläder/ta med gosedjur till dagis / inte vilja borsta tänderna osv - när dom bråkar om sånt så är det så det är. Det är inte för att jag gjort något dumt eller för att de önskar sig en annan mamma utan det är bara för mig att hantera. 

Min pappa var otroligt lynnig och lättirriterad, kunde inte hantera stress och hade noll impulskontroll. Aldrig våldsam, men han blev lätt arg och alla vi andra i familjen trippade på tå. Alla anpassade sig och gick som på äggskal när han var hemma. Hans dåliga humör kunde förstöra en hel dag. Han har förstört födelsedagar, skolavslutningar och julaftnar.
När han var på bra humör var han rolig, och jag såg upp till honom och ville alltid göra honom glad och få hans uppmärksamhet. När han var på bra humör spelade vi kort eller lade pussel, snickrade, byggde grejer, var i skogen, plockade svamp osv.

Hur tror du vi i familjen påverkades av hans lynnighet?
Mamma tog all skit, satte aldrig ner foten. Lät sig bli dåligt behandlad. Jag tappade respekten för henne.
Jag blev otroligt känslig för stämningar, anpassade mig in absurdum för att aldrig göra någon upprörd eller irriterad, tog ingen plats, hade svårt att få vänner, blev inbunden och tyst, låg självkänsla, självhat.
Min ena bror blev utåtagerande och bråkig, fick problem med skolan och hamnade snett tidigt. Var typ aldrig hemma.
Min andra bror flyttade hemifrån tidigt, började plugga på annan ort. Skaffade familj och blev kvar och har minimal kontakt med föräldrarna.

Barn påverkas av föräldrars beteende.

Det hade kunnat vara jag som skrev den här trådstarten, med vissa skillnader i beteende. Min man har också problem med att kontrollera sitt humör och i perioder så är han som ett åskmoln och tar ut sitt eget mående på oss i familjen. Han skäller på barnen, på mig, eller blir kall och tyst och otillgänglig och behandlar mig som luft. När han har varit riktigt pressad så har han sparkat på möbler och smällt i dörrar. Man vet aldrig vad hans beteende beror på, om det är stress på jobbet eller något jag har gjort eller att han sovit dåligt. När våra barn var i trotsåldern så kunde han överhuvudtaget inte hantera det utan tappade humöret direkt. Jag fick gå in och medla och sätta ner foten hela tiden, jag tog även hand om barnen mycket. Nu när barnen är lite större är det enklare. Däremellan är han en bra partner och pappa och leker och busar och vi lever lugnt familjeliv. Han är lojal och hängiven familjen och fixar mycket praktiskt med huset, bilarna och barnens saker. Han visar att han bryr sig om dom och är kärleksfull och kramas och pussas. Men jag kan inte slappna av med honom numera och jag märker att barnen påverkas. Vi har prövat att gå i familjerådgivning men han har velat hoppa av efter några gånger. Han har även gått i egen terapi på mitt förslag men hoppade av även där. Nu har jag i hemlighet kontaktat soc och ber dom om hjälp. Jag har fått nog. Detta tycker jag att du också ska göra. Och blir det inte bättre av det så ska jag lämna. Det är inte värt det att tassa på tå i sitt eget hem. Och barnen ärras för livet. Bättre att dom har ETT hem som är lugnt och tryggt och utan bråk och iskalla tystnader. 

Han måste söka hjälp! Är det viktigt för honom hur ni andra i familjen har det så är det enda vägen. Vill han inte söka hjälp så spelar det ingen roll om han säger att han är medveten osv. Det är handling som är det viktiga, snacka är liksom inget svårt. Vill han inte så visar han hur lite ni betyder för honom, och att han inte förstår hur barn skadas av att växa upp i en hotfull miljö. 

Ta hjälp av soc är mycket bra, som redan föreslagits. Man gör en egen ansökan (inte anmälan), då måste de hantera det och erbjuda tex föräldrastöd, vilket han behöver. 

TS visar också hur lite hon vill om hon stannar och okejar det han gör mot barnen. 

När jag tittar tillbaks i backspegeln så är jag mer arg på mamma som passivt stannade kvar och lät honom hålla på. Jag tappade respekten för henne och i många år hade vi ingen kontakt. Jag var så otroligt arg och ledsen på de val hon faktiskt gjorde.

Hur länge stannade din mamma med honom, hur många år alltså? Vårt äldsta barn är fem år nu och jag funderar på att lämna. Men jag är inte passiv och tyst som din mamma var utan ryter ifrån och sätter gränser, och jag pratar med barnen om att det inte är deras fel att pappa blir så arg ibland, utan att han har problem med att han blir för arg. Jag pratar även med min familj och mina nära vänner om detta så det är ingen familjehemlighet. Men precis som Ts så stannar jag mycket för att jag inte vill att han ska vara ensam med barnen så mycket som det blir om vi separerar. 

De separerade när jag var strax över 20, så alla vi hade flyttat hemifrån.
Jag har gått i terapi i flera omgångar och mår bra idag. Har bearbetat hela uppväxten och mer därtill. Har inga agg kvar.
Har bra relation med mina föräldrar också som börjar bli gamla nu. Vi pratar aldrig om det som varit dock, de är inte på den nivån. Men jag har inget behov av det heller, det går att läka ändå.

Bra att du förklarar för dina barn att det inte är deras fel att pappa är arg och får utbrott. Det önskade jag att min mamma också gjort. 

Kram!

Ok, vad bra att du har kunnat gå i terapi och läka. Jag tror knappast att jag och min man kommer att leva ihop så länge, då ska han gå igenom en fullständig personlighetsförändring gällande sitt humör. Kram till dig med! 

Min mamma lät min pappa hålla på sådär och det har skadat mitt (och mina syskons) förtroende för henne. Barnens välmående ska alltid sättas i första rummet. Hemskt att veta att hon inte tog oss därifrån. 
Jag är än idag väldigt konflikträdd, från att bara ta och ta och ta hela barndomen.