Vi styvmammor som kämpar med att gilla styvbarnen.

Mobbning? Är ni barn? Är ni offret? Har ni noll självinsikt? Är allt i era liv alltid "andras fel" ?

Sist jag checkade, är barnet offret. Sist jag checkade, kräver man inte av ett barn att plötsligt leva efter miss styvmammas gyllene regler.

Men vill ni inte inse er egen del i det, så förstår jag stackars barnen, det är ni som mobbar barnen. Var är barnen, låt de skriva så för vi se hur de tycker. Redan sett ett barn här och hon hade det mest självklara svar av alla. Det plingar ingen klocka då?

Det står stöd , det står inte "skriv det stöd jag anser du ska skriva"

Att någon inte uppskattar någon annans råd är tyvärr inte mobbning.

En styvförälder FÅR inte vara ett känslomässigt vrak - du gör barnet otryggt när du gör hönor av en fjäder, och detta skapar bara ännu mer svårigheter, visa barnen mer empati - behandla barnen med samma respekt som en vuxen, så blir det tusen gånger lättare. Välj dina strider. Ja faktiskt, exakt samma råd som till vuxna i relationer. Ett barn behöver samma respekt.

.

Då sant som det var sagt.

Att vara styvförälder betyder:

- Du förväntas vara en förebild (du ska tänka på att vara det barnen behöver, inte det du bestämt att de borde behöva)

- Du förväntas vara en ny vän (och vänner visar respekt)

- Du förväntas vara en ny trygghet (Barnet ska kunna känna sig sedd och hörd och förstådd, aldrig dömd)

- Du förväntas ge deras biologiska förälder lycka och glädje (barnen ska se att du är bra för familjen)

- Du har beroende på överenskommelse, delvis/helt ansvar att uppfostra barnen (se till att de gör sina plikter, ser till att de lär sig vad som är VIKTIGT att veta om denna verklighet)

- Du kommer bli prövad, och klarar du inte provet kommer du för alltid i barnens ögon (förutom i vissa undantag) vara dömd som en dålig styvförälder/ dålig Person.

Barn är inga idioter som man bara ska tillrättavisa och ta kontroll över, barn är många gånger mer intelligenta än sina föräldrar / styvförälder, och ju mer du sätter dig över de, desto mer under de blir du. Barn , är det mäktigaste i en familj. De påvisar synligt hur familjeförhållandena ser ut, är du en dålig människa, kommer de göra allt för att påminna dig om vem du är.

Underskatta inte barn, då är du avslöjad.

(Men detta vet alla styvföräldrar redan så No problems) :)

Håller med.

Fast jag har egentligen inte i tråden att göra, för jag kämpar inte för att gilla dem. Jag accepterar att jag inte gör det och troligen aldrig kommer göra det heller.

Vilket skitsnack

Hur kan man inte förstå de råden? Det är ju glasklart och dessutom väldigt goda råd.

Då sant som det var sagt.

Att vara styvförälder betyder:

- Du förväntas vara en förebild (du ska tänka på att vara det barnen behöver, inte det du bestämt att de borde behöva)

- Du förväntas vara en ny vän (och vänner visar respekt)

- Du förväntas vara en ny trygghet (Barnet ska kunna känna sig sedd och hörd och förstådd, aldrig dömd)

- Du förväntas ge deras biologiska förälder lycka och glädje (barnen ska se att du är bra för familjen)

- Du har beroende på överenskommelse, delvis/helt ansvar att uppfostra barnen (se till att de gör sina plikter, ser till att de lär sig vad som är VIKTIGT att veta om denna verklighet)

- Du kommer bli prövad, och klarar du inte provet kommer du för alltid i barnens ögon (förutom i vissa undantag) vara dömd som en dålig styvförälder/ dålig Person.

Barn är inga idioter som man bara ska tillrättavisa och ta kontroll över, barn är många gånger mer intelligenta än sina föräldrar / styvförälder, och ju mer du sätter dig över de, desto mer under de blir du. Barn , är det mäktigaste i en familj. De påvisar synligt hur familjeförhållandena ser ut, är du en dålig människa, kommer de göra allt för att påminna dig om vem du är.

Underskatta inte barn, då är du avslöjad.

(Men detta vet alla styvföräldrar redan så No problems) :)

Det där går upp och ner, mina bonusar/styvbarn är idag vuxna...mer eller mindre...de har i alla fall flyttat hemifrån och kommer numera bara hem som " gäster"...då de bor långt borta innebär det alltid övernattningar .... Jag tycker idag mycket bra om mina bonusar,men det har varit perioder då det varit tufft framför allt då i tonåren då " barnen" uppvisade tonårsfasoner delux......( fördelen med att ha gått igenom detta är att jag vet att mina egna " änglar " kommer komma ur denna gräsliga period så småningom ) Känner igen endel av det ts skriver , tex skämdes jag många gånger då bonusarna inte uppvisade vanligt "hyfs o fason" i början (tacka för maten,inte vräka i sig av fika när man är bortbjuden etc) men eftersom jag och pappan var överens om dessa saker så med åren så ändrdes detta o de lärde sig att "uppföra sig som folk" åtminstonne när de var hos oss... Sen ÄR det så att man ser på sina styvbarn utan de " rosaskimmrande glasögonen" som man har när man tittar på sina egna barn - eftersom det krävs att man varit med från start och har 100% vetorätt och att man själv är den viktigaste personen i barnens liv för att man ska kunna titta genom dessa glasögon.. MEN det hindrar inte att man kan tycka mycket om sina bonusar och vara en viktig person i deras liv men det blir aldrig på samma sätt som med ens egna barn ( biologiska eller adopterade spelar ingen roll ) TYVÄRR är det så att vissa föräldrar ( och andra släktingar) i sin missriktade välvilja ska " kompensera " det " stackars barnet" som är skillsmässobarn och därför inte uppfostrar barnet som de skulle gjort om de levt tillsammans varje dag som i en " kärnfamilj"...... När sedan "styvföräldern" kommer in i bilden och vill ställa NORMALA krav på barnet krav som den biologiska föräldern håller med om så blir det styvföräldern som är den " elaka häxan" som inte ska komma och kräva något ,som inte ska kräva normal respekt i det hem hon bor i.....tja man behöver ju inte vara en einstein för att fatta att man då kan få det tufft med " bonusen".... Det man behöver som styv/bonus förälder är en plats som detta där man kan få " spy ur sig" all galla all frustration och kunna få peppning få höra att andra upplever/upplevt samma sak så att man ORKAR gå tillbaka ut till sin partner o bonus/styvbarn och vara en bra bonus/styvförälder ett tag till... Det man INTE behöver höra är KRITIK....DEN är man så bra på att ge sig själv ändå! Man måste också lära sig accptera att man INTE älskar sin partnersbarn på samma sätt som man älskar sina egna OCH att det är OK! Så länge man behandlar alla barn med respekt och rättvist så räcker det...bonusbarnen HAR två föräldrar som älskar dem med föräldrakärlek, bara det att dessa två föräldrar inte bor tillsammans ....och dina egna barn har två föräldrar som älskar dem med föräldrakärlek....

Det blev jobbigt för mig när vi fick gemensamma barn och bonusbarnet, som är mycket dominant och har svårt att läsa av andra, började med envisa lekar som gick ut på att avbryta allt som minstingen gjorde, trissa upp hen i lekar som bestod i att springa fram och tillbaka som robotar utan att svara på tilltal och knuffa minstingen så hen ramlade. Efter många tillsägelser fortsatte knuffandet, men dolt så vi vuxna inte skulle se. Eller bara hoppa runt minstingen och låta i timmar, tills minstingen fick panik och skrek. Varenda gång vi avledde blev det samma sak igen, för det är bara bonusbarnets sätt som gäller. Hen vägrar helt enkelt att göra något på någon annans villkor. Minstingen har blivit lidande och är även numera väldigt reserverad mot andra barn... därför kämpar jag. För att jag inte lyckats skydda minstingen.

Det blev jobbigt för mig när vi fick gemensamma barn och bonusbarnet, som är mycket dominant och har svårt att läsa av andra, började med envisa lekar som gick ut på att avbryta allt som minstingen gjorde, trissa upp hen i lekar som bestod i att springa fram och tillbaka som robotar utan att svara på tilltal och knuffa minstingen så hen ramlade. Efter många tillsägelser fortsatte knuffandet, men dolt så vi vuxna inte skulle se. Eller bara hoppa runt minstingen och låta i timmar, tills minstingen fick panik och skrek. Varenda gång vi avledde blev det samma sak igen, för det är bara bonusbarnets sätt som gäller. Hen vägrar helt enkelt att göra något på någon annans villkor. Minstingen har blivit lidande och är även numera väldigt reserverad mot andra barn... därför kämpar jag. För att jag inte lyckats skydda minstingen.

Har inget av barnen något kön?