Vi styvmammor som kämpar med att gilla styvbarnen.
Som det låter!
Hur många med mig ogillar sina styvbarn och varför? Hur mycket får ni kämpa? Kämpar ni eller gett upp? Kan vi utbyta erfarenheter för att få lite trix och idéer?
Inlägg från: Anonym (Fail)
|
-
-
Svar på tråden Vi styvmammor som kämpar med att gilla styvbarnen.
-
Ingen?
-
Mitt problem med mitt styvbarn är att hon är fruktansvärt bortskämd, som genererar i stora problem för oss, då jag inte alls uppfostrar mina barn så. Märk nu att jag inte säger att MITT sätt att uppfostra är det bästa, utan att det går så emot och jag har ingen som helst makt i att uppfostra henne annorlunda. Hennes föräldrar uppfostrade henne med att hon aldrig gjorde några fel, aldrig behövde dela med sig om hon inte ville, inte behövde göra saker hon inte ville; ett exempel att inte hälsa, säga tack eller ens vara tacksam över nåt, det behövdes aldrig. Om hon sa nåt typ "det var inte jag" så trodde föräldrarna på det och ifrågasatte aldrig. Var alltid duktig i allt, helst duktigast. En väldigt egocentrisk uppfostran. Detta visste jag ju inte när vi träffades när hon var nio år, det kröp ju fram allt eftersom. Slutligen blev det stora problem att "komma överens" för givetvis tålde hon ju inte mitt sätt att vara på, för helt plötsligt var hon inte allt i familjen längre. Mitt motto är "du är viktig men alla är lika viktiga". Så tillslut tålde jag inte hennes sätt, henne men inte sättet.
KÄMPA: Jag kämpar med att tolerera hennes sätt och ibland tittar jag på hennes bebisbilder för att orka jobba på, påminnas om en individ. Jag kämpar hårt men hennes egoism och otacksamma, ohövliga sätt ställer till mycket här hemma! Helt plötsligt är hon inte hemma, då har hon gått utan ett hejdå, kommer hem utan ett hej eller hallå, säger inte tack efter maten, inte ens när vi är bortbjudna. Inget tack, inget hejdå. De mindre barnen gör det, inte hon. Vill inte hjälpa till hemma, då sätter hon sig och ringer mamma och får medhåll. När jag köper nåt till henne, för att jag köpt det till de mindre, så duger det inte numera för det är inte från mamma. Så ja, jag kämpar hårt! -
Ja exakt eller hur, det är ju just så. Man vill så gärna det där lilla tack för maten, inte bara sitta tyst vid bordet, resa sig och gå därifrån utan ett tack ens. Jag tycker det är viktigt, och där krockar vi. Jag kan inte låta henne komma undan och de andra blir "tvingade", kan heller inte ändra min uppfostran och strunta helt i det. Låta någon annan mamma styra min uppfostran med mina barn för att tonåringen har svårt att "samarbeta". Det är ju som du säger, blir svårt att tycka om..Brumma skrev 2017-06-09 20:48:24 följande:
Då förstår jag bättre.
Nej, jag hade också haft mkt svårt att tycka om en tonåring (för det är hon ju numera antar jag?) - eller ett barn som betedde sig så. Visst, det är pga föräldrarnas uppfostran men tyvärr gör det att barnet blir svårt att tycka om..
Jag hade nog hanterat det så att jag backat. Låtit föräldern ta de beslut kring uppfostran han/hon vill men sagt ifrån när det direkt påverkar mig. Svårt när man har fler barn dock, jag vill att man säger tack för maten och använder rent hyfs. Låter man ett barn göra annorlunda så märks ju det naturligtvis.. :/
-
Nej pappan är inte alls så, han hjälper till jättemycket och är verkligen hövlig i alla lägen. Vi har pratat om det, men slutar oftast i tjafs för att han inte ser det på samma sätt, han ser det som att det ger med sig. Han är lite blind tyvärr när det kommer till hans barn, så det är svårt och känsligt ämne!Anonym (nope) skrev 2017-06-09 21:26:20 följande:
TS. hur är pappan då? För om barnet är så utpräglat uppfostrat på det viset antar jag att pappan gör likadant själv, dvs inte tackar för maten, bara går, inte vill hjälpa till osv? För var kommer annars hennes beteende ifrån?
Då är följdfrågan hur du kan leva med pappan? kan ni prata om detta?
-
Man kan inte bara lämna herregud, som om det vore att reklamera en vara. Jag älskar honom, han är min själsfrände detta händer inte. Varför ska alltid vara att lämna så fort vid lilla minsta?Anonym (undrar också) skrev 2017-06-09 21:28:01 följande:
Dear Lord... Jag hade lämnat, aldrig i livet att jag slösat bort tid på att leva med någon som beter sig så fruktansvärt illa samtidigt som föräldrarna bara ler och tycker allt är så bra så.
Nåväl, det jag först hade gjort iaf är att prata med pappan och komma fram till vilka regler som ska gälla hos oss. Vill han inte lära sitt barn vanlig hyfs hade jag lämnat.
Han skulle dessutom ha fått förklara för barnet och mamman om det behövdes att hemma hos oss gäller detta och det har inte mamman med att göra så att ringa och gnälla hos henne.
Kan inte min man stå bakom oss som familj och vill göra det som är bäst för oss alla så vore det inte värt min tid.
Han står bakom oss, men flickan erkänner ju aldrig till honom eller säger att hon lyssnat och han godtar det, som jag skrivit nånstans så ifrågasätts hon sällan. Säger hon att det inte är så, blir det sen för mig känsligt att pusha på emot hans dotter. -
Ja det har du rätt i. Men hur ska jag lägga upp det för min man?Anonym (nope) skrev 2017-06-09 21:28:25 följande:
Och så slutar du köpa nåt åt henne om du köpt nåt till de andra barnen. Bara ge henne inget och säg inget. Om hon själv frågar varför hon inte fått nåt säger du bara att hon är ju aldrig nöjd det det hon för och hon gnäller, så du tröttnade på att köpa till henne
-
Vi är överens, han tycker också det och har sagt det till henne, men så håller det i sig ett litet tag sen är det samma visa igen. Oftast när han inte är med och då blir det ord mot ord. Så jag försöker kämpa med att "godta" och bli blind bara för att inte ogilla henne. Han tycker som sagt inte det är värt konflikter osv. Sen tänker han att barn är barn och så är det även så att han verkligen genuint inte ser allt som jag ser, han lägger inte märke till detaljer som jag gör.Brumma skrev 2017-06-10 10:30:39 följande:
Vad tycker pappan då?
Tycker han att man skall säga tack för maten? Att dottern skall hjälpa till osv?
Du och pappan måst ju vara överens, annars går det liksom inte..
Jag har pratat med honom om det med grejer, han säger att det inte är så farligt eller att jag ska sluta köpa till henne. Men jag tror inte han menar det och då för mig att säga orden "jag slutar" är svårt. Vet inte varför. -
Han måste ju även stå bakom flickan. Du ser annorlunda på det. För dig är det viktigt att lämna, inte för mig. Jag lämnar inte lättvindigt, jag arbetar på. Alla ser vi olika på saker.Anonym (undrar också) skrev 2017-06-10 10:33:46 följande:
För mig är det inte 'en liten sak' att bo med någon jag inte gillar. Mitt liv är för kort för det och har jag försökt få min man att fatta och stå bakom oss men han inte gör det, ja då är det helt enkelt inte värt det.
Din man står inte bakom er, han godtar ju allt flickan säger.
-
De har bott ihop i ett år, vi bodde ihop i fyra innan det började "krisa" och ändras..Anonym (Klarsynt.) skrev 2017-06-10 14:08:42 följande:
Detta måste vara unikt! En bonusmamma som inte bara gillar sina bonusar, utan även kan se mindre kul beteende hos sitt eget.Det är första gången jag läser nåt sånt. Annars brukar det ju alltid vara ... min partners ouppfostrade - mina väluppfostrade.