Vi styvmammor som kämpar med att gilla styvbarnen.
Det där går upp och ner, mina bonusar/styvbarn är idag vuxna...mer eller mindre...de har i alla fall flyttat hemifrån och kommer numera bara hem som " gäster"...då de bor långt borta innebär det alltid övernattningar .... Jag tycker idag mycket bra om mina bonusar,men det har varit perioder då det varit tufft framför allt då i tonåren då " barnen" uppvisade tonårsfasoner delux......( fördelen med att ha gått igenom detta är att jag vet att mina egna " änglar " kommer komma ur denna gräsliga period så småningom 
) Känner igen endel av det ts skriver , tex skämdes jag många gånger då bonusarna inte uppvisade vanligt "hyfs o fason" i början (tacka för maten,inte vräka i sig av fika när man är bortbjuden etc) men eftersom jag och pappan var överens om dessa saker så med åren så ändrdes detta o de lärde sig att "uppföra sig som folk" åtminstonne när de var hos oss... Sen ÄR det så att man ser på sina styvbarn utan de " rosaskimmrande glasögonen" som man har när man tittar på sina egna barn - eftersom det krävs att man varit med från start och har 100% vetorätt och att man själv är den viktigaste personen i barnens liv för att man ska kunna titta genom dessa glasögon.. MEN det hindrar inte att man kan tycka mycket om sina bonusar och vara en viktig person i deras liv men det blir aldrig på samma sätt som med ens egna barn ( biologiska eller adopterade spelar ingen roll ) TYVÄRR är det så att vissa föräldrar ( och andra släktingar) i sin missriktade välvilja ska " kompensera " det " stackars barnet" som är skillsmässobarn och därför inte uppfostrar barnet som de skulle gjort om de levt tillsammans varje dag som i en " kärnfamilj"...... När sedan "styvföräldern" kommer in i bilden och vill ställa NORMALA krav på barnet krav som den biologiska föräldern håller med om så blir det styvföräldern som är den " elaka häxan" som inte ska komma och kräva något ,som inte ska kräva normal respekt i det hem hon bor i.....tja man behöver ju inte vara en einstein för att fatta att man då kan få det tufft med " bonusen".... Det man behöver som styv/bonus förälder är en plats som detta där man kan få " spy ur sig" all galla all frustration och kunna få peppning få höra att andra upplever/upplevt samma sak så att man ORKAR gå tillbaka ut till sin partner o bonus/styvbarn och vara en bra bonus/styvförälder ett tag till... Det man INTE behöver höra är KRITIK....DEN är man så bra på att ge sig själv ändå! Man måste också lära sig accptera att man INTE älskar sin partnersbarn på samma sätt som man älskar sina egna OCH att det är OK! Så länge man behandlar alla barn med respekt och rättvist så räcker det...bonusbarnen HAR två föräldrar som älskar dem med föräldrakärlek, bara det att dessa två föräldrar inte bor tillsammans ....och dina egna barn har två föräldrar som älskar dem med föräldrakärlek....