Vi styvmammor som kämpar med att gilla styvbarnen.
Som det låter!
Hur många med mig ogillar sina styvbarn och varför? Hur mycket får ni kämpa? Kämpar ni eller gett upp? Kan vi utbyta erfarenheter för att få lite trix och idéer?
-
-
Svar på tråden Vi styvmammor som kämpar med att gilla styvbarnen.
-
Inget dysfunktionellt alls faktiskt..hur vanligt tror du inte att det är att någon haft en kass relation innan den blir tsm med någon annan!?! Rätt vanligt ska jag säga. Jag oroar mig inte för honom,jag VET att det finns fler än mig. MEN HAN vill inte ha någon annan då jag är den som fått honom glad igen och ilskan i ögonen är borta. Men fortfarande så handlar det inte om detta i denna tråd..smulpaj01 skrev 2017-10-17 06:49:20 följande:
Du skrev att han var en trasig människa som du måste "laga".
Det verkar ju som ni lever i en väldigt dysfunktionell hemmiljö.
Lev som särbos och träffas varannan vecka tills någon av er träffar rätt med en annan partner?
Om mannen "bara" har ett barn och du har flera ungar är det bättre att den familjen flyttar och eran familj bor kvar i radhuset? Om ekonomin för er alla tillåter en sån lösning såklart.
Du behöver inte "oroa" dig för pappan, när han träffar någon som tar hela paketet kommer han bli lyckligare än nånsin.
Du kanske borde satsa på en barnfri man alternativt någon som har barn på heltid utan kontakt med något ex. Att detta handlar om din svartsjuka mot sambons ex är tydligt.
-
Släpp påven johanna och smulpaj, dom kör sitt vanliga. Vad vill DU prata om? Hur du ska få bättre känslor för hans barn? Hur man orkar kämpa?
-
Ja typ nå sånt. Hur har andra gjort,hur kan man göra för att försöka få dessa känslor att minska? Klart att jag inte vill lämna honom som visade sig vara den pusselbit jag sökt men jag vet inte HUR jag ska göra. Jag VET att det inte är barnets fel i grund och botten och jag VET hur hemskt allt låter. Ska man försöka med samtalsterapi,egen tid med hans barn,mindre tid med hans barn..vad,vad som helst!??Anonym (Sofi) skrev 2017-10-17 07:18:26 följande:
Släpp påven johanna och smulpaj, dom kör sitt vanliga. Vad vill DU prata om? Hur du ska få bättre känslor för hans barn? Hur man orkar kämpa?
-
Hur tror du att hon NÅGONSIN kommer kunna ändra sina känslor för en FYRA åring som hon ogillar enbart pga att han (enligt hennes åsikt) är ful då han är lik sin mamma?! En kvinna som hennes sambo dessutom finner attraktiv, i alla fall har gjort för X antal år sen.Anonym (Sofi) skrev 2017-10-17 07:18:26 följande:Släpp påven johanna och smulpaj, dom kör sitt vanliga. Vad vill DU prata om? Hur du ska få bättre känslor för hans barn? Hur man orkar kämpa?
"Det värsta av allt,som jag vet låter hemskt,är att jag tycker barnet är fult. Kanske beror på att hen är lik sin mamma men ändå..blir irriterad så fort jag ser barnet och går som i ett åskmoln hela veckan sambon har sitt barn."
Går som ett åskmoln hela veckan då styvbarnbarn är hemma och verkar tro på allvar att barnet inte märker/känner av det.
Nej den där familjesituationen är ohållbar och ju snabbare dem separerar dess bättre för alla inblandade.
Vad menar du med att jag och P J kör vårt eget race?! -
Det där är två helt olika saker. Ni verkar haka upp er på utseendefrågan. Jag blir INTE irriterad pga utseendet utan på att jag vet hur veckan kommer vara pga SÄTTET när jag ser barnet. Det där är två olika saker jag skrev om! Att jag tycker att barnet är aningen osmickrande menar jag kan bero på att jag bara ser likheter med en person som sårat min sambo väldigt rejält och som han vill ha så lite kontakt med som möjligt.smulpaj01 skrev 2017-10-17 07:27:40 följande:
Hur tror du att hon NÅGONSIN kommer kunna ändra sina känslor för en FYRA åring som hon ogillar enbart pga att han (enligt hennes åsikt) är ful då han är lik sin mamma?! En kvinna som hennes sambo dessutom finner attraktiv, i alla fall har gjort för X antal år sen.
"Det värsta av allt,som jag vet låter hemskt,är att jag tycker barnet är fult. Kanske beror på att hen är lik sin mamma men ändå..blir irriterad så fort jag ser barnet och går som i ett åskmoln hela veckan sambon har sitt barn."
Går som ett åskmoln hela veckan då styvbarnbarn är hemma och verkar tro på allvar att barnet inte märker/känner av det.
Nej den där familjesituationen är ohållbar och ju snabbare dem separerar dess bättre för alla inblandade.
Vad menar du med att jag och P J kör vårt eget race?!
Dom som vet om mina känslor inkl pappan säger själva att jag döljer det bra för det märks aldrig utåt! Alla är inte som en öppen bok!! -
Jag tvättar oxå håret stående i duschen.. men vänder huvudet bakåt. Får ren panik när jag får vatten i ansiktet så..Ess skrev 2017-10-16 17:52:47 följande:Jag står i duschen och tvättar håret, så vattnet rinner friskt i ansiktet bla.
Jag brukade ge ungarna en liten handduk att trycka för ansiktet när de var små och jag tvättade deras hår.
Det hade kanske varit något för ts att prova.Det är mycket man ska se upp med när man väljer abonnemang.
Ungarna tvättar oxå håret i duschen (eller badkaret med duschmunstycket) men böjer även de huvudet bakåt. De har en handduk om de skulle behöva :)
Ja, om ngn har tydliga problem med att få vatten i ögonen vid dusch (schampo kan ju även göra jäkligt ont..) är det ju en bra idé att testa andra alternativ :) -
Jag tycker naturligtvis att man i en relation bör både hjälpa och stödja varandra, men steget från det till att ta på sig att laga någon är för mig stort och dessutom inte ett man bör ta av den enkla anledningen att det inte går. Den som är trasig måste göra det jobbet själv, även om hen kan få stöd av sin omgivning.Anonym (Blir det nånsin bättre) skrev 2017-10-16 22:48:14 följande:Så om din partner mår dåligt då gör du inget för att hjälpa denne? DET är väl en konstig inställning i en relation?! Det är ingen som ska uppmuntra till något men man kanske kan komma med tips på hur man ska jobba med sånt här istället. Om man inte har alla fakta om bakgrunder och övriga saker så ska man nog inte säga att någon är en dumskalle. Har sett dina svar i andra trådar och det är ungefär samma stuk. Otrevliga och hårda. Därför får detta bli mitt sista svar till dig.
Det största problemet med den inställningen är emellertid, som jag ser det, att andra sidan av myntet blir en gemensam fiende som är ansvarig för allt negativt som drabbat partnern. Din vilja att beskydda, bota, laga, försvara kommer precis som du beskriver här leda till att du inte alls förmår se att de, precis som ni, var två om sitt förhållande och att oavsett om den kvinnan är ett riktigt jobbigt stycke så kan du inte i efterhand med korrekt transparens se hur dynamiken mellan dem var. Så i din iver att vara din passande pusselbits bästa händelse i livet tycks din försvarslust och ditt agg mot kvinnan spilla över på deras 4-åring och det är förstås, som du ju redan märkt, ett stort problem som bara kommer att bli större om du inte genast tar itu med det och också löser det.
Att nöja sig med att ventilera hur hemsk han och hon är kommer inte att innebära någon som helst förbättring. Det kan däremot innebära en risk att det mellan dig och din man skapas en acceptans för att skylla problem på barnet och hans mamma och att det är det som till slut blir kittet mellan er, och det är ju förstås synd för alla inblandade. -
Först och främst bör du väl arbeta på att verkligen inse att en 4-åring inte är särskilt stor. Om man inte får vara liten ens när man faktiskt är det så är omgivningens krav för hårda. Sedan måste du ta ställning till om du ska uppfostra honom i situationer där du menar att pappans förmåga brister. Är det bra? Är det så ni vill ha det? Personligen tycker jag att barn ska uppfostras av människor som tycker om dem, i alla fall måste det få vara så i deras hemmiljö. Jag har dessutom så gott som aldrig sett att något bra har kommit av att en person går in och avslutar någon annans konflikt med ett barn. Det är eller brukar vara dåligt för alla inblandade.Anonym (Blir det nånsin bättre) skrev 2017-10-17 07:22:56 följande:Ja typ nå sånt. Hur har andra gjort,hur kan man göra för att försöka få dessa känslor att minska? Klart att jag inte vill lämna honom som visade sig vara den pusselbit jag sökt men jag vet inte HUR jag ska göra. Jag VET att det inte är barnets fel i grund och botten och jag VET hur hemskt allt låter. Ska man försöka med samtalsterapi,egen tid med hans barn,mindre tid med hans barn..vad,vad som helst!??
Du och pappan bör väl också definiera hur ni ser på uppfostran i stort och i synnerhet av de barn ni bor tillsammans med. Ni har kanske olika standarder och olika högt ställda förväntningar. Ni har kanske dessutom olika intresse för uppfostran och varierande uthållighet. Det är kanske inte lika viktigt för pappan, vad vet jag. Sådant måste ni ta reda på och vara ärliga om.
Om du som har äldre barn tycker att det är att vara gnällig i en duschsituation där en 4-åring får vatten i ansiktet - något som väldigt många ungar har svårt för - så undrar jag om du är typen som disciplinerat bort beteenden. Det vill säga - är en auktoritär föräldratyp. Om så, är det kanske inte tillämpligt i det nya förhållandet och med det barnet. Det är ju inte bara pappan och barnet som ska jämka och anpassa sig, det måste även du och dina barn göra.
Att hota och utpressa sig fram till en önskad förändring tror jag är riktigt destruktivt för hela förhållandet. Har du ställt något sorts ultimatum så bör du också följa upp det genom att ta konsekvenserna av det. Annars gör ju du mot pappan vad du tycker att han gör mot barnet - låter bli att följa upp och slutföra.
Det blir lite svårt att förstå dig, för mig vill säga, när du i ena stunden berättar för mig att du behöver laga din sambo och att det är viktigt att hjälpa den du är ihop med, - du verkade ju nästan upprörd över att jag i din föreställningsvärld inte tycktes dela den åsikten - men i nästa stund så bekymrar du dig över vem som ska ha radhuset för att du ska lämna honom. För att du inte står ut med hans 4-åring och dennes beteende. Det är ju inte mycket till hjälp. -
Radhuset har jag aldrig sagt bekymrar mig. Jag skrev att vem som tar vägen vart inte hör till saken. Hota och utpressa har jag aldrig heller nämnt nått om. Nä jag är inte speciellt auktoritär men jag har tidigt visat att vatten är tex inge farligt och det gör inte ont. Däremot schampo och tvål gör jag precis som alla andra föräldrar och försöker undvika ögonkontakt med och skulle det komma är jag snabbt där och försiktigt sköljer undan. Jag vet att jag precis som alla andra personer i denna situation måste anpassa mig och jag försöker. Dock ska tilläggas att vi har bara varit tsm i lite över ett år och endast varit sambo på riktigt sen en månad bak.Påven Johanna II skrev 2017-10-17 09:16:27 följande:
Först och främst bör du väl arbeta på att verkligen inse att en 4-åring inte är särskilt stor. Om man inte får vara liten ens när man faktiskt är det så är omgivningens krav för hårda. Sedan måste du ta ställning till om du ska uppfostra honom i situationer där du menar att pappans förmåga brister. Är det bra? Är det så ni vill ha det? Personligen tycker jag att barn ska uppfostras av människor som tycker om dem, i alla fall måste det få vara så i deras hemmiljö. Jag har dessutom så gott som aldrig sett att något bra har kommit av att en person går in och avslutar någon annans konflikt med ett barn. Det är eller brukar vara dåligt för alla inblandade.
Du och pappan bör väl också definiera hur ni ser på uppfostran i stort och i synnerhet av de barn ni bor tillsammans med. Ni har kanske olika standarder och olika högt ställda förväntningar. Ni har kanske dessutom olika intresse för uppfostran och varierande uthållighet. Det är kanske inte lika viktigt för pappan, vad vet jag. Sådant måste ni ta reda på och vara ärliga om.
Om du som har äldre barn tycker att det är att vara gnällig i en duschsituation där en 4-åring får vatten i ansiktet - något som väldigt många ungar har svårt för - så undrar jag om du är typen som disciplinerat bort beteenden. Det vill säga - är en auktoritär föräldratyp. Om så, är det kanske inte tillämpligt i det nya förhållandet och med det barnet. Det är ju inte bara pappan och barnet som ska jämka och anpassa sig, det måste även du och dina barn göra.
Att hota och utpressa sig fram till en önskad förändring tror jag är riktigt destruktivt för hela förhållandet. Har du ställt något sorts ultimatum så bör du också följa upp det genom att ta konsekvenserna av det. Annars gör ju du mot pappan vad du tycker att han gör mot barnet - låter bli att följa upp och slutföra.
Det blir lite svårt att förstå dig, för mig vill säga, när du i ena stunden berättar för mig att du behöver laga din sambo och att det är viktigt att hjälpa den du är ihop med, - du verkade ju nästan upprörd över att jag i din föreställningsvärld inte tycktes dela den åsikten - men i nästa stund så bekymrar du dig över vem som ska ha radhuset för att du ska lämna honom. För att du inte står ut med hans 4-åring och dennes beteende. Det är ju inte mycket till hjälp.
-
Jag menade detta här nedan, det uppfattade jag som en oro över vem som ska ta vägen var i ett uppbrott. Vidare uppfattade jag saken som att du sagt att du vill flytta isär eftersom jag tycker att det är vad som står i ditt inlägg:Anonym (Blir det nånsin bättre) skrev 2017-10-17 09:27:08 följande:Radhuset har jag aldrig sagt bekymrar mig. Jag skrev att vem som tar vägen vart inte hör till saken. Hota och utpressa har jag aldrig heller nämnt nått om. Nä jag är inte speciellt auktoritär men jag har tidigt visat att vatten är tex inge farligt och det gör inte ont. Däremot schampo och tvål gör jag precis som alla andra föräldrar och försöker undvika ögonkontakt med och skulle det komma är jag snabbt där och försiktigt sköljer undan. Jag vet att jag precis som alla andra personer i denna situation måste anpassa mig och jag försöker. Dock ska tilläggas att vi har bara varit tsm i lite över ett år och endast varit sambo på riktigt sen en månad bak.
Det enda pappan mår dåligt över just nu är att jag sagt att kag måste gå! Och vem som ska gå vart får vi se då vi tsm äger ett radhus.
Ja, det är ju en väldigt kort tid för att utvärdera eller ens över huvud taget kunna bilda sig en med sanningen överensstämmande bild av hur relationen mellan pappa och pojke och mellan er alla egentligen skulle kunna se ut.
Har ni bott tillsammans en månad och sin sambo har sonen varannan vecka så har du bott ihop med honom i fjorton dagar. Känns ju väldigt märkligt att efter den extremt korta tiden fråga sig om det någonsin blir bättre.
Mår du dåligt av något annat i livet? Jobbet, egna barnen, något? För det här verkar i mina ögon inte vara en reaktion som står i proportion till tidsrymden och det inträffade du beskriver.