Förtryckt skrev 2015-02-08 20:59:47 följande:
Men glöm inte att så var det under hela 60talet och innan. Man SKULLE inte ta upp bebis när den skrek, man SKULLE inte samsova. Helt - jävla - sjukt. Förstår inte alls! Jag blir fan rabiat när jag bara tänker på att jag hade det så.
Min mor födde mig i absolut sista sucken av 60talet och hon har berättat att personalen på BB sa "Nu ska du låta hen ligga i egen säng och ta inte upp hen om hen skriker." Efter många hjärtskärande minuter så tog hon ändå upp mig till sin famn och sov några timmar med mig hos sig.
Sen gjorde både mamma och pappa en hel del andra knäppa grejer som jag ALDRIG hade gjort mot ett barn, t ex åkte iväg på semester i 3 v när jag inte riktigt hade fyllt två år. Lämnade mig hos släktingar (som var sjuka i huvudet).
Hur fungerar anknytningen efter en sån sak undrar jag?
Hur övergiven måste jag inte ha känt mig, trott att de aldrig skulle komma tillbaka?
Är det därför jag haft en sorts "abandonment issue" hela barndomen och ungdomen och tidig vuxen ålder, svårt känna mig trygg? Det var först vid 25-30 som jag bottnade, kände mig lugn och förstod att mina föräldrar bara hade gjort det de själva ansåg var bäst att göra. De gjorde sitt bästa och jag saknade inget materiellt, men jag tror jag saknade en innerlig närhet till bägge. Trots att jag älskar dem.
Gud det blir ju rena romanen här! I alla fall, för många människor är ju deras föräldrars uppfostran på gott och ont, och det onda blir som ett slags facit på vad man INTE bör göra. Så de inte begår samma misstag mot sina barn.
Jag har turen att ha ganska okonventionella föräldrar. När min mamma väntade min storebror (60-talet) fick hon veta att pappa inte skulle få närvara under förlossningen för att han då skulle vara en sanitär olägenhet. Då letade de rätt på ett sjukhus där pappa fick vara med och födde där istället. Då var det ju väldigt hårt reglerat var man födde barn och valfriheten var kraftigt begränsad (jämför t ex med taxibilarna som inte fick rulla om inte facket hade godkänt det med konsekvensen att det var taxibrist). Mamma fick också till sig att barnen inte skulle sova hos henne samt bara ammas var fjärde timme. Det fick hon till sig när hon födde mig på 70-talet. Som tur är, är hon vrång, i synnerhet när det inte känns rätt, så hon struntade i det. Hon gick och hämtade mig från sovsalen och ammade och sov med mig. Mina föräldrar har också så länge jag kan minnas haft en extrasäng i sitt sovrum för att vi barn skulle kunna komma in och lägga oss där ifall vi vaknade på natten. Vi var fem syskon så alla fick inte plats i deras säng. Det har på intet sätt gjort oss otrygga eller osjälvständiga. Tvärtom. Vi har alla blivit charmigt obstinata. ;) Vi har alla släppts iväg ut i världen själva men med en grundmurad trygghet och visshet om att vad som än händer, om jag så befinner mig på andra sidan jordklotet, så kommer mamma och pappa till undsättning om jag behöver det. Faktiskt, så har vi haft den känslan oss syskon emellan också.
Jag tål inte att höra något av mina barn gråta. Det spelar ingen roll om jag vet att mitt barn är hos en kompetent människa - gråter mitt barn så ska h*n vara hos mig eller sin pappa. Senast idag så föreslog barnens farmor att hon skulle ta minstingen (2 månader) så att jag skulle hinna äta. Inga problem, så länge hon är nöjd, men så fort hon gråter så måste jag ta henne till mig. Jag kan inte äta och lyssna på hur hon hetsar upp sig mer och mer. Det har jag inte kunnat med något av barnen. Det känns rent fysiskt att jag måste ta hand om mina barn och det är den känslan jag inte förstår hur man kan ignorera. Man skadar rimligen inte bara sitt barn utan sig själv också.
Ja, det blev en roman här också. :)
Precis så känner jag också. Det är ju instinkt att ta hand om sitt barn, hur kan man inte bara ignorera sitt barn utan också sig själv och sina egna mest grundläggande instinkter? Gör det inte fruktansvärt ont i kropp och själ att göra det? Jag får ont i magen av blotta tanken.