Kommer aldrig få det livet jag vill ha pga pojkvän :(

Du har redan slutat älska honom. Du är rädd för vad som händer utan honom. Börja planera för separation. Det är inte kärlek att känna att man "dör lite varje dag". Du klarar det! Livet väntar inte på rätt tillfälle tyvärr. 

Kan inte tala om för dig vad du ska göra, det vet du bara själv.

Men en sak reflekterar jag över. Du har gnällt åt honom i fyra år att det är för tråkigt, att du vill göra något annat, att han och hans liv är för tråkigt för dig, men du har inte gjort något åt saken konkret. Hur skulle han då kunna ta ditt gnäll på allvar?

Det är som att ropa "varg" hela tiden utan att någon varg kommer, så att säga.

Kanske vaknar han upp om du verkligen tar steget fullt ut och lämnar honom, och kanske han då förstår att du menat allvar under alla år.

Ts, jag förstår inte problemet, ni lever ju inte ihop eller? Du har ditt boende och han har sitt. Om du älskar honom är det väl bara fortsätta ha honom som pojkvän som du träffar när du inte är ute med vänner eller går på bio eller vad det nu är du vill göra. Man måste inte flytta ihop och gifta sig vet du..

Vad det gäller hans barn är det väl bara att hålla sig undan när han har barnen, han kan inte kräva att du skall vara styvmamma om du inte vill det.  

För allas skull, din egen, hans och inte minst hans barns skull, tycker jag att du ska överväga att lämna honom. Barnen känner att du inte tycker om dem, och du verkar inte vara engagerad i dem. Detta ska de inte behöva leva med. Du kommer med stor sannolikhet att bli mer och mer missnöjd och bitter, och det gagnar varken dig eller mannen.

Ts du måste inse att din pojkvän aldrig kommer att ändra sig. Han har barn och dom går alltid först! Det borde du har insett från början. Blir man tillsammans med någon som har barn sedan tidigare så får man acceptera det eller också gör man slut med den personen.  Och ni borde kunna hitta på saker tllsammans när han inte har barnen, men ni kanske inte har samma intressen.Det bästa för er båda vore om du lämnade honom, för du kommer aldrig acceptera hans barn och dom kommer alltid att finnas i hans liv.

Avsluta förhållandet, ta smällen och må dåligt pga det ett tag...

Men då mår du åtminstone dåligt med chansen att få börja om och kunna bli lycklig och må bra igen.

Som det är idag mår du bara dåligt och det blir inte bättre, plus att det är mer schysst mot honom och barnen att få chansen att träffa någon som vill samma som dem vill.

Jag är själv bonusmamma och det är tufft, och gillar man då dessutom inte barn alls så tror jag inte det är hållbart.
Det är inte barnens fel och de förtjänar äkta känslor, inte påklistrade leenden och en bonusmamma som helst undviker dem.

Det är dags att  du tar ansvar för ditt liv och slutar klandra honom för att du inte har ett liv. Det är du själv som är det största hindret, men det är bekvämt att skylla på någon annan.

Ni har olika livsstil, olika livssyn och olika mål. Jag tror inte det handlar om hans barn, de kan begränsa ex hans bostadsort men du beskriver en genomgående vilja till ett lugnt liv i villa-vovve-volvo-stil. Negativ till (att du skaffar dig) utbildning är han tydligen också, det blir man inte av att vara pappa. (BHS har förresten haft distanskurser också, åtminstone förr.)
Det är inte en fråga om rätt och fel, däremot verkar ni vara dåligt matchade. Tror du behöver tänka igenom vad du behöver i ditt liv för att vara lycklig och se om denne man, med den livsstil han har, skulle bidra till detta eller ej. 

Själv har jag hamnat i en liknande sits men från motsatt håll. Vi var hyfsat matchade från början men min man har blivit mer och mer rigid i sina vanor och därtill fått hälsoproblem som gör att han inte orkar med många aktiviteter jag (och kanske han själv också) skulle vilja göra familjevis. Det är inte så roligt att så mycket blir bara jag och barnen, samtidigt som jag tycker att de förtjänar mer än att sitta hemma framför TV/dator.

Jag har tänkt och tänkt och tänkt och det är inte hans fel att han är tråkig. Men om han inte kan acceptera att jag vill ha en förändring och han inte är villig att ändra sig så får han förstå att jag drar. Jag har omedvetet sett mig som ett offer men jag börjar ta makten över mitt egna liv nu. Jag har inte mått så här bra på länge. Jag vill utvecklas och bli vuxen på ett annat sätt än det klassiska, och det är okej att vilja ha ett liv som jag vill ha det också. Det kommer bli underbart. Jag har läst allt ni skrivit och tagit åt mig, tack så mycket! 

Kan inte annat än att önska dig lycka till, du verkar ha kommit till insikt och börja se ditt eget värde.
Trygghet är trevligt.
Att leva ihop med någon man tycker om är också nice.
Men du har ett eget liv och egna drömmar och jag tror att risken är stor att du sitter där om 10-15 år och är rejält bitter om du inte sätter dig själv i första rummet nu.
Kör hårt!

1) Trivs du med relationen?
2) Om inte, vad beror det på?
3) Ändra relationen eller gör slut