Anonym (k)

Äldre 7 Nov 01:02

98 svar

Kommer aldrig få det livet jag vill ha pga pojkvän :(

Jag och min pojkvän har varit ihop i fyra år. Jag älskar honom mer än allt annat och bara jag tänker tanken på att lämna honom så hugger det som knivar i hjärtat. Men jag hatar det liv han lever. Jag dör inombords av tristess. Han har två barn sedan tidigare, hus, fast jobb och sånt. Vill aldrig följa med mig på saker, får göra allting själv. Jag längtar bort, det känns som om mitt liv väntar på mig, jag har i fyra år nu haft mitt liv på paus. Jag kan inte kräva av honom att ändra hela sitt liv för min skull, för han har mer att riskera än mig. Men jag då? Jag våndas och vantrivs nåt helt otroligt, det kliar i hela kroppen för att jag hatar den här tillvaron så mycket. Jag vill inte det här, jag vill inte ha hans liv. Jag gillar inte barn och vill aldrig ha egna. Jag tycker inte om hans barn särskilt mycket, de är mest i vägen, låter, är jobbiga och krävande. Vi bor inte ihop men han flyttar snart till större och han hintar om att han vill att jag ska bo där också. Men jag håller på gå åt redan som det är nu, hur i hela friden skulle jag kunna ha det så här 24/7?
Önskar jag slutade älska honom, önskar han kunde vara elak mot mig så jag hade en anledning att dra. Men han är världens snällaste, gör så fina saker hela tiden.

Jag kommer aldrig kunna lämna honom och jag sörjer att jag aldrig kommer leva mitt egna liv såsom jag vill. Känns som jag dör mer och mer för varje dag som går.

Anonym (k) Trådstartaren

Äldre 7 Nov 16:17

#61

Erika02 skrev 2013-11-07 15:39:36 följande:

Har bara läst TS och har bara en tanke angående barn. Om du TS vet att du aldrig vill ha egna barn kan det väl vara bra med en man som redan har egna? Då slipper du ju den pressen, att han vill ha barn. Risken om du byter till en man som inte har barn är ju att han kommer vilja ha barn sedan. Hur gamla är hans barn, kan du "stå ut" tills de flyttar hemifrån? Har de en mamma som de bor hos hälften av tiden? Eller kan ni bli särbos? Bara några tankar.

Nej det är tolv år innan den äldsta är myndig.... Jag är inte ute efter att byta ut honom mot något bättre, och kan en eventuell framtida karl inte ta att jag inte vill ha barn så får han väl gå. Jag kan kompromissa om mycket, men inte det. Vi är redan särbos.

Anonym (p)

Äldre 7 Nov 16:21

#62

Anonym (ex) skrev 2013-11-07 15:34:45 följande:

Anmäl honom och få ett slut!

Va?
Anmäla honom för vad?
För att inte vilja detsamma som ts?

Anonym (p)

Äldre 7 Nov 16:21

#63

Spacefrog skrev 2013-11-07 15:30:33 följande:

Varför sätta ditt liv på paus? Varför måste han ändra sitt liv? Jag förstår inte. Du behöver verkligen inte ha det så 24/7. Inte heller behöver du vare sig "lämna", som ena gamlaget skriker, och inte heller "kämpa" som den andra sidan skriker. Herregud, erbjuder livet verkligen inga fler alternativ än två?

Du bestämmer över din egna kropp. Kärlek handlar INTE om att begränsa sig. Inte heller om att kämpa motströms. Och inte heller om att lämna vid första bästa trubbel. Kärlek handlar om att vara fri och göra vad du vill. Skaffa en ny kärlek, utan att lämna den gamla. För visst finns det saker du älskar med honom?

Jag förstår, fortfarande, inte varför människor väljer att upprätthålla artificiella problem som dessa. Varför ställa "lämna" mot "kämpa". Varför, någonsin, sätta livet på paus. Varför, någonsin, lämna någon man älskar. Varför, någonsin, kämpa i motvind. Monogami i ett nötskal. Jag förstår det inte.

Anonym (irriterad)

Äldre 7 Nov 16:31

#64

Anonym (k) skrev 2013-11-07 15:01:42 följande:

Jag tänker på det där väldigt ofta, hur det kommer vara om tjugo år. Antingen är jag bibliotekarie (som jag vill utbilda mig till, men inte "får" för utbildningen ligger i en annan stad långt bort), kan ta ett glas rödvin till maten utan att det blir ett himla hallå, kanske bor i Tyskland eller Frankrike, ja såna saker. Eller så sitter jag där med egna barn, less och bitter och får en 40-års kris och lämnar med buller och bång och börjar sälja sexleksaker och har ljuspartyn, går och skämmer ut mig på alla krogar i stan och ligger med alldeles för unga män. Uuuuusch.
Nej jag vill inte leva någon annans liv. Jag vill ha mitt liv, som är där nånstans och ropar på mig. Är så rastlös hela tiden inombords, känner frustration och är ledsen.
Jag ska definitivt skaffa den där boken, jag behöver all input jag kan få. Parterapeut skulle han aldrig gå med på, han tycker sånt är trams och att det räcker med att bara skärpa sig.

Ja jag tror garanterat du kommer bli bitter om 20 år om du fortsätter som nu.För du skyller på din pojkvän och gör dej till ett offer. Han tar hand om sina barn varannan vecka, klart du kan plugga i Borås. Helgpendla. massor av människor gör det. Du kan ha ett hyresrum i Borås. Jobba extra på ellos....

Sätt igång och sök dit nu. Antingen så börjar tjoho-livet som bibliotekarie och du får kraft att lämna honom. Och han kan få en tjej som är nöjd. Eller så inser du att man kan ha trist i Borås också. (ursäkta om det finns fler ställen med bibliotekarieutbildning, se Borås som ett exempel då).

Försök se vad som faktiskt hänger på honom- tex att du inte kan göra nåt kul med honom för att han inte vill hänga med- och vad som hänger på dej. Klart du kan plugga var du vill. Det går tåg. Du är fri att göra precis sånt!
Kanske ändrar du dej och skaffar barn med honom eller nån annan längre fram, jobbar som bibliotekarie och dricker ett glas rödvin på kvällen när barnen sover. Eller så är du bitter mamma eller bitter singel eller bitter nånting annat och sitter och snyftar över en bardisk i Bordeaux. Men det kommer inte vara hans fel, för vill du plugga så skyll inte på nån annan! Det är en attityd som leder till offerkofta och bitterhet!

molly50

Äldre 7 Nov 16:39

#65

Anonym (k) skrev 2013-11-07 01:02:35 följande:

Jag och min pojkvän har varit ihop i fyra år. Jag älskar honom mer än allt annat och bara jag tänker tanken på att lämna honom så hugger det som knivar i hjärtat. Men jag hatar det liv han lever. Jag dör inombords av tristess. Han har två barn sedan tidigare, hus, fast jobb och sånt. Vill aldrig följa med mig på saker, får göra allting själv. Jag längtar bort, det känns som om mitt liv väntar på mig, jag har i fyra år nu haft mitt liv på paus. Jag kan inte kräva av honom att ändra hela sitt liv för min skull, för han har mer att riskera än mig. Men jag då? Jag våndas och vantrivs nåt helt otroligt, det kliar i hela kroppen för att jag hatar den här tillvaron så mycket. Jag vill inte det här, jag vill inte ha hans liv. Jag gillar inte barn och vill aldrig ha egna. Jag tycker inte om hans barn särskilt mycket, de är mest i vägen, låter, är jobbiga och krävande. Vi bor inte ihop men han flyttar snart till större och han hintar om att han vill att jag ska bo där också. Men jag håller på gå åt redan som det är nu, hur i hela friden skulle jag kunna ha det så här 24/7?
Önskar jag slutade älska honom, önskar han kunde vara elak mot mig så jag hade en anledning att dra. Men han är världens snällaste, gör så fina saker hela tiden.

Jag kommer aldrig kunna lämna honom och jag sörjer att jag aldrig kommer leva mitt egna liv såsom jag vill. Känns som jag dör mer och mer för varje dag som går.

Jag vill inte låta elak,men det här var väl något du visste om redan innan ni blev tillsammans? Att han har barn osv.
Om du inte vill leva det livet så kanske du borde ha tänkt på det redan då.

Har han ensam vårdnad om barnen? Jag tänker att ni kanske kan försöka träffas när han är barnfri annars.
Annars har du kanske vänner du kan umgås med och hitta på lite roliga saker med för att få lite andrum.

Annars så är ju alternativet att ni går skilda vägar för ni vill ju uppenbarligen inte leva era liv på samma villkor.
Gör du slut så ger du ju på samma gång honom chansen att hitta någon som vill leva ett liv med familj och barn osv. Samtidigt så du själv får leva ett fritt liv och kanske träffa någon som delar dina värderingar.

Lycka till hur du än väljer att göra!

Mattias 2007-05-23 <3 Hannah 2011-09-07 <3

Spacefrog

Äldre 7 Nov 16:50

#66

Anonym (k) skrev 2013-11-07 16:14:34 följande:

Det här har inget med monogami att göra, varför skulle jag skaffa en till, vad skulle det lösa? Han vill ju fortfarande inte göra saker eller låta mig få en egen plats i hans liv.

Han vill ju inte saker, skriver du. Kanske en annan partner skulle vilja saker? Så kan du och din nuvarande partner ha de saker som är fina med just er relation. Samtidigt som du kan "göra saker" med någon annan. Till exempel.

Du har väl inte bara en enda vän, och förväntar dig att den vännen ska fylla alla dina behov? Vissa vänner är festliga, andra är du mer förtroliga med. Några ställer upp, några delar du kanske ett visst intresse med. Ingen skulle komma på den befängda idén att vi bara får ha en vän i taget, som dessutom ska fylla allt vi önskar. Men med kärlek, då verkar samma (som sagt, befängda) idé dominera. Men, jag vet inte, jag kan mest stå för att jag inte förstår. Jag kanske har missat något, det kanske finns någon slags högre mening med att utsätta sig för det där.

Anonym (Fotopanel)

Äldre 7 Nov 16:58

#67

TS, du måste hjälpa honom mer med barnen, så kommer ni dels ha roligt tillsammans (du och barnen) och han får mer fritid att göra saker med dig.

Anonym (samma här)

Äldre 7 Nov 17:04

#68

Jag sitter själv i en liknande situation. Jag kommer aldrig få mitt drömliv så länge jag är ihop med min sambo. Jag har ältat det här i flera ÅR, alltså nästan sen vi blev ihop. Helt galet! Jag VET liksom att det inte funkar, men jag får sån otrolig separationsångest så fort jag försöker lämna.
Nu har han dock gjort sitt sista misstag... som han inte vet att jag vet om. Jag ska flytta nästa vecka, finns liksom inte en enda chans att rädda nåt efter det här. Han tror att allt är som vanligt... tänkte faktiskt packa ihop alla mina saker när han är på jobbet och flytta det då, kanske är kvar med en väska när han kommer hem så jag kan säga hejdå. Men är lite rädd att jag dels inte ska hitta orken att gå ut genom dörren, dels att jag ska dra upp vad han gjort och han blir arg. Känns bättre att bara säga att vi båda vet att det inte funkar längre, det är ändå så trasigt nu vårt förhållande att jag inte tror att han kommer sätta sig på tvären.

Mitt tips är att inte dra ut på det som jag har gjort. Man blir bara mer och mer bitter ju längre ifrån sin dröm man kommer. Du har ju ändå knappt några saker där, få det gjort bara så du kan börja leva det liv du förtjänar!

saraasse

Äldre 7 Nov 17:22

#69

Anonym (samma här) skrev 2013-11-07 17:04:57 följande:

Jag sitter själv i en liknande situation. Jag kommer aldrig få mitt drömliv så länge jag är ihop med min sambo. Jag har ältat det här i flera ÅR, alltså nästan sen vi blev ihop. Helt galet! Jag VET liksom att det inte funkar, men jag får sån otrolig separationsångest så fort jag försöker lämna.

Nu har han dock gjort sitt sista misstag... som han inte vet att jag vet om. Jag ska flytta nästa vecka, finns liksom inte en enda chans att rädda nåt efter det här. Han tror att allt är som vanligt... tänkte faktiskt packa ihop alla mina saker när han är på jobbet och flytta det då, kanske är kvar med en väska när han kommer hem så jag kan säga hejdå. Men är lite rädd att jag dels inte ska hitta orken att gå ut genom dörren, dels att jag ska dra upp vad han gjort och han blir arg. Känns bättre att bara säga att vi båda vet att det inte funkar längre, det är ändå så trasigt nu vårt förhållande att jag inte tror att han kommer sätta sig på tvären.

Mitt tips är att inte dra ut på det som jag har gjort. Man blir bara mer och mer bitter ju längre ifrån sin dröm man kommer. Du har ju ändå knappt några saker där, få det gjort bara så du kan börja leva det liv du förtjänar!

Vad har han gjort?

whybother

Äldre 7 Nov 17:46

#70

Anonym (k) skrev 2013-11-07 15:05:50 följande:

Jag ska göra slut. Men jag funderar på att låta det gå en tid när vi inte ses så mycket och jag inte hör av mig så mycket, antingen är det en jävla fuling eller så ger det honom chans att fatta vad som kommer hända och han kanske inte blir så ställd eller försöker bortförklara det. Skulle aldrig vara otrogen, vill inte att han ska hata mig. Och sen är det det värsta jag vet. Jag vill skiljas som vänner, för han är trots allt min bästa vän även om det kanske låter konstigt med tanke på vad jag berättat...

Nej å hu, ska aldrig mer vara med nån som har barn och ska aldrig skaffa egna. Mardrömmen. Ska sluta vara så jävla känslostyrd och bli mer logisk.

Kommer aldrig få det livet jag vill ha pga pojkvän :(

INNEHÅLL