Anonym (k)

Äldre 7 Nov 01:02

98 svar

Kommer aldrig få det livet jag vill ha pga pojkvän :(

Jag och min pojkvän har varit ihop i fyra år. Jag älskar honom mer än allt annat och bara jag tänker tanken på att lämna honom så hugger det som knivar i hjärtat. Men jag hatar det liv han lever. Jag dör inombords av tristess. Han har två barn sedan tidigare, hus, fast jobb och sånt. Vill aldrig följa med mig på saker, får göra allting själv. Jag längtar bort, det känns som om mitt liv väntar på mig, jag har i fyra år nu haft mitt liv på paus. Jag kan inte kräva av honom att ändra hela sitt liv för min skull, för han har mer att riskera än mig. Men jag då? Jag våndas och vantrivs nåt helt otroligt, det kliar i hela kroppen för att jag hatar den här tillvaron så mycket. Jag vill inte det här, jag vill inte ha hans liv. Jag gillar inte barn och vill aldrig ha egna. Jag tycker inte om hans barn särskilt mycket, de är mest i vägen, låter, är jobbiga och krävande. Vi bor inte ihop men han flyttar snart till större och han hintar om att han vill att jag ska bo där också. Men jag håller på gå åt redan som det är nu, hur i hela friden skulle jag kunna ha det så här 24/7?
Önskar jag slutade älska honom, önskar han kunde vara elak mot mig så jag hade en anledning att dra. Men han är världens snällaste, gör så fina saker hela tiden.

Jag kommer aldrig kunna lämna honom och jag sörjer att jag aldrig kommer leva mitt egna liv såsom jag vill. Känns som jag dör mer och mer för varje dag som går.

saraasse

Äldre 7 Nov 10:37

#41

Om du...gud förlåter dig. Är otrogen så lämnar han väl antagligen dig då har han hjälpt dig genom de svåra att lämna!

Låter hemskt men är nog ett sätt som kanske funkar om han inte förlåter otrohet då

Kram

Anonym (79)

Äldre 7 Nov 10:52

#42

låter som ett ultimatum är på tiden. om ni ska leva tillsammans och du ska leva som han vill så kör till.... halva tiden får han bjuda till och leva som du vill. kan han inte ens halva tiden av sitt liv hitta på saker med den han älskar så är han nog inte personen för dig. den veckan han har barnen så kan ni leva familjeliv men du passar på att festa lite med dina vänner, jobba lite mer och träffa vänner. sen har du säkert några 2-3 kvällar över för familjeliv. om du bara har en mild dos av familjeliv så kanske du gillar det. spela lite spel, se på film, eller nåt sånt tillsammans.

Anonym (***)

Äldre 7 Nov 12:12

#43

Anonym (k) skrev 2013-11-07 08:18:03 följande:

Nähädu, försök inte. Det är då inte mitt fel att han håller fast vid mig när jag flertalet gånger påpekat vad som är fel och att jag vantrivs. Han är ju en vuxen människa, jag tar då inget ansvar för hur han tänker och känner. Hur skulle jag kunna göra det? Ge honom friheten... Han har ju om något haft flera tillfällen där han själv hade kunnat ge sig den friheten. Jag får inget utrymme hos honom för att han hade redan en konstellation när jag kom in i bilden, han hade tydligt inte kommit över sitt ex och ville att jag skulle ta hennes plats. Det är rätt uppenbart, jag tänker inte gå in i detalj men det är så. Att jag öht varit så dum och gått med på det är helt otroligt. Det är uppenbart att han går och väntar på att jag ska foga mig helt men det kommer aldrig hända.

Och hur menar du med att jag utnyttjar honom ekonomiskt? För det jag skrev med maten? Det är alltså inte maten jag har hemma hos mig han betalar, utan när vi ska käka hos honom. Och det är väl ändå det minsta jag kan begära i det här läget. Och att jag skulle utnyttja honom känslomässigt förstår jag inte heller, det låter helt befängt. Väx upp själv.

Vi lever alltså två HELT separata liv, ändå har jag kompromissat in absurdum för något jag bara förlorar på i längden. Det är INTE mitt fel, så försök inte påstå annat!

Att du lever i detta förhållandet är ditt fel. Något är konstigt, för hur kan man älska och respektera någon som man bara pratar skit om?

Anonym (k) Trådstartaren

Äldre 7 Nov 14:19

#44

ModestyB skrev 2013-11-07 08:52:20 följande:

Vad är det för fel på dig TS? Du har en man med ett förflutet som han tar ansvar för. Du vill ändå skuldbelägga honom för att han inte underhåller dig och gör ditt liv mer spännande. Det är ju helt upp till dig. Ut och res, utvecklas, gör något av dig själv, det kan ingen man göra åt dig och ingen eller inget står i din väg, men du tror livet serverar sig på silverfat? Du fötjänar inte mer än några kaffekoppar och en byrå, för du har inte vett nog att uppskatta vad du har. Din man älskar dig uppenbarligen, trots att du gnäller om vilket otillräckligt liv han erbjuder, helt ofattbart, men det är inte hans ansvar att fatta dina beslut, han ska inte behöva sjunka ner til låga nivåer för att tillfredsställa din önskan om ett dramatiskt slut. Du verkar inte vara riktigt frisk.

Skämtar du med mig eller? Det är en sak att ta ansvar över sitt förflutna och en helt annan sak att helt leva kvar i det. Är det så konstigt att jag vill göra saker med min pojkvän, umgås, upptäcka saker? Inte bara sitta hemma och kolla tv. Jag begär inte att han ska underhålla mig, som sagt gör jag redan jättemycket men på egen hand, men jag önskar att han kunde visa nån form av vilja att göra NÅNTING, vi kan ta en dagstur till fucking örebro om det är så, bara nånting, vad som helst.
Det är väl inte skitkonstigt att man vill att ens förhållande ska utvecklats efter fyra år? Om han visade att jag fick ta plats så skulle jag vilja bo med honom, men jag vägrar göra det när allt ska vara på hans villkor HELA TIDEN. Man ska väl ge och ta i ett förhållande, om man vet att ens partner är missnöjd och har fått direkta förslag på vad som skulle förbättra situationen men bara skiter i det, är det så jävla rätt enligt dig? Vadå vett att uppskatta vad jag har, jag har om något vett att fatta när nog är nog och jag ska dra. Du är ju totalt bakom.

Anonym (k) Trådstartaren

Äldre 7 Nov 14:28

#45

Anonym (F) skrev 2013-11-07 08:59:32 följande:

Ni vill olika saker det är väl en ganska stor anledning att saker inte håller i längden?

Samtidigt visste du från början att han hade barn , varför ens sätta sig in i den situationen om man nu inte gillar barn.

Visst blir man förälskad så blir man, men en förälskelse varar inte för evigt men fyra år är dock ganska långt. Du borde ha tänkt längre innan ni ingick en seriös relation men bra och vara efterklok.

Man kan väl leva ett liv i frihet trots en relation? Man har ett liv tsm och gör även sina egna saker, vad det nu än är. Men dessa saker du tar upp på FL borde du ta med honom så han ser att du menar allvar. Syftar på att göra saker tillsammans osv. Antar att han inte har barnen på heltid utan delad vårdnad. När ni är själva ex så kan ni väl göra saker ihop utan barnen.

Jag har aldrig gillat barn men jag gillade dessa barn från början så jag trodde det skulle funka. Och det fungerar ju till viss del, jag håller mig undan för att inte bli arg på dem i onödan och när vi ses så drar jag på mig mitt allra soligaste leende.
Jag kanske borde tänkt längre, men när man är kär så skiter man väl i det praktiska? Man tror väl att allt blir bra så länge man älskar varandra? Men jag hade helt otroligt fel.
Klart man kan leva i frihet men jag vill bara göra något som på nåt sätt sammanfogar oss. Inte bara hej, nu sticker jag till Tyskland, får dåligt samvete för att jag är borta "så mycket" (en-tre ggr om året) men jag kan väl inte tvinga honom att följa med heller. Han vill inte göra nåt när barnen inte är där heller, han säger att allt är dyrt och onödigt och tvärvägrar och blir tjurig för att jag ens lägger fram förslag.

SupersurasunkSara

Äldre 7 Nov 14:28

#46

TS, jag har bara läst det du har skrivit, inga svar så jag kanske upprepar något som någon annan redan har sagt.

Jag vet inte hur gammal du är, men fundera bakåt i tiden.. Tänka vad mycket som har hänt fast det känns om inte så länge sen du var barn.

Tänk dig lika många år framåt i tiden som du är gammal. Hur vill du må då? Som nu?
Det du skrivit här är första steget mot att lämna, för han har verkligen visat att han inte är intresserad av att leva med dig på ERA villkor, bara på sina egna. Vill du verkligen ha en man som är så?

Det finns en bok som heter 'Förändra ditt liv' av Liria Ortiz som jag tycker är mycket bra. Den ger bra råd om hur man kommer vidare och vad man gör om (när) man trillar tillbaka igen.
Du har ETT liv, iaf som du kommer ihåg, ni har helt olika visioner om vad ett bra liv är och han är inte ens villig att åka bort med dig en enda helg..

Han tar ingen hänsyn till att du inte vill leva hans liv, att du vantrivs och tycker det är urtrist. kanske kan ni möjligen komma tillrätta med detta om ni går till en parterapeut, kanske han då faktiskt förstår att du menar allvar. Så länge du stannar kvar och bara gnäller lite så tror han inte på dig.

Anonym (***)

Äldre 7 Nov 14:29

#47

Anonym (k) skrev 2013-11-07 14:19:22 följande:

Skämtar du med mig eller? Det är en sak att ta ansvar över sitt förflutna och en helt annan sak att helt leva kvar i det. Är det så konstigt att jag vill göra saker med min pojkvän, umgås, upptäcka saker? Inte bara sitta hemma och kolla tv. Jag begär inte att han ska underhålla mig, som sagt gör jag redan jättemycket men på egen hand, men jag önskar att han kunde visa nån form av vilja att göra NÅNTING, vi kan ta en dagstur till fucking örebro om det är så, bara nånting, vad som helst.
Det är väl inte skitkonstigt att man vill att ens förhållande ska utvecklats efter fyra år? Om han visade att jag fick ta plats så skulle jag vilja bo med honom, men jag vägrar göra det när allt ska vara på hans villkor HELA TIDEN. Man ska väl ge och ta i ett förhållande, om man vet att ens partner är missnöjd och har fått direkta förslag på vad som skulle förbättra situationen men bara skiter i det, är det så jävla rätt enligt dig? Vadå vett att uppskatta vad jag har, jag har om något vett att fatta när nog är nog och jag ska dra. Du är ju totalt bakom.

Fast du verkar ju inte veta när du ska dra, det är ju ditt problem.

mullemuppan

Äldre 7 Nov 14:40

#48

Två konkreta råd:

1. Gör slut för ni verkar ha så radikalt olika syn på livet. Och stå för varför, blanda inte in otrohet eller nåt sånt.
2. Inled inga nya förhållanden med män som har barn sedan tidigare, hur kär du än är.

Anonym (k) Trådstartaren

Äldre 7 Nov 14:53

#49

Omorfia skrev 2013-11-07 09:10:02 följande:

Det är ju så ibland att man blir kär i någon som inte har samma mål med livet eller befinner sig i samma stadium som en själv. Man är inte ett egoistiskt svin för att man vill andra saker än sin partner. Har man bestämt sig för att man kompromissar FÖR mycket så måste man göra något åt saken.

Självklart är det svårt när personen man inte passar ihop med är underbar och fin, det är ju lättare att lämna en idiot, men ingen blir lyckligare av att dra ut på det.

Lika lite som du är skyldig att se till att han är lycklig är han skyldig att se till att du får det liv som du vill ha. Du behöver lämna honom så att även han har en chans att få en riktig partner som vill dela hans liv.

Och ja det är jobbigt, men värt det. Jag har själv brutit efter 6 år av liknande skäl. Ångrar mig såklart inte.

Ta ansvar nu för ditt liv, lycka till!

Nej jag vet, ingen blir lyckligare av det. Jag vet bara inte hur jag ska få honom att förstå. Är rädd att han kommer skaka av sig det och avfärda det som trams. Jag vill inte lämna honom ledsen och att vi ska hata varandra och vara osams. Jag vill ha honom som kompis, men det är nog att begära för mycket.

Jag brukar tänka på hur det vore om han hade en annan, en tjej som är stabil, trygghetsnarkoman, snäll, som älskar allt som han älskar med familjesammankomster och sånt som jag bara lider mig igenom (men märk väl, jag gör det ändå för att han vill och det är viktigt för honom. Varför gör inte han något som är viktigt för mig?). När jag tänker på den där tjejen så blir jag ganska glad och rätt ledsen också för jag kommer aldrig vara hon. Men glad för att han kommer slippa dagliga bråk om sånt som ändå inte kommer förändras. Och hon kanske inte är svartsjuk av sig och låter honom ha kontakt med sin förra knäppa, excentriska flickvän som är lite underlig. Och hon skulle älska barnen, gilla mysiga hemmakvällar, skogspromenader och sånt... Åh ack ack ack. Vilken underbar kvinna.

Hur lämnar man någon man älskar? Önskar jag kunde sluta vara kär i honom, det hade underlättat så mycket.

Anonym (k) Trådstartaren

Äldre 7 Nov 15:01

#50

SupersurasunkSara skrev 2013-11-07 14:28:43 följande:

TS, jag har bara läst det du har skrivit, inga svar så jag kanske upprepar något som någon annan redan har sagt.

Jag vet inte hur gammal du är, men fundera bakåt i tiden.. Tänka vad mycket som har hänt fast det känns om inte så länge sen du var barn.

Tänk dig lika många år framåt i tiden som du är gammal. Hur vill du må då? Som nu?
Det du skrivit här är första steget mot att lämna, för han har verkligen visat att han inte är intresserad av att leva med dig på ERA villkor, bara på sina egna. Vill du verkligen ha en man som är så?

Det finns en bok som heter 'Förändra ditt liv' av Liria Ortiz som jag tycker är mycket bra. Den ger bra råd om hur man kommer vidare och vad man gör om (när) man trillar tillbaka igen.
Du har ETT liv, iaf som du kommer ihåg, ni har helt olika visioner om vad ett bra liv är och han är inte ens villig att åka bort med dig en enda helg..

Han tar ingen hänsyn till att du inte vill leva hans liv, att du vantrivs och tycker det är urtrist. kanske kan ni möjligen komma tillrätta med detta om ni går till en parterapeut, kanske han då faktiskt förstår att du menar allvar. Så länge du stannar kvar och bara gnäller lite så tror han inte på dig.

Jag tänker på det där väldigt ofta, hur det kommer vara om tjugo år. Antingen är jag bibliotekarie (som jag vill utbilda mig till, men inte "får" för utbildningen ligger i en annan stad långt bort), kan ta ett glas rödvin till maten utan att det blir ett himla hallå, kanske bor i Tyskland eller Frankrike, ja såna saker. Eller så sitter jag där med egna barn, less och bitter och får en 40-års kris och lämnar med buller och bång och börjar sälja sexleksaker och har ljuspartyn, går och skämmer ut mig på alla krogar i stan och ligger med alldeles för unga män. Uuuuusch.
Nej jag vill inte leva någon annans liv. Jag vill ha mitt liv, som är där nånstans och ropar på mig. Är så rastlös hela tiden inombords, känner frustration och är ledsen.
Jag ska definitivt skaffa den där boken, jag behöver all input jag kan få. Parterapeut skulle han aldrig gå med på, han tycker sånt är trams och att det räcker med att bara skärpa sig.

Kommer aldrig få det livet jag vill ha pga pojkvän :(

INNEHÅLL