Barnuppfostran!!

Så klart jag inte stannade av ren hämnd! Men vad jag menar är att jag inte kunde ge barnet någon konsekvens som inte straffade både mig och storasyskonet.

Jag kan lova dig att jag inte hade någon alls som kunde passa mitt barn. Men jag gissar att du tycker att syskonet inte skulle gå på några aktiviteter heller? Syskonet är endast 1,5 år äldre så inte direkt så att hen klarade sig själv...

Fast ursäkta att jag lägger mig i. Man G e r inte konsekvenser. Det är ju lix något som kommer automatiskt av en händelse.
Man får ju försöka luska fram varför barnet skriker o sen handla därefter. Ja nu visade det sig att ditt barn hade Aspberger men att hota leder ju ingen vart ändå och absolut inte med en 1,5 åring.

Och varför är vi så rädda för att våra barn agerar som barn? Dvs låter o finns till. Leker o skriker o gråter o härjar? NU menar jag inte att de skall få härja fritt som ligister men vissa saker är ju bara sånt som barn gör.

Fast vänta lite nu. Jag håller med dig i stort men försöker också visa på att barn inte alltid fungerar lika men också på att DET INTE ALLTID FINNS ETT BRA ALTERNATIV, ibland finns bara två dåliga och då valde jag det minst dåliga, att syskonet kunde gå på aktivitet därför att det enda som fick barnet tyst var just att "hota" med indraget barnprogram. Därmed inte sagt att det är en bra lösning, hade jag haft avlastning hade jag definitivt hellre valt det för allas bästa.

Sen har du läst fel, jag skrev att syskonet är 1,5 år äldre, inte att barnet var 1,5 år, stor skillnad. 

Jag är helt med dig och även i den senare diskussionen. Ibland är man en åsna mellan två hötappar och hur man än väljer så blir det fel.
Dessutom är det väldigt enkelt att säga saker här på forumet.  Det är såhär det borde funka men sen brukar livet komma emellan.

Är alternativet med att det ska bli så upprört med lillasyskonet och det absolut inte går att fixa barnvakt så anser jag att det bästa kan vara att storasyskonet inte får gå på någon aktivitet.

håller med dig. ett args barn vill knappast använda sin ilska och pussas istället.

Har tvååringar hemma som trotsar fruktansvärt och ena killen har ett temprament från en annan planet. han blir totalt vansinnig när han inte får som han vill. jag brukar låta honom vara vissa gånger och gå och prata med honom när han själv "ber" om det. det vill säga när han kommer fram till mig. andra gånger så försöker jag avleda, säger lungt till honom att jag förstår hans ilska men att han inte får göra si eller så.
och såklart finns det tillfällen jag helt enkelt får ta upp honom och gå iväg med honom eller ta bort den sak han absolut skall ha,

så med andra ord, om pojkarna bråkar om en leksak och andra killen vinner och första blir arg låter jag det vara. han går gärna och skriker eller slänger sig på marken och sparkar. eller pratar förstående med honom och ger honom en annan leksak. blir han så arg att han slår sin bror får jag rycka in och ta honom därifrån istället då det kan vara fara.
Men jag vill att mina barn skall lära sig att hantera sina känslor och sina fighter själva, men givetvis finns jag där för dem också-

däremot så får jag dem att säga förlåt till varandra om de slår/retar eller liknande. för visst får de vara arga det hör till livet. men de får inte skada andra.

Jag vet att vissa på FL försöker driva fram ett speciellt ny-språk, men i verkliga världen är det du beskriver fortfarande straff.
Ett straff är en negativ konsekvens av ett oönskat beteende. En person i maktposition, här en förälder mot ett barn, bestämmer att beteendet A är oönskat och ska ge den för barnet negativa konsekvensen B. 
Allt med syfte att få barnet att upphöra med A och inte göra det igen.

Poängen är att du tar bort godiset dör att du vet att barnet vill ha det. Och det är DU som tar godiset, det är ingen automatisk konsekvens. Om barnet i stället kastar mat som hen inte gillar skulle du förmodligen inte nöja dig med konsekvensen "då får du inte den maten".

Du kallar det antagligen "konsekvens" för att "straff" skorrar illa i dina öron, men det är straff du använder dig av. Din ny-definition av "konsekvens" är tydligen "ett straff som på något sätt är relaterat till försyndelsen".

Ok, fine, men problemet som jag ser det är att det ibland inte finns någon bra relaterad negativ konsekvens. Resultatet blir att du agerar olika på situationer som egentligen är lika, beroende på om du kan hitta på en negativ konsekvens som uppfyller ditt krav på relevans eller ej.

P slåss på lekplatsen, det blir en omedelbar negativ konsekvens, hen får genast gå därifrån och "inte vara med och roligt mer". P slåss någonstans som inte har en positiv laddning för P.  Vad händer?

Problemet är ju för övrigt inte att P är på lekplatsen, problemet är att hen slåss. Att det blir en negativ konsekvens av att P slåss borde inte bero på omgivningen, inte heller vilken art av negativ konsekvens (=straff) det blir.

Oberoende av vad man har för uppfostringsprinciper så är inkonsekvens aldrig bra!

Vill bara poängtera att jag inte menar att man ska slänga konsekvenser/straff omkring hur som helst oberoende av vad man kallar dem.
Personligen anser jag att första steget alltid är att prata med barnet och förklara varför beteendet är fel. Men barnet ska veta att konsekvensen om beteendet inte upphör (slängandet av saker, slagsmål or whatever) ska vara hyfsat konsekvent i sin art oberoende av om mamma eller pappa lyckats klura ut en konsekvens med en mer eller mindre krystad relation till beteendet eller ej.

Nu vet jag att detta inte var riktat till mig men svarar ändå:

Det där om godis vet jag inte vad det rörde sig om, vi har inte godis som belöning här hemma hos oss utan det är nått de får lite nu och då, däremot kan visst beteende få konsekvenser som inverkar på möjligheten att få godis. Tex: Blir det skrik och tjaffs i affären för att barnet inte får köpa mer godis än vi kommit överrens om går vi från butiken utan att köpa något alls. Vägrar barnet äta mat och bara tjatar om godis blir det inget godis heller, är man för mätt för att äta är man för mätt för godis. Det är konsekvenser av handlandet. Ett straff med godis som exempel för mig är att tex säga att barnet inte får godis för att barnet inte hjälper till att ta av sig kläderna när man kommer hem från utelek.

Vad gäller kastad mat. Det händer ibland att våra barn kastar mat de inte tycker om, konsekvensen av det är att vi tar bort maten. De får heller ingen annan mat att äta. Vidare straff behövs givetvis inte.

Definitionen av straff vs konsekvens är faktiskt rätt fastslaget, en konsekvens är en naturlig påföljd, possitiv eller negativ. Ett straff är skapat. Behöver du fundera över konsekvensen är det inte en konsekvens utan just ett straff. Vi funderar aldrig på "konsekvenser" till barnen, de kommer naturligt av deras handlande.

Tex det där om att slåss: Slåss barnet med andra barn på lekplatsen går vi inte därifrån, slåss barnet med en leksak eller dyl tar vi leksaken, slåss barnet med knytnävar eller sparkas flyttar vi undan barnet till en annan del av lekplatsen. Hem går vi om barnet hamnar i affekt och bara vrålar och det helt enkelt inte går att vara kvar av hänsyn till övriga besökare på lekplatsen.
Detta sätt är inte ett dugg svårt att aplicera på andra situationer. Slåss barnet i butiken? Flytta på barnet. Blir barnet arg och ställer till ett jävla liv? Gå ifrån butiken. 
Slåss barnet hemma hos en vän/släkting, ta barnet och gå undan. Blir det ett jävla liv, gå hem. osv. Hur konsekvent som helst!
Ibland kan det ytligt verka som att barnet vinner, tex barnet som inte vill handla om det slutar med att man går hem istället. Jag ser det dock inte så, barnet vinner egentligen ingen ting på det, viss barnet slipper besöket i butiken men på ett sätt som är allt annat än en vinst för barnet. Att bli arg, upprörd, ledsen och dessutom skämmas (jodå, de allra flesta barn skäms rätt rejält om föräldrarna drar hem dem gallskrikande ur en butik medan folk står och glor) är långt ifrån en seger.              

Ser att några reagerat på att jag kramar mitt arga barn. Det var intressant och fick mig att fundera över hur det är jag gör. Jag hindrar inte barnet från att vara arg och tvingar inte heller till mig kramarna. Nu för tiden (saker ändras fort!) lägger sig mitt barn ofta på golvet istället om hen är arg, och då låter jag hen ligga kvar där, men sätter mig bredvid och pratar och klappar lite. Förr sökte hen sig till mig när hen var arg. När jag pratar säger jag tex "du är arg och ledsen nu för att du inte får ha saken" för att hen så småningom ska lära sig att berätta hur det känns istället för att vråla. Hen får vara arg på mig, hos mig. Men man får inte slåss därför visar och berättar jag för mitt barn hur man får ta i varandra.

Jag har egentligen bara ett inlägg. Jämför dagens barn med hur vi var när vi  var små eller hur våra föräldrar var. Nuförtiden är könsord, trots, svordomar, you name it vardagsmat i skolan.
Förr visade barn respekt. Och faktiskt struntar jag i om det berodde på att barnen var rädda för att få ett straff för dåligt betéende. 
Det finns så många som låter barn komma undan med så mycket. Sen beror det såklart på om det är en treåring eller en sjuåring vi pratar om. Och alla barn är olika. Om ett barn återkommande trotsar, beter sig illa och dessutom gör det med ett leende och struntar i konsekvensen så finns det inget annat sätt än att ge barnet ett straff.
Idiotförklara inte barn. De är barn absolut, de har känslor. Men de vet många gånger allt för väl vad som är rätt eller fel!
     

Mycket bra skrivet och håller med till 100%.

Som barn blev jag slagen av mina föräldrar. Jag blev nertryckt både fysiskt och psykisk! De hotade mig många gånger med ganska grova saker. Allt detta just i uppfostringssyfte. Endast för att få mig o lära mig enligt dom för tydligen är det bara slag som biter på mig. Fast i själva verket är det nog tvärtom. Om man bara snackar med mig lugnt så hade det nog gått 100 ggr bättre. Så denna typen av uppfostran är inget och rekommendera. Absolut inte! Det är rent ut sagt olagligt. 
Absolut ska man säga till sitt barn när dom gör åt helvete fel. Bestraffning och förbud i vissa sammanhang tror jag inte riktigt på. För förbjuder man barnen så kommer dom ändå lyckas göra det på ett eller annat vis. 

men just i uppfostran syftat åt mindre barn så skulle jag nog säga lite enklare bestraffningar som tex efter flera tillsägelser inte hjälper så är det att bli på rummet ett tag för att barnen ska kunna lugna ner sig, fundera och reflektera av vad det gjort och konsekvensen av detta och sedan diskutera med dom. När barn är i affekt så är det svårt att kommunicera med dom. Därav är den metod väldigt bra.