Barnuppfostran!!

Har ett barn som är drygt 1,5. Här blir det konsekvenser om hen tex drar sönder något. Först ber jag barnet sluta eller försöker leda uppmärksamheten mot något annat. Om det inte går tar jag saken ifrån barnet. Då händer det att hen blir JÄTTEARG. Då kramas vi och jag berättar varför hen inte får ha saken samtidigt som jag försöker leda uppmärksamheten mot något hen gillar.

Om barnet slår eller biter mig säger jag med mycket allvarlig röst att så får man inte göra. Ibland tystnar hen då och jag ser att barnet förstår allvaret. Sen säger jag oftast att man ska klappa, kramas och pussas istället. Ibland gör vi också det.

Vad som hänt några gånger senaste tiden är att hen gör pauser i arga skriken och klappar föräldern på kinden. Sen fortsätter hen att vråla...

Vad gäller trots är ju det en lite speciell reaktion. Vi har inte upplevt det än. Men det skulle bära mig väldigt emot att straffa trotsbeteende, som ju mest verkar bero på förvirring och osäkerhet. Hörde någon mena att vi har flera trotsåldrar i livet. 40-årskriser tex. Få skulle straffa en sambo med livskris för att hen är trött och grinig.

Ser att några reagerat på att jag kramar mitt arga barn. Det var intressant och fick mig att fundera över hur det är jag gör. Jag hindrar inte barnet från att vara arg och tvingar inte heller till mig kramarna. Nu för tiden (saker ändras fort!) lägger sig mitt barn ofta på golvet istället om hen är arg, och då låter jag hen ligga kvar där, men sätter mig bredvid och pratar och klappar lite. Förr sökte hen sig till mig när hen var arg. När jag pratar säger jag tex "du är arg och ledsen nu för att du inte får ha saken" för att hen så småningom ska lära sig att berätta hur det känns istället för att vråla. Hen får vara arg på mig, hos mig. Men man får inte slåss därför visar och berättar jag för mitt barn hur man får ta i varandra.