Barnuppfostran!!

Det "straff" mitt barn kan få av "trots" är att det tar längre tid att göra vissa saker om hon inte kan tala om vad som är fel. Min lilla tjej är knappt 2 men väldigt verbal och gör sig lätt förstådd med vad hon vill. Ibland blir hon arg när det är nått hon inte får men det måste hon ju få vara!
Stora tjejen däremot kan "fastna" i affekt och bara vråla rakt ut, ev. slåss om man kommer för nära. Där kan ett "straff" (eftersom somliga vill kalla allt för det) bli att vi inte kan komma iväg till farmor innan hon lugnat sig och kan tala om vad som blev fel. Eller att vi inte kan starta filmen och börja kvällsmyset, eller får lov att gå hem från affären... Sådana saker. Arg får hon vara bäst hon vill, men kan hon inte tala om VARFÖR utan bara vrålar rakt ut så kan hon heller inte stanna i vissa situationer av hänsyn till andra. Vill man vara arg och vråla får man göra det på sitt rum liksom tills man skrikit ut all ilska och frustration och kan prata igen. Ungefär så resoners det här hemma :)

Fast det där med att de skall tala om vad som är fel, är lite överkrav tycker jag. Jag har frågat, men aldrig krävt något svar, min taktik har varit att inte göra någon grej av det hela och släppa det så fort det går.
jo, jag frågade när det lugnat ned sig "känns det bra nu" och fick ofta en nickande tillbaka, OK, då var allt över. 

Vad tycker ni om mitt förhållningssätt till min tvååring? Skulle gärna vilja ha lite feedback

Det beror ju på från situation till situation. Eftersom stora tjejen liksom bara lägger sig ner och vrålar, blir skogstokig om vi försöker röra henne, skogstokig om vi försöker låta henne vara, ännu mer arg om vi inte försöker utröna vad som orsakat det hela, dessutom en tendens att blir arg för mer och mer och mer om vi inte snabbt får ur henne vad som blev fel första gången... ja då finns liksom inte mycket kvar än att försöka få henne att berätta varför hon blev arg. Har vi väl satt ord på varför hon blev arg brukar det hela snabbt vara över. (Med att hon ska tala om varför menar jag inte att hon med enga ord behöver säga det, i de flesta fall är det mer bara att hon nickar när vi träffar rätt. Tex "Blev du arg för att skon hamnade snett på foten?" Nick som bekräftelse)

Tycker det låter jättebra!

Jag fick straff när jag var liten. Ingen time-out eller indraget lördagsgodis, istället skrek man mycket åt mig och hånade mig, ibland luggades mamma och pappa kunde rulla ihop en tidning och daska mig på rumpan.
Klart man slutade bete sig illa då. Utom lillasyster som hade en diagnos. Hon kunde man daska hur mycket som helst utan att det blev ordning på henne. Och ibland kunde mamma hitta på att något man gjorde var dumt, något man inte fått straff för tidigare, så hon skulle slippa göra något med oss, ex. ta oss till badhuset.

Alla vi barn växte upp med svår ångestproblematik och det var mycket våld mellan oss. Än idag har vi en allmänt respektlös ton mot varandra i familjen, ångest och gråt bemöts med skratt och förminskande.

Jag vill göra annorlunda med mina barn. Jag vill sätta mig ner och ge dem den förklaring jag aldrig fick och jag vill vara konsekvent.

Som barn fick vi gå till våra rum om vi misskötte oss. Vi fick vara där till vi hade lugnat ner oss.
Det var inte så farligt för i rummet fanns ju alla leksaker :)

De drog aldrig in godis, kakor, film/tv och dyl.

Men vi fick alltid säga förlåt efter "time out".  

Okej skönt att höra

En konsekvens är per definition en naturlig följd av en utförd handling. Samma för barn som för vuxna. Om pelle slår dom andra barnen så vill (förhoppningsvis) ingen leka med honom längre. Precis som ingen (förhoppningsvis) längre bjuder med mia på tjejmiddagarna om hon är elak mot sina väninnor. Att pelle får gå hem från lekplatsen när han slåss är straff precis på samma sätt som om pelle skulle få indraget lördagsgodis för det. Det förstnämnda straffet är dock mer logiskt och begripligt för pelle än det andra.

Därför kan man ju kalla ett kok stryk för en konsekvens om barnet vet om att det alltid vankas stryk om man vägrar äta upp maten.