Barnuppfostran!!

Jag fostrar inte mina barn. VI umgås, kommunicerar och visar våra respektive personliga gränser. Det går hur bra som helst.

Jag blir alltid lika illa berörd av att barn tvingas ta till drastiska uttryck för att de är kränkta av sina föräldrar. 

Barra läst TS:

Hur vi gör beror helt på situation. Blir det skrik och panik i en affär tex går vi helt enkelt hem utan att handla. Är det skrik och panik hemma när vi ska iväg, ja då stannar någon hemma med barnet som tjurar och försöker reda ut vad som gick snett (vanligen brukar förklaringen komma snabbt som attan när man säger till att " Nu pratar vi om vad som är fel, eller så stannar vi helt enkelt hemma och missar allt roligt!").
I övrigt använder vi aldrig straff, bara logiska konsekvenser. Tex: Försöker ungarna ta kritor och rita på väggarna får de inte ha kritorna för stunden utan de stoppas i en låda de inte kommer åt.
Tar de sönder en bok eller dyl för att de blir arga, ja då är boken sönder och får kastas. Liknande med annat.
Vägrar de äta middag och hävdar att de är mätta för att de siktar in sig på lördagsgodiset. ja då blir det inget lördagsgodis. Är man för mätt för att ens smaka på maten är man för mätt för godis, simple as that.
Å ungefär liknande gör vi i alla situationer.

Blir det riktigt hallaballo med stora dottern som ibland har svårt att ta sig ur affektsituationer brukar vi lyfta in henne i hennes rum och säga till att hon kan ropa när hon vill prata/kramas och reda ut situationen. Enda som fungerar för att hon ska kunna varva ner och gå att kommunicera med, annars blir det bara en tävling om vem som kan gorma högst, hon eller vi och det är knappast konstruktivt för någon.

Jag tillhör dem som aldrig tillämpat straff eller skämsmetoder. 
Här är några av de saker som jag har lagt stor vikt vid:

- jag har haft mycket få regler, aldrig fler än jag orkat upprätthålla dem och därmed också kunnat se till att jag haft bra, förståeliga och köpbara argument för de regler jag trots allt haft
- jag har varit mycket vaksam för slentrian-nej och så gott som aldrig använt mig av dem
- jag har hellre sagt ja än nej (och det är långt ifrån samma sak som att ungarna alltid fått som de velat och jag aldrig) 
- jag har arbetat aktivt på att ha ett fungerande samarbete med mina barn
- jag har behandlat dem med respekt och lyhördhet
- jag har bett om ursäkt om och när jag gjort fel
- jag har varit mycket förutsägbar, vilket mina ungar tycker har varit en styrka. De vet var de har mig och de känner mina reaktioner väl 
- har barnen haft bättre argument än vad jag haft så har det fått gälla
- jag har aldrig utlovat att jag inte kommer att bli arg för något de gjort och berättat om. Jag har däremot alltid kunnat gå i god för att det trots allt är mycket bättre att berätta och snacka om saken, eftersom det man inte pratar om ofta växer och tar sig läskiga och för stora proportioner för barnet som går och tänker på det i ensamhet
- jag har lärt känna och sett till att stå nära deras kompisar och mycket aktivt tagit del av deras vardag vad gäller skolgång och socialt umgänge (och med det menar jag inte att jag har hängt med dem och deras polare som vore jag ett barn eller tonåring själv)
- jag har aldrig snokat eller missbrukat någon sorts föräldraauktoritet för att tillskansa mig information de inte själva gett mig 

Nu är mina barn unga vuxna och tonåringar, och vi har ofta pratat om vad som varit bra under deras uppväxt. Det jag listat ovan är sådant som de själva tagit upp som positiva saker. En annan sak som de värdesätter är att jag och deras pappa skilde oss och fortsatte att vara vänner, samt att vi är så olika deras pappa och jag. Det tycker de också är väldigt trevligt och kompletterande. Kul!

Jag försöker att aldrig kränka, förlöjliga eller skämma ut mina barn. De ska veta skillnaden på att göra dumt och vara dum är mitt mål. Det finns ingen anledning enligt mig att inte lära dom skillnaden mellan rätt och fel och att jag måste då visa var gränsen går. Vad får man och vad får man inte. Det känns som att föräldrar nu för tiden låter bli att sätta gränser för att lätta sitt dåliga samvete för vad det än må vara (mycket jobb, separationer osv?)
Det är inte heller snällt mot barnen att aldrig bli arg och aldrig visa att föräldrar också får nog. Det ger dom inte en rättvis bild av världen och verkligheten.
  
Hos oss får man inte:
Vara dum mot hundarna, kan man inte vara snäll mot dom så får man inte leka med dom.
Vara dum med lillasyster (som är pytteliten), då får man gå därifrån och göra andra saker istället.
Slänga mat omkring sig, då tar vi bort maten en stund.
osv osv. 

Jag förstår faktiskt inte riktigt hur man lär sina barn handling och konsekvens om man aldrig använder det? Eller är det bara att man kallar det annat?