Saknar en tråd där vi som haft mer än 3 missfall kan prata av oss, stötta varandra och peppa varandra. Så nu startar jag en och hoppas vi kan hålla kvar denna länge...istället för en massa nya trådar man ska leta upp hela tiden.
Att jag satte gränsen 3 MF/MA är att det ändå är ganska ovanligt (sägs det) att man får så många missfall på rad...
Hoppas att fler vill vara med på detta och att vi kan hjälpa varandra :)
Trodde denna tråd var helt borta för länge sen...
igc:
Jag slapp genomgå skrapning. Allt kom ut av sig själv. Vilket kändes både hemsk och bra på samma gång..
Så nu är det utredning som gäller. Remissen är skickad. Fick faktiskt svar idag att den var mottagen och bearbetas. Dom skulle höra av sig så fort den var bedömd... Vad nu det betyder..??!
Hoppas det går bra för er andra...
//Alexa
Jag har haft mycket att göra.. och blivit lite besviken på att vi inte lyckats på 2 försök...dumt jag vet men efter alla andra mf lyckades vi direkt när vi försökte igen. Men är nu i ägglossningstagen så vi får se.
Äter trombyl och tar progesteron efter 1 v efter äl....
HAr slutat på mitt jobb som i allra värsta fall var orsak till mina mf.. men det kommer jag aldrig få veta helt..
Men sambon passade på att bli sjuk vid denna äl... halsfluss... så för första gången i vårt liv tillsammans så har vi haft "tvång sex" allt för att inte missa äl denna månaden
Insåg dessutom häromdagen att det är nu exakt 1 år sen vi försökte för första gången.. så blir jag gravid nu kommer jag få nästan samma bf som mitt första missfall.
Sambons syster får sitt barn vilken dag som helst...är både glad för deras skull samtidigt som det gör ont i mig. En på jobbet får dessutom barn inom de närmsta veckorna ( men nu har jag slutat så jag blir inte påmind om magen varje dag)
Sen fick jag dessutom igår veta att bästa vännens bror å fru ska få sitt 4:e barn....känns... konstigt.
Men men jag kämpar på och försöker låta bli att tänka så mycket på det...
Jag skulle vilja vara med här. Jag har två bekräftade missfall, men har med största säkerhet haft ett till innan de två. Jag hade en lååång blödning som läkaren då sa troligtvis var en en blödningsrubbning. Men mitt sista missfall såg likadant ut som den blödningen fast jag blödde ännu längre. Så jag tror inte det. Jag har bytt läkare nu för vid mitt sista missfall ville den läkaren inte ens kolla på mig utan sa att det är säkert bara en rubbning igen. Vilket det inte var.
Jag har tagit missfallen bra och kämpar på medan jag försöker att bara ta det lugnt och inte fundera så mycket på det.
Förstår det där att det känns konstigt när folk i ens omgivning får barn. min mans kusin och bästa vän fick barn för nån vecka sedan. Det känns, tungt, tycker jag. De har haft det så lätt. Blir lite ledsen men är glad för deras skull.
Fick min mens för en vecka sedan, punktligt. Skulle varit normal i längd och mängd om den slutat i dag som den verkade göra igår. Men den verkar öka idag. Det var mycket klumpar i den i början också. jag har aldrig haft klumpar innan. Det känns som jag blir knäpp nu. Vad är fel? Varför blir det så här? Eller är det normalt att mensen är konstig efter missfall? Jag kan hantera missfallen men inte att det är helskumt emellan också! Tror inte att det kan vara ännu ett missfall så det är något annat som krånglar.
Hoppas att den här tråden kommer igång ordentligt igen (såg att den var stilla ett tag när jag läste era gamla inlägg) så att vi kan stötta och hjälpa varandra här. Det skulle vara jätte skönt att ha kontakt med andra i samma situation!
Envis 
!!
Hej allihop, hur har ni det i höstmörkret?
Själv väntar jag på ä.l. som tydligen bestämt sig för att spela mig ett spratt denna månaden och låta vänta på sig, just nu när jag väntar extra mycket eftersom jag ska prova progesteron för första gången. Är det inte typiskt?
Bebbeönskare: Tråkigt med dina m.f. och tråkigt att du haft otur med bemötandet av läkare. Ang. att din mens krånglar så tror jag inte att det är så ovanligt efter m.f. Jag tycker att det mesta ändrat sig för mig efter mina m.f. både när det gäller mens och ä.l.
Rövardottern: Hur går det för dig? Såg att du också tar progesteron efter ä.l.
Ha det så bra allihopa!
Hej!
Jag är gärna med här också. Har haft lite koll på den tråden men det verkar inte hända så mycket så därför har jag inte engagerat mig i den. Men nu kanske den kan få lite liv.
Själv har jag precis avslutat missfall nr. 3 och varit på ett första samtal inför en utredning. Så nu väntar en massa provtagningar.
Här är en till.....brukar inte vara på fl så ofta längre, känns deppigt bara, men det kan ju vara bra med lite stöd i eländet, så jag hänger på här
Hade mitt tredje missfall i somras (4:e totalt), utredningen var ok, inget fel på oss tydligen. Är 30+ och har börjat tappa hoppet, det spelar kanske roll hur gammal man är, känner mig så stressad av det. Vill ju inte missa en äl, oavsett hur trött, sjuk, eller inte sugen man är, börjar bli rätt tröttsamt, hur fixar ni andra det....
Har varit ett jobbigt år med cellförändringar, operationer, infektioner, strulig mens och några missfall, är helt slut psykiskt och fysiskt och börjar bli less på allt. Behöver uppmuntran
Hade äl för två veckor sedan och tog prog några dagar efter det i fall att, men mensen är på gång nu så det blir inget 
Sambon är ute och reser de nämaste månaderna, så det blir inte många äl vi kommer att kunna pricka in.
Jättejobbigt med alla omkring en som är gravida (även om jag är glad för deras skull) såklart.) Men jobbigt med alla kommentarer om varför vi väntar med barn.....
Sköt om er
Jaha, jag hänger på här. Vi har haft tre missfall på mindre än två år. Igår var vi på Sophiahemmet och hoppades få se mer än det lilla pickande hjärtat vi fick se för en och en halv vecka sedan, men det hade gett upp helt. Nu väntar jag på blödningen.
Vi gjorde en missfallsundersökning i våras som visade att allt var bra.
Jag är fortfarande ganska chockad. Det finns ingen gud.
KRAM till er andra,
MrsH
Hej på er igen..
Här går man å väntar på att mensen skall sätta igång efter senaste mf..
Har haft 3 st mf sen i feb detta året. Jag förstår inte alltså.. Jag verkar ha lätt för att bli gravid men kan absolut inte behålla dom små liven.
Har nu haft 5 st sammanlagt. Trodde verkligen att det skulle gå bra denna sista gången men icke...
Vi får hålla tummarna för oss att vi snart blir gravida och att vi är det i minst 40 veckor..
Åh - här har hänt saker... Ja, kanske kan det bli liv i tråden! Vilket är bra, peppning och uppmuntran kan verkligen behövas! Fast det är tråkigt att tråden behövs överhuvudtaget!
Jag blir verkligen ledsen när jag läser så otroligt svårt en del har det! Varför ska det vara så här? Vad är det för mening med det? Så otroligt onödigt att en del ska behöva gå igenom så mycket! Jag blir arg också! Men nog ska vi lyckas till slut eller hur! Och då har det varit värt det! Fast jag blir ledsen för er skull, Alexa, MrsH (du är mitt i det just nu..önskar jag kunde hjälpa), Tjej71 m.fl.
Själv har jag inte gått igenom en bråkdel av ni har känns det som. Tre missfall visserligen men så tidiga att jag har inte sett det på VUL eller hört något hjärta... Och jag verkar ha lätt för att bli gravid. Vi har inte heller försökt länge, bara sedan i April. Vi får se hur det går nästa gång. Eftersom jag bara har två bekräftade missfall så har det inet gjorts någon undersökning varför jag fått missfall. Bara VUL och det ser bra ut. Just nu vill jag bara bli gravid igen och se hur det går, hur det än går. Så att något händer. Måste jag ha ett missfall till så är det lika bra att få det "överstökat". Så kanske de åtminstone ser om de kan hitta varför det händer? Förhoppningsvis gör de det!
Pear - Tack för det du sa om mensen. Den förändras nog väldigt mycket för många efter missfall!
Hej!
Vad glad jag blev när jag såg att tråden fått liv igen! Trodde knappt det när jag la ett inlägg för en månad sen och det då hade varit tyst sen i somras....KUL!
Man behöver ju detta så mycket känns det som.....
Att kunna peppa och stötta och framförallt se att det finns andra i samma situation..
Lite tips på vad vi kan hitta på som vi kanske inte kunnat göra om vi varit gravida:
Njut av ett glas gott rödvin med en bit brie....
Lite melon och parmaskinka och ett glas sval Chardonnay.....
Eller gör tokiga saker som kör gocart, rid på islandshästar, flyg iväg på sol och badsemester....
Ha galet sex utan att känna prestationsångest...
Gå och träna dig illsvett på närmsta gym....
Lägg dig i ett hett badkar eller bada bubbelpool...
Gå och få massage.....
Måla om hemma.....
Vad säger ni, detta lät väl inte så dumt??Kan ni komma på mer?
Massor av höstkramar från en som sticker iväg på solsemester då jag ska dricka drinkar och försöka hitta livsnjutningen igen....
Igc
Hej Igc!
Låter inte alls dumt! Jag är ensam hemma ikväll (en lördag), maken jobbar och jag har jobbat! Skönt att vara hemma! Jag var bara tvungen att gå in här och kolla om det hänt något på sistone. Men jag ska snart sätta mig i soffan och dricka ett glas (vitt) vin.
Dricker ni när ni är ensamma? Jag kan tycka att det är mysigt ibland! Inga mängder men nåt glas eller så.
Lämnar tråden igen för ikväll. Ha det jätte gott på semestern Igc. Jag kom hem från Bulgarien för snart två veckor sedan. Var helt underbart! Sol, bad, drinkar m.m. "Mys" på hotellet... Och det var bara mys, inga tankar på barn... Så som det ska va' egentligen.
Hej på er!
Man blir lika glad varje gång man loggar in och ser alla nya inlägg. Härligt!
Alexa, Mrs H och tjej 71, jag känner verkligen med er.
Igc och bebbeönskare: underbart med era positiva tankar trots allt det jobbiga. det behövs. Jag brukar också försöka tänka som du igc att det här och det här hade jag inte kunnat göra om jag var gravid (trots att jag vet att jag mer än gärna hade offrat allt för att få en liten bebbe). Själv njöt jag av ett gott rödvin igår till maten och jag kan lova att min gravida vän kastade längtansfulla blickar på det (inte mer än rättvist eftersom jag kastade lika längtansfulla blickar på hennes mage....).
Men just det här med att ta vara på varandra tycker jag blir viktigare och viktigare, som t ex att åka bort och bara rå om varandra utan alla stressande tankar. Ha det underbart igc!
Ha en fortsatt härlig helg och mys på i höstmörkret allihop!
Ledsen för din skull Mrs H & alla ni andra också.
Mensen har kommit nu, och det känns som ett missfall nästan varje gång, man är ju alltid skengravid och hoppas inför varje BIM. I helgen har jag deppat jättemycket, men efter 2 stenhårda pass på gymmet så har jag fått lite nya krafter, förutom att jag kan knappt kan gå då....
Hur går ni andra vidare efter era missfall, ska ni få någon hormonbehandling, IVF eller ska ni bara fortsätta och hoppas? Det är så många olika svar från läkare, vet inte riktigt hur vi ska göra. Funderar på att besöka den danske läkaren som många gått till, kanske kan han hitta ett svar.
Sköt om er allihop / tjej71
Hej på er,
Nu äntligen har blödningen satt igång. Det gör ganska ont, men jag vet ju tyvärr att det blir värre. Hade velat att detta skulle "avklaras" i helgen, så att jag kan jobba i veckan, eller att det skulle vänta till på torsdag då vi ska till läkaren som lovade skrapning om inget hänt då. Men det går ju inte att styra.
Min man har samlat massa info om tidiga mf. Nu ska vi ställa läkaren mot väggen; han är docent i infertilitet och verkar liksom inte ta oss på allvar. Hans mål är graviditet och vårt är bäbis! Mamma sa till mig imorse att hon inte tyckte att vi skulle utsätta oss mer för det här, att det är för smärtsamt. Och visst gör det ont? Men att ge upp kan vi inte tänka oss just nu.
KRAM på er!
MrsH
Hej allihop!
Så ledsen MrsH! Det är så smärtsamt när man är mitt i. Psykiskt såväl som fysiskt. Blir så ledsen för att man ska behöva råka ut för sånt här. Men ge inte upp. Jag inbillar mig att om man i alla fall kan bli gravid, vilket vi alla vet här att vi kan, så tror jag att man kommer att få sitt/sina barn. Att de ska kunna hjälpa en. Även om det blir en hel drös smärtsamma missfall. För det gör ont. De allra flesta blir ju faktiskt hjälpta. I vilket fall som helst så är tanken i alla fall tröstande för mig. Vi kan bli gravida så någom gång ska det gå!
Hej på er alla !
Jag har som ni andra genomgått 3 missfall, sen nyår... Nu efter sista tycker jag
det känns som mest jobbigt. Jag fick mitt sista i Juli och har nu haft mens 2 gånger efter.
Jag fick tips om att söka homeopathjälp. Jag har pratat med några som blivit hjälpta efter
10 års försök. Man griper ju alla halmstrå i detta läget. Man jag tror på det och man ser genom blodanalyser som görs, att kroppen ställer till rätta allt obalanser som finns och är
en förutsättning för att det ska gå bra.
Vi jar gått igenom utredningar och allt är bra.... Jag är 41 år men hoppas att det ska
funka ändå.
Jag kan ge lite tips och det är Agnar Homeopati, sök på internet. Jag har pratat med
henne och får nu behandlingar i preparatform. Så våga tro och prova.