Jag är medelålders och har redan fått barn. Så jag är ju nyfiken på hur de unga idag resonerar som uppenbarligen inte skaffat barn i den takt som vi 70-80-talister gjort.
har ni bara skjutit på det av någon anledning, har ni inte träffat någon partner, eller vad beror det på? Känns ju jättekonstigt om den mest grundläggande driften av alla, nämligen att föröka sig, bara plötsligt försvunnit hos en hel generation.
Skulle ej sätta ett barn till denna värld som den ser ut idag. Miljön och krig. Samt inte tillräcklig hjälp till de svagaste i samhället.
Född år 1991 så är väl den huvudsakliga "målgruppen". Jag har idag inga barn och kommer med största sannolikhet inte heller skaffa några barn, anledningen är att det helt enkelt inte verkar vara värt allt jobb, stress och slit.
Samhället verkar bli mer och mer individualistiskt. Man sätter inte lika stort värde vid familjen utan man har mer fokus på sig själv, jobb, saker med mera.
Sedan undrar jag om det även är mer vanligt att man är ofrivilligt utan barn idag. Det finns ju många som vill och försöker men det blir inga barn.
Vad tror du det beror på att det är vanligare att vara ofrivilligt barnlös? Visst kan ju åldern ha med det att göra men inte bara det, många kan ju bli gravida lätt även när de är i 35-40-årsåldern. Och jag vet att det finns ganska många unga som försöker få barn och inte lyckas heller så det är ju inte verkligen alltid så att man börjar för sent.
Jag tänker att det finns ju mycket mer hjälp som ofrivilligt barnlösa kan få så det borde ju vara fler ofrivilligt barnlösa som till slut får barn. Även när det gäller ensamstående som inte har träffat nån att skaffa barn med är det nog lättare nu.
Men sen tänker jag på miljögifter och sånt kanske , jag vet inte .. När jag skulle föda mitt tredje barn (med planerat snitt) för några år sen frågade de om jag ville vara med i en studie där de tar en pytteliten bit av äggstocken för att undersöka om det finns miljögifter tror jag det var , jag ville inte vara med eftersom jag redan var rädd för att göra kejsarsnitt och tyckte det lät lite obehagligt att de skulle ta en bit av äggstocken.. Men tänkte att det kanske var nått sånt de skulle kolla då, hur det påverkar fertiliteten.
Och när det gäller de som frivilligt väljer barn tror jag det har mycket att göra med hur dyrt allt är och hur otryggt det är både i Sverige och resten av världen. Och så är det såklart en del som helst enkelt är nöjda utan, har några kompisar som inte vill ha barn.
Fast alla har det inte så otroligt bra, när det gällde bostad till exempel var det oftast mycket lättare när mina föräldrar var unga. Jag letar själv efter större just nu på grund av att jag väntar ett barn till men det är inte så lätt.
Jag har själv varit ensamstående mamma tidigare och jag lovar att det inte var lätt , jag behövde göra saker som många nog tror att ingen behöver göra i Sverige.
Samma sak när det gäller trygghet , många tjejer inklusive jag själv har blivit våldtagna eller utsatta för våldtäktsförsök nån gång i sitt liv. Bara där jag bor har det varit flera skjutningar senaste åren, en var precis utanför mitt köksfönster. Min dotters 15-åriga skolkompis blev avrättad på en restaurang och min väns 13-åriga systerson blev skjuten i huvudet i ett skogsparti förra året... Och det är inte ens bara i ?sämre? områden.. Min svärmor bor i en ganska lugn närförort och det har varit skjutningar och sprängningar där också , senast för nån månad sen. Jag kan säga att jag är glad att jag inte har en tonårsson nu (bara en tonårsdotter) men jag har en son och blir det inte bättre när han är tonåring kommer jag oroa ihjäl mig.
Jag väntar mitt fjärde barn men jag förstår att många inte vågar skaffa barn nu, både på grund av ekonomi och otrygghet. Och både med tanke på hur det är i Sverige och på grund av att det är otryggt med krig i resten av världen.
Visst är Sverige fortfarande tryggare än många andra länder och det finns många som har det mycket värre än vi.. Men bara för att man själv har det bra och känner sig trygg kan man inte förutsätta att alla i Sverige gör det.
Jag är 35 och har inga barn, kommer inte skaffa några heller. Finns flera olika anledningar till det;
- Jag har en medfödd sjukdom som tar väldigt mycket tid att sköta om för att ligga på en dräglig lägstanivå och för att jag ska fungera skapligt. Den gör att jag kan bli väldigt sjuk i perioder och behöver sjukhusvård. Jag hade aldrig haft tid och ork till barn. Jag är liksom nöjd över att klara av att ha ett roligt arbete, sköta ett hem, ha lite tid för vänner och fritidsintressen. Hade inte heller velat riskera att ge barnet/barnen samma diagnos jag själv har eftersom den är ärftlig. Det hade känts sjukt egoistiskt.
- Jag har aldrig känt ett sug efter barn. Jag har aldrig lekt "mamma pappa barn" som liten, när andra barn lekte familj-lekar så blev jag uttråkad och gick därifrån. Har aldrig(!) tänkt tanken att jag vill bli mamma någon gång under livets gång. Jag har vetat sen jag själv var barn att jag inte vill ha några.
- Jag har vuxit upp med ej fungerande föräldrar, och har fått ta ett praktiskt och framför allt emotionellt vuxenansvar från väldigt låg ålder, utan stöd från andra vuxna. Jag slog mig fri när jag var 19. Och efter det har jag strävat efter att vara fri och tillfreds som människa. Att ansvara över en annan människa är inget jag vill tillbaka till.
Men den översta punkten väger helt klart tyngst.
Tack för att ni delar med er, jätteintressant att läsa. Jag är 49 år och har två tonåringar.
Jag måste erkänna att jag beundrar de som väljer bort barn pga egna fysiska eller psykiska sjukdomar, det känns ansvarsfullt
Väljer att inte skaffa barn av diverse anledningar
1. Min största mardröm är att bilda familj med en man som inte drar 50% av lasset med mig. Där jag måste leva i konstant stress och till slut tvingas jobba deltid för att hinna med. Sen lämnar mannen mig för en 20 år yngre kvinna och jag blir kvar med utmattningssymtom och kass ekonomi.
2. Jag dras med ångest och depression periodvis. Har svårt att hantera stress och höga krav efter min utmattning. Så tror inte jag klarar av att ge ett barn det den behöver.
3. Vill inte föra in ett barn till en sån osäker värld.
Är 35 och kvinna. Jag har inga sjukdomar eller oroar mig för världen vi lever i. Jag vill bara inte ha barn. Det enda jag ser framför mig när jag försöker tänka mig in i hur det skulle vara att ha barn så ser jag inget positivt, utan bara en massa jobb och stress, mindre tid för mig och mitt, en kraftigt försämrad relation till min partner med mindre närhet och fokus på varandra, ännu sämre sömn än det jag redan har, mer prylar och mat som måste köpas, alla påtvingade rutiner som barn medför... En rätt så kaotisk tillvaro helt enkelt. Och då har jag bara fantiserat om ETT barn. Jag kan inte ens föreställa mig att ha 2 eller 3 barn!
Och hänger man här inne blir man ännu mer övertygad om att det bästa är att avstå barn.. Männen klagar på för lite närhet, kvinnorna gnäller över att dom har för mycket att göra och att männen inte hjälper till, för att inte tala om alla problem folk har med sina ungar..
Tack, men NEJ TACK!
Och då har jag inte ens nämnt att bära och föda barn,med alla problem och komplikationer det kan innebära..
Har inga barn och har och har aldrig haft längtan att skaffa barn. Lever med sambo sedan 20 år och sambon har heller inte haft någon längtan efter barn.
Vi lever ett bra liv och är nöjda med det. Känner att vi behöver inte skaffa barn för normer eller andra påtryckningar utan då ska det vara för vår egen skull och vi hsr som sagt inte haft någon längtan. Nu är vi lite äldre och det är för sent.