Jag är medelålders och har redan fått barn. Så jag är ju nyfiken på hur de unga idag resonerar som uppenbarligen inte skaffat barn i den takt som vi 70-80-talister gjort.
har ni bara skjutit på det av någon anledning, har ni inte träffat någon partner, eller vad beror det på? Känns ju jättekonstigt om den mest grundläggande driften av alla, nämligen att föröka sig, bara plötsligt försvunnit hos en hel generation.
Jag har ett barn och är 35 år, kommer inte bli fler.
Läste något reportage eller liknande om detta för ett tag sedan och en sak som jag känner igen mig i är att det är oerhört stor skillnad på att ha barn idag jämfört med förut. Jag vet själv hur min uppväxt var och mina föräldrar var inte delaktiga i mig alls vad jag minns det. All mat var hel- eller halvfabrikat, jag fick alltid leka själv på mitt rum (har inga syskon), jag lämnades ofta ensam från ung ålder, redan när jag var 10 kunde jag bli lämnad en hel helg tex, mina föräldrar hade mycket avlastning från släktingar, lämnade bort mig varje lov osv.
Min mamma spenderade all sin tid på att röka under köksfläkten och prata i telefon, min pappa låg på soffan. Skulle de på fest och dricka fick jag följa med och sitta med de andra barnen som var med sina föräldrar på samma fest till sent in på natten.
Jag fick alltid gå upp själv på mornarna och vara uppe flera timmar innan föräldrarna gick upp och titta på tv hur mycket jag ville, de tyckte det var skönt när jag bara satt stilla.
Skulle man leka ute så gjorde man det själv, då gick man bara ut, ingen frågade vart man skulle.
Jag fick alltid ta mig till och från skolan själv, ofta fick jag göra mig i ordning själv på morgnarna, åt sällan frukost hemma innan.
När jag pratat med andra i min ålder om deras barndom har många samma upplevelse, föräldrarna levde typ som att de inte hade barn fast man hade det.
Det känns som att man idag har mer krav på sig som förälder, man vet hur viktigt det är med bra mat, att det finns en massa gifter i miljön, att man måste vara ute så mycket som möjligt, att skärmtid är dåligt och många ska göra det mesta själva. Man måste skjutsa och vara med överallt, man är alltid orolig att något ska hända ens barn.
Jag och min man har ingen direkt avlastning alls, jag tror inte vi skulle orka ha fler barn helt enkelt för vi vill ge vårt barn allt det vi själva inte fick och vara närvarande och engagerade föräldrar.
Jag känner att det inte är konstigt att "vår" generation har så mycket problem med ångest och nedstämdhet, man saknar helt enkelt det stöd man borde fått under uppväxten.
Detta gäller såklart inte alla men skulle säga överraskande många som jag känner och enligt det reportage jag läste så är det väldigt vanligt att man har denna erfarenhet om man vuxit upp på 90/00-talet.
Antar att du syftar till 90-talisterna? Är själv född 93 och märkte en stor skillnad när man passerat 30 strecket, även för min sambos kompisar som är 2 år äldre. Har skämtat Om att när tjejerna fyller 30 så kastar de pillrena.
Men vi är stockholmare och här är det generellt så att man skaffar barn lite senare än utanför storstäderna. Vi har båda gått 5 åriga utbildningar, jag tog examen 2020 i brinnande corona så det tog ett tag att få jobb. Corona tog ett tag att bli av med sen ville man njuta av sitt nya liv som arbetande med pengar att resa osv samt göra någon form av karriär ett par år.
Sen har vi hela frågan om giftemål, män segar med frierier och sen tar det 1-2 år att planera ett bröllop om man vill vara gift innan barn.
En grej till, mellan gymnasiet och högskola är det även mycket prat om att man gärna ska jobba och resa eller göra nått kul när man är fri osv. Så där kan ytterligare ett par år gå åt.
Ekonomi är också en grej, många bor trångt och känner väll att de behöver få ihop tillräckligt för att ge framtida barn en bra uppväxt.
Så svaret på din fråga är det helt enkelt är mycket som ska hinnas med i livet innan barn.
Jag har ett barn och är 35 år, kommer inte bli fler.
Läste något reportage eller liknande om detta för ett tag sedan och en sak som jag känner igen mig i är att det är oerhört stor skillnad på att ha barn idag jämfört med förut. Jag vet själv hur min uppväxt var och mina föräldrar var inte delaktiga i mig alls vad jag minns det. All mat var hel- eller halvfabrikat, jag fick alltid leka själv på mitt rum (har inga syskon), jag lämnades ofta ensam från ung ålder, redan när jag var 10 kunde jag bli lämnad en hel helg tex, mina föräldrar hade mycket avlastning från släktingar, lämnade bort mig varje lov osv.
Min mamma spenderade all sin tid på att röka under köksfläkten och prata i telefon, min pappa låg på soffan. Skulle de på fest och dricka fick jag följa med och sitta med de andra barnen som var med sina föräldrar på samma fest till sent in på natten.
Jag fick alltid gå upp själv på mornarna och vara uppe flera timmar innan föräldrarna gick upp och titta på tv hur mycket jag ville, de tyckte det var skönt när jag bara satt stilla.
Skulle man leka ute så gjorde man det själv, då gick man bara ut, ingen frågade vart man skulle.
Jag fick alltid ta mig till och från skolan själv, ofta fick jag göra mig i ordning själv på morgnarna, åt sällan frukost hemma innan.
När jag pratat med andra i min ålder om deras barndom har många samma upplevelse, föräldrarna levde typ som att de inte hade barn fast man hade det.
Det känns som att man idag har mer krav på sig som förälder, man vet hur viktigt det är med bra mat, att det finns en massa gifter i miljön, att man måste vara ute så mycket som möjligt, att skärmtid är dåligt och många ska göra det mesta själva. Man måste skjutsa och vara med överallt, man är alltid orolig att något ska hända ens barn.
Jag och min man har ingen direkt avlastning alls, jag tror inte vi skulle orka ha fler barn helt enkelt för vi vill ge vårt barn allt det vi själva inte fick och vara närvarande och engagerade föräldrar.
Jag känner att det inte är konstigt att "vår" generation har så mycket problem med ångest och nedstämdhet, man saknar helt enkelt det stöd man borde fått under uppväxten.
Detta gäller såklart inte alla men skulle säga överraskande många som jag känner och enligt det reportage jag läste så är det väldigt vanligt att man har denna erfarenhet om man vuxit upp på 90/00-talet.
Jag är 31 och för mig låter detta mer som 80 talet. Men mina föräldrar gick aldrig på fest, umgicks enbart med familj och nån enstaka vän. Och vi bodde på landet. Mamma lagade alltid mat. Pappa däremot körde färdigmat.
Men att ta med barnen på fest och låta de sitta där halva natten var nog ej acceptabelt enligt soc då heller. Skulle jag tro.
Jag är 31 och för mig låter detta mer som 80 talet. Men mina föräldrar gick aldrig på fest, umgicks enbart med familj och nån enstaka vän. Och vi bodde på landet. Mamma lagade alltid mat. Pappa däremot körde färdigmat.
Men att ta med barnen på fest och låta de sitta där halva natten var nog ej acceptabelt enligt soc då heller. Skulle jag tro.
Jag är ganska säker på att det inte handlar om att fler medvetet väljer bort barn utan om att kvinnor (som grupp) ägnar sig åt annat till 30-35 års ålder för att sedan inte hinna med de i snitt 2,1 barn per kvinna som behövs för att hålla befolkningen stabil i antal.
Jag är själv förbi den åldern och hos oss blev det bara två. Tyvärr
Kvinnors övervikt är främsta orsaken. När större delen av alla kvinnor är överviktiga idag så blir de mindre attraktiva för motsatta könet. Men också mindre fertila.
"Overweight and obese women have higher levels of a hormone called leptin, which is produced in fatty tissue. This can disrupt the hormone balance and lead to reduced fertility."
80-talist. Träffade exet "sent" i livet, jag var 29. Det tar ett tag att se om man ska skaffa barn med just den personen och sedan fick det räcka med ett barn. Mer lugn och ro på alla sätt och vis. Man måste inte befolka jorden ensam, inte ens med fler än ett barn. Eller noll.
När jag växte upp på 90 och 00 talet hade de flesta familjer 2-4 barn, 3 var vanligast där jag bor, jag kände inga ensambarn.
Nu känner jag knappt några med fler än 2 barn, de flesta har 1-2 i umgängeskretsen, jobbet och förskolan.
Så är det mönstret likadant i resten av Sverige är det klart det märks skillnad.
man börjar senare, känns som att man är ung längre än vad man var förr. eftersom vi lever längre är det kanske inte en konstig utveckling.
sen är det dyrt och mycket jobb med barn, världsläget påverkar samt att jag känner flera som väljer bort barn pga den usla förlossningsvården. den sista anledningen tror jag är vanligare än vad man tror..
För mig är det psykisk ohälsa. Det är dels ärftligt, dels att jag inte hade blivit en bra mamma. Han är äldre och har barn sedan tidigare så jag känner inte att jag tar ifrån honom någonting för att jag avstår.
Jag är 35 och har två barn. Ena fick jag ganska tidigt och andra är nu två år. Jag önskar att jag kunde ha fler. Rent fysiskt går det, även tidsmässigt och orken finns där, men ekonomiskt blir det en utmaning. Föräldraledigheten är fantastisk, men också begränsad. Bara det att man själv inte får bestämma över hur månaderna ska delas upp är ett stort problem, tex att man måste ta ut 100% efter 1 års dagen för att inte förlora SGI och att tre månader måste tilldelas fadern, även om familjen själv önskar att tex bara mamman ska vara hemma. Vill Sverige öka befolkningen behöver politikerna se över systemet Och faktiskt uppmuntra barnafödande med riktiga lösningar och med Lite ord i ett sketet jultal till befolkningen.