Treåringen har tagit över vad gör man?

Okej. Vi är två lugna vuxna som samsover med barnen, prioriterar dem före oss i vardagen med att ge dem tid först och sen oas. Jobbat deltid för att ge barnen mer tid med oss.

Vi har en lugn miljö hemma, bor lugnt. Vi vuxna är vänliga med varann, och har barnen med i vardagssysslorna så de ska få hjälpa till. Vi har ingen skärmtid utan istället pysslar vi aktivt med barnen med kritor, pussel, lego och såna saker.

Vi tröstar alltid när barnen är ledsna, lämnar dem inte ensamma. Håller om. Går med dem tills de somnar. Frågar hur det är, säger att vi älskar dem och är glada att de finns. Berömmer dem. Är nyfikna när de vill berätta något och lyssnar om på samma sak hundrafemtioelva gånger. Läser för dem varje dag.

Tar inte alla strider, långt från. Försöker ta de där man just blir fysiskt eller utgör en fara för sig själv eller andra.

Men ja, vi gör säkert fel och är hemska individer.

Det här med att du har dåligt samvete över att du röt ifrån ordentligt i en situation som kunnat innebära fara, tror jag smittar av sig på barnet. Ditt barn märker det och tar dig inte på allvar. Att ha dåligt samvete för att man uppfostrar sitt barn och försöker lösa en potentiellt farlig situation, har jag aldrig. Jag vrålade som sagt när mitt barn knäppte upp sitt bälte på motorvägen. Barnet började till slut gråta. Aldrig har jag haft dåligt samvete för det. Jag är trygg i att mitt sätt att hantera situationen var det bästa, utifrån rådande läge. 

Ja kanske. Jag upplever, och är själv uppfostrad med, att man bara skriker om man misslyckats att hitta en bra väg. Att det inte är så man beter sig utan att den som skriker har förlorat och är i underläge. Så de gånger jag tappar det till den grad att jag skriker på någon upplever jag helt enkelt att jag inte har hittat ett bra sätt att lösa ett problem utan tar till skrik istället. 

Det är det jag får dåligt samvete för - jag tycker att jag borde vara bättre än att skrika, att jag borde kunna hitta en bättre väg, och när jag inte gör det så känner jag att jag misslyckats.

Hittat felet, du är snarstucken, oflexibel och saknar självkritik. Du är fan mer perfekt än gud fader själv. Enligt dig själv.

Du behöver ju inte slå ungarna för att det ska bli fel. Det går att göra fel på många sätt. Även om du är snäll och duktig.

En vanlig sak jag ser att snälla föräldrar får dryga ungar på. Det är att de omedvetet belönar felaktiga beteenden.

Det där är ju långtifrån sant. Många barn som har dåliga föräldrar växer trots allt upp till att bli välfungerande människor. Barn tar inte bara intryck av föräldrarna utan av mycket annat runt omkring så som förskola, skola, kompisar mm. Sen tillkommer personligheten som en starkt bidragande faktor. Kolla in Anders Hansens serie om personligheter på svtplay, minns inte vad den hette.

Varför har du den självpiskande bilden? Du behöver bli tryggare i dig själv och lära dig lita på att du gör så gott du kan. 

Jag vrålar inte på mina barn i tid och otid, men blir det farligt eller om beteendet är tillräckligt oacceptabelt, ryter jag ifrån ordentligt. Att skrika som jag gjorde i bilen, gjorde jag eftersom situationen kunde vara livsfarlig och för att han aldrig skulle göra om det. 

Jag skulle rekommendera dig att gå och prata med någon, för att bli tryggare i dag själv. Du måste lita på dina beslut. 

För att jag själv anser att den stämmer för mig? När jag skriker så är jag i affekt, och då är jag inte lika sansad och i kontroll som om jag löst problemen innan de når dit. Inte jättekonstigt. 

Jag är trygg i mig själv och jag hade inget val än att skrika där och då, men det betyder inte att jag tycker att det blev bra.

Fast så behöver det ju inte vara, du kan ju se det som att du som vuxen (med mer makt och erfarenhet) gör bedömningen att skrika just vid detta tillfälle är det bästa sättet. Sen kanske det inte ger önskad effekt, men det var ett aktivt val du gjorde.

Jag tror du behöver ändra mindset lite för att orka. Man kan göra helt rätt men det blir kaos i alla fall. Du kommer förmodligen hamna i så otroligt många mer konflikter än vad du trodde var möjligt och du kommer att känna dig misslyckad. Men det är så livet i er familj ser ut just nu. Sätt inte ribban för högt, försök fånga de goda stunderna och skaka av dig de usla. Lär dig leva i kaos. Fördelen med små barn är att det går över fort även om det kommer tillbaka snabbt. 

Och se till att få rejält med egentid! 

Du kan vara en bra förälder men ändå misslyckas med att få ordning på ungen. Du kan vara en dålig förälder men ändå får ordning på ungen.

Du kan få ordning på ungen via pedagogik eller disciplin. Den sistnämnda är enklast men inte lika elegant.

Att få ordning på ungen handlar inte så mycket om du läser för ungen, borstar tänderna på dem, berätta att du älskar dem osv. Det handlar om du lärt ungen att lyssna på dig.

Jag skulle precis ha räknat ut att du skulle ha svarat sådär. Oavsett vad jag hade skrivit så hade du nämligen pekat ut ett sätt som du tyckt var fel, sett till dig. Det hade inte spelat någon roll vad mitt svar hade varit. Men det är ju din värld. (Omvänt kan jag säkert hitta en mängd saker jag anser att du gör fel och ger dåliga saker av åt dina barn som jag inte skulle göra - det är ju så. Ingen är perfekt men det är lättare att se felen hos andra.)

Jag belönar inget så. Slåss barnet slutar jag med det vi gör. När barnet lekt med andra barn och det blivit bråk (vilket händer väldigt sällan) så har vi gått hem, då är leken slut. Men jag straffar inte med okopplade konsekvenser. 

Och nej. Perfekt är jag inte. För det är ingen. Jag är också en känslomänniska, kombinerat med att jag inte tycker om konflikter - de gör mig obekväm. Att ha barn är en personlig utveckling för mig med eftersom jag inte kan undvika att hantera konflikter, dessutom med någon som saknar en vuxens filter.

Det jag är stolt över i mitt föräldraskap är att jag alltid - utan undantag - erbjuder barnet en trygg vuxen efter att vi haft en strid om något. När det är över, då finns jag där att krama, att få lugn hos eller att få vara med. Och att jag reflekterar över vad jag gjort som varit mindre bra och försöker att inte göra om felen. 

Däremot så nej, perfekt är jag inte, det har jag heller aldrig nånsin hävdat.